Vilken är kyrkans arena i samhället och debatten?

Vilken är kyrkans arena i samhället och debatten?

Jag fick en fråga inför en samling på Vårdnäs Stiftsgård dit biskopen kallat stiftets kyrkoherdar. Fyra personer skulle tala lite personligt om frågor som hade anknytning till religion och samhällsdebatt på något sätt. Kanske kunde jag vara en av dessa fyra?

Nå, jag tackade ja till uppgiften och utförde den, precis som de andra tre. Tyckte det var spännande att få göra en sådan sak och att lyssna till de andra. Och det var verkligen olika infallsvinklar.

Jag antecknade inte vad de andra sa, men hade ju skrivit ner mitt i förväg. Så jag lämnar det ifrån mig här också, fast med lite tillägg som jag noterade efter samtalen:

Vilken arena?

Min fundering utgår ifrån en fråga: Vilken är den arena som vi som kyrka har i vårt samhälle när det gäller att synas, märkas och höras, exempelvis i samhällsdebatten?

Jag tänker att vi som kyrka och som enskilda kristna människor har ett ansvar att utifrån vår tro tala, handla och vara så att de värden som kommer av vårt liv i tron också blir synliga utåt. Samma måste gälla både för den enskilde och för helheten, hela kyrkan. Det är exakt samma sak som om jag hade en viss politisk hemvist och åskådning – det jag tror är rätt det försöker jag leva efter. Ser jag orättvisor i samhället är det min plikt att tala om att något är fel. Oavsett var min utgångspunkt finns. Att vara tyst är alltså inte ett alternativ!

Kanske finns det där en kommentar som kan göras: vi är ofta alldeles för tysta. Och varför är vi det? Vi, präster och biskop som är här just nu, vi har ju ett förkunnaransvar. Att det skulle innebära att vi är tysta är omöjligt. Men jag menar att förkunnelsen inte bara handlar om att tala om trons innersidor. Då hamnar vi just där som många av dem som kritiserar allt vad tro heter vill att vi ska vara. Undanskuffade till ett hörn där bara de med dumstruten får stå.

Fundamentalism och intolerans finns överallt

Det finns de som debatterar huruvida religionen ska få ha någon plats i samhällsdebatten, ja ibland i samhället i stort. Ofta är det då utifrån negativa åsikter om tro över huvudtaget och kanske också utifrån bilder av religionen som visar på intolerans och fundamentalism av olika slag.

Men fundamentalism eller intolerans är inte mer religiösa än mänskliga. Det är inte religionen som är fundamentalistisk, det är vi människor. Fundamentalism och intolerans finns i många sidor av människors liv och som alltid är det ett val vi gör. Jag har mött människor som är fundamentalistiska i sitt sätt att vara, människor som helst vill dela in världen i svart eller vitt därför att det är deras sätt att hantera sitt liv. Och det får i regel samma typ av galna resultat.

Ta plats!

Jag tror att vi i Svenska Kyrkan inte ska hålla på och dividera med dem som ifrågasätter vår plats på den arena som kallas samhällsdebatt, eller någon annan arena. Varför skulle vi acceptera att bli ifrågasatta där? Så länge vi håller på och daltar med dem som inte vill höra våra synpunkter bara för att vi utgår från en kristen tro och livsåskådning så kommer vi ingen vart. Det är bara att ta plats!

Arenan eller platsen är densamma för alla!

Lika lite som jag under min studietid gillade den kvasivetenskapliga tros- och livsåskådningsvetenskapens försök att bli rumsren i efterdyningarna av Hedenius, lika ointresserad är jag av försöken att idag försöka skapa en särskild plats för tro och religion i debatten. Vi har endast den plats som finns och det är exakt samma arena som alla andra. Vi måste bara lära oss att hantera vår feghet och osäkerhet inför dem som vi verkar tro alltid vill göra ner våra idéer utifrån en nedvärderande syn på tro och religion.

Tro och liv i samhället hör ihop

Låt oss strunta i det! Har vi något att säga det samhälle vi lever i skall vi säga det! Kristus bad inte om lov att få kritisera sin tids dumheter. Och även om han i allt agerade utifrån budskapet om det kommande Gudsriket och alltså inte försökte tala om något annat rike än Guds, så innebar det inte att hans ord och gärningar bara rörde den inre sidan av livet.

Vi vet ju att allt det Jesus sagt och gjort gäller hela livet, all verklig gemenskap mellan människor – plus med Gud. Därför måste vi tala utifrån det uppdrag han gett oss. Och i det veta att den dimension som kommer av vår tro och som bär oss i vår syn på våra liv och på hela världens liv är något som vi ska vara stolta över.

Men tysta, nej!

Vem företräder kyrkan?

Alltså; är det någon enskild, några speciellt utsedda eller vem som helst som kan tala å kyrkans vägnar? Vi kom att tala om detta en del där i Vårdnäs. Egentligen är frågan för Svenska Kyrkans del självklar – varje kristen representerar Kristus och därmed kyrkan. Men det är förstås också ett problem eftersom det i praktiken kan innebära att de finns tusentals tolkningar och åsikter som kan antas vara kyrkans. Var finns då tolkningsföreträdet? Eller finns det aldrig? Det är frågor vi behöver fundera över därför att svaret inte är så självklart som det verkar vid första anblicken.

Kyrkan verkar i världen och vi är en del av både kyrkan och världen. Därför har vi uppgiften att verka i de goda sammanhang som redan finns. Det är allas ansvar att stå upp för de viktiga värden som vi funnit genom vårt liv och vår tro. Därför kan alla tala utifrån sin tro och i det företräda kyrkan. Men för att det ska fungera så det inte blir kaos av alltihop måste kyrkan jobba med större öppenhet och större självklarhet i förkunnelsen och i den roll som kyrkan som institution också har. Det personliga och det institutionella får alltså inte spelas ut mot varandra.

Jag säger dock inte att det är enkelt.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.