Vilja men inte kunna

21 juni 2016. En dag då Sveriges Riksdag röstat igenom en ny asylpolitik. Precis som väntat, men inte efterlängtat säger jag. För det här cementerar och fördjupar den hårda attityd som blåst in både i Sverige, Europa och stora delar av den övriga världen.

Det handlar om att värna ”sig själv.” Individualismen och själviskheten är på topp och enkla men mänskliga argument som talar för värme, öppenhet, gemenskap, förståelse, barmhärtighet, nyfikenhet är utbytta mot rädslor, hat, obarmhärtighet förklädda i byråkratiska formuleringar och ”ekonomiskt tänkande.”

Jag skulle vilja säga så mycket om detta. Men jag kan inte. Det känns så djupt, hårt och obarmhärtigt det som sker mitt framför våra ögon och öron. Både det som händer här i vårt land men också lite varstans på vårt klot. Att veta vad man ska säga är därför svårt. Men jag tycker inte om det. Och kanske blir jag bara mer nedstämd av att försöka skriva om det. Men bekämpa det ska jag.

Dies irae…

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.