Vilken värld vill vi egentligen ha?

Jag är ganska säker på att de flesta människor önskar sig ett bra liv. Jag tror också att rent allmänt vill vi människor varandra väl. Så länge vi får sköta oss själva och ingen lägger sig i, kanske? Där klämmer nog skon rejält. För vi är ju inga ensamma öar, alltid finns det några andra någonstans som vi faktiskt behöver ta hänsyn till. Men vi gör inte alltid det.

Det är förstås obekvämt att behöva bry sig om annat än det man själv önskar. Alla är vi där någonstans i vårt sökande – att få ihop världen för vår egen del. När vi är små frågar alla ”vad vill du bli när du blir stor?” Men vi vet det sällan. Inte ens när vi blivit s.k. ”stora” vet vi alltid. Och våra motiv för att vilja något med världen omkring oss – och oss själva – är inte självklart ogrumliga. Det är bara att inse att jag inte kan vara någon perfekt människa. Och inte du heller.

Men vi kan vilja något tillsammans. Och vi kan vilja det som är bra också för andra. Ibland kallas det politik. Att vilja förändra det som inte fungerar bra så att det blir bättre. Att vilja hjälpa människor att leva tillsammans så att ett helt land eller en hel värld – eller kanske bara en liten förening – kan hålla sams är gott.

Men avsikterna kan ibland förändras under vägens gång. Det har vi sett otaliga gånger i historien och den upprepar sig. Mestadels kan vi peka på makt och pengar som en orsak. Makt söker mer makt, och makt söker alltid sitt eget, inte andras bästa. Och hur det är med rikedomarna vet vi väl också? Mer vill ha mest.

Visst finns det undantag och det ska vi vara tacksamma för. Men vad jag kan se är det fortfarande många krig i världen – krigshärdar i varje fall. Det är fortfarande för många som svälter, som flyr sina hem, som inte har möjlighet att få någon framtid värd namnet. Och samtidigt lever många av oss i en övergödning som förgör oss både till kropp och själ. Orättvisa är namnet. Men jag tycker inte detta är något vi ska acceptera.

I EU-zonen har vi problem med övergödd ekonomi som levt långt över sina tillgångar. Det är nog ett kommande problem för fler och fler länder och världsdelar, för många länder har länge sökt efter att apa efter västvärldens sätt att leva i tron att det ger en bättre livsstandard. Men allt det kommer att göra är att göra några få stormrika och de flesta andra fattigare. Så fungerar det system som regerar i världspolitiken. Det kallas ekonomi. Den har sina egna lagar, något som märks inte minst när den kraschar, för då går staterna in och bäddar lugnt och mjukt åt sina banker för att de inte ska gå under. Men så fort staten tittar åt sidan roffar bankerna åt sig ännu mer. Ska vi räkna med något annat?

Jag vill inte ha en sådan värld som den ser ut idag! Jag har visserligen ingen makt, ingen position där jag kan räkna med att några lyssnar till just mig. Men när de som har positionen inte gör sitt jobb måste väl vi andra göra något åt det? Den arabiska våren kanske kommer av sig både här och där, men den har också spridit sina tankar till andra som till synes inte lever i en diktaturstat.

Vi lever inte i en diktatur. Men ändå kan vi se att människovärdet rustas ner också i vårt system. Alla ska vara nyttiga. De som inte klarar det är det synd om. Inte minst handlar det om dem som varit som mest nyttiga med att bygga upp landet och nu blivit och blir gamla och sjuka. Onyttiga. De bara kostar pengar. För vård kostar. Men det får den ju inte, då blir det obalans i budgetarna, och systemet kan inte tåla det.

Den som börjar se skavankerna, det som gör att människor i onödan far illa, kommer inte att sluta se det. Hur ska man kunna blunda? Och göra inget? Men det är så vi gör, de flesta av oss. Vi förfasar oss en stund – och sjunker sen ner i vår välmåga.

Jag vill inte ha det så! Men jag vet inte vad just jag ska göra. Och jag gissar att jag inte är ensam. Tyvärr. För vore det en folkrörelse som gick ut och både protesterade och gjorde något för att förändra skulle det vara enkelt att bara dras med.

Nog så långt. Det blev ju långt ändå. Bilden nedan visar en trygghetssökande fågelunge som letade på ett ovanligt ställe.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.