Vem förstår sig på Guds nåd?

Sett genom den mänskliga historien finner vi mängder av exempel på människor som ser sig själva som stora, mäktiga, viktiga. De finns i varje tid, och i varje människa finns ett drag av högmod och stolthet, frön till självgodhet och förakt för andra människor. Hos somliga blir det tydligt, i andra finns det där under ytan, men likväl förpestar det människans liv.

Jesus mötte också sådana människor. På söndag ger han oss en kort liknelse om två män som kommit till templet för att be. Den ene är förvissad om sin förträfflighet. Han skyndar sig rakryggat längst fram i kyrkan och ställer sig inför altaret och ber sin bön. Han lägger inte märke till att hans bön mest är ett uppräknande, ett sätt att övertyga sig själv om att han gjort allt som Gud ville.

Men vad vet denne man om sig själv? Eller om den avgrundsdjupa kamp som en människa kan få utstå medan hon söker sig själv – och kämpar med Gud? För honom är tro och fromhet en yttre ordning, en sak man kan träna sig till att göra efter ett välplanerat schema. Och bilden av Gud blir den rättrådige tyrannens bild – han som skoningslöst straffar dem som misslyckas, men ger de lydiga god belöning. En god Gud – men bara för dem som han utvalt till att vara lyckade i sin religiösa profession.

Tullindrivaren kommer in bakvägen, smygande. Han vet att Guds vilja är obrytbar och att Guds vrede över synden är en helighetens vrede över ondskans verkningar i människan. Han vet att han inte har något att berömma sig av inför Gud. Men han söker sig till Guds närhet – även om han tyst smyger in och ställer sig längst bak. Närmare än så vågar han inte gå, men i sitt hjärta har han formulerat en bön.

Han vill bekänna sin tro, sin enorma litenhet inför denne store Gud, visa att han inte har något att dölja inför honom. ”Gud, var nådig mot mig syndare.” Inget mer. Därför att det inte behövs något mer.

Båda kommer till Gud med sin bön. Båda vet att de står inför honom som känner människornas innersta – men bara den ene av dem har förstått vad det betyder att stå inför Guds helighet.

Kanske kan vi säga så här: Fariséen representerar det i oss som tror att det är vi själva som avgör vad som är rätt tro och sann fromhet – hos oss själva och hos andra. Exemplen är många genom historien – och den lilla berättelsen Jesus gav oss är mycket snällare än många av de verkliga exemplen.

Tullindrivaren finns där för att hjälpa oss att se fariséens felsteg och för att visa oss den enda väg vi har när vi skall nalkas Gud – ödmjukhetens väg. Som Paulus skriver i Romarbrevet: ”och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av Guds nåd.”

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.