Vittnesbördets pris och traditioner utan innehåll

2005 höll jag en predikan på Annandag jul. Den kommer nu här, med introduktion och predikan i sin helhet, utan någon form av redigering, så det får du stå ut med. I morgon, Annandag jul – den helige Stefanos dag – 2017 – ska jag predika i Älghults kyrka. Men det blir en helt annan predikan.


INTRODUKTION
Denna helgdag kallas annandag jul eller den helige Stefanos dag. Egentligen är detta ingen juldag utan en helgondag som infördes långt innan julen började firas.  Men kopplingen till den 25 december, nämligen juldagen, har gjort att den fått vara kvar och bara bytt namn till annandag jul.

Här finns nämligen inget gulligt Jesusbarn eller änglar i höjden, ingen kejsar Augustus och Quirinius som var landshövding i Syrien. Här finns i stället en tydlig markering – att vittnesbördet från julens evangelium handlar om vår tro på Jesus Kristus som Frälsaren. Ingenting annat. Inga julklappar. Ett helt år till nästa jul. Fram till dess undrar kyrkans Herre hur det kommer att se ut i människors hjärtan i dag, i morgon och varje dag.

Predikan skall idag handla om:

”Vittnesbördets pris – och traditioner utan innehåll”

Att den helige Stefanos dag blivit kvar som en egen helgdag tror jag är viktigt. Det visar att den kristna traditionen inte alltid går hand i hand med det som finns runtomkring. Julens gudstjänster må vara de mest välbesökta på året men annandagen, denna martyrskapets dag visar hur det egentligen står till i Svenska Kyrkan.

Jag tror att vi kan se att vittnesbördet om Jesus Kristus inte hålls särskilt högt. Vi kan besöka den ena kyrkan efter den andra idag för att vara med på annandagens gudstjänst. Men ofta kommer vi till en stängd och tom kyrka. Gudstjänst firas på annan plats i pastoratet. Är det så? Jag ska ge er bevis: (observera, detta skrevs 2005 utifrån annat sammanhang än där jag befinner mig nu, men jag tror inte det blivit ”bättre”)

Jag roade mig med att läsa helgens predikoturer för Svenska Kyrkan. På Kalmarsidan finns det 17 församlingar med några fler kyrkor. Idag firar dessa församlingar sammanlagt 13 gudstjänster varav 4 av dem som julkonserter eller liknande. Sammanlagt alltså 9 ”vanliga” gudstjänster – fem av dem i Kalmar stad.

På Nybrosidan finns det 10 församlingar. Här firas 4 gudstjänster varav en som julkonsert. Summa 3 vanliga gudstjänster. På Emmabodasidan är det 4 församlingar, här firas 3 gudstjänster, samtliga med misstänkt jultema.

Summan av denna undersökning:

31 församlingar firar idag 20 gudstjänster, varav 8 musikgudstjänster eller konserter med julen som tema. Kvar är alltså endast 12 gudstjänster där man kan förvänta sig att det som hör till denna helgdag finns med. Skulle det vara likadant över hela Svenska Kyrkan skulle man kunna säga att den helige Stefanos dag firas i 38% av församlingarna.

Självklart hör detta till avdelningen kuriosa vetande, men om det är viktigt att den kristna tron och traditionen förs vidare kan det vara intressant att fundera över varför det blivit så. Kyrkorna är ju inte stängda utan anledning. Och även om det blir lite väl många gudstjänster att fira under julen så är det ju mest personalproblem och inte församlingsproblem – eller?

Jesus säger i evangeliet idag till sina lärjungar att de skall akta sig för människorna därför att när de börjar tala tydligt om tron med folket så kommer svårigheterna. Att bära vittnesbördet, evangeliet om Jesus Kristus vidare vad som än händer kräver mod och beslutsamhet.

Berättelsen om Stefanos handlar om vittnesbördets pris. Han hade lärt sig av Jesus. Han tog vara på löftet från Jesus om att inte bekymra sig för vad han skulle säga när han ställdes till svars för sin tro. I den delen av berättelsen som hör till dagens evangelium berättas det om hans visdom, hans ärliga tro och allt det goda som han gjorde, och samtidigt om människors misstro, avund, hat och lögner. Allt för att hans förkunnelse och liv pekade på något mer än vad som ansågs vara tillåtet att prata om.

Jo, det handlade om Jesus! Det har alltid handlat om Jesus. Det är alltid där motståndet mot tron är hårdast. Vi märker inte det när vi firar jul. Då kommer människorna ändå till kyrkan, för att höra de välkända texterna, psalmerna, sångerna, och känna traditionens vingslag. Det är förstås bra. Men jag misstänker att det egentliga julbudskapet går förlorat i alla vackra toner och mysiga stämningar. Det utmanar ju aldrig. Och om det blev utmanande skulle folket flytta sig till en annan kyrka till nästa jul.

Kan det vara så pessimistiskt? Kanske. Saken är den att vi inte har prövat. Vi låter julen få vara en folkfest, där allt finns med som ska finnas med. Men det är mest en tradition utan innehåll för det berör sällan på djupet, hur vackert det än är.

Det är ett problem. Vi vill ju att människor skall beröras av evangeliet, ja av mötet med Herren Jesus Kristus. Det är ju därför vi firar gudstjänst, för vår skull och för hela världens – ja i varje fall för hela församlingens skull. Och vi tror att människor vill bli berörda. Samtidigt vet vi att vittnesbördet om Jesus inte alltid tas emot.

Det har alltid varit så. Därför behöver vi som kyrka och församling öva oss i att vara tydliga med vad tron handlar om. Berättelsen om Stefanos och hans vittnesbörd som ledde till hans död är en viktig del av kyrkans sätt att se på sitt uppdrag. Det får aldrig bli så att vi släpper taget om honom som gett kyrkan uppdraget att berätta och leva ett liv i denna värld som utmanar och ger människor anledning till tro och hopp. Varken yttre hot eller våra egna traditioner får göras till skäl för att budskapet tunnas ut eller ursäktas. Vi måste kunna fira jul med fullsatt kyrka med samma stolthet som vi firar gudstjänst en helgdag då kyrkbänkarna gapar tomma.

Det är inte antalet människor som finns i kyrkan som är målet utan att varje människa ska ges möjligheten att nås av vittnesbördet om att Jesus Kristus är Frälsaren som fötts till världen, som dött på korset för vår skull och som genom sin uppståndelse visar oss vägen till det eviga livet.

Att tro är att äga ett hopp som inte tar slut. Vad som än händer är vi i Hans händer. Amen.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.

Kommentera gärna det jag skrivit