Varför våga livet för en alldeles för lång resa?

Trettondedag jul är den första juldagen. Det är fortfarande de ortodoxa kyrkornas juldag. Men eftersom vi också firar denna dag kan jag tänka att vi har två juldagar. Det är inte så illa. För denna dags predikan vill jag börja med fyra frågor:

  1. Varifrån kom de österländska stjärntydarna – de som vi ofta kallat ”de tre vise männen”?
  2. Varför ville de göra denna långa resa?
  3. Vad hände sen – när de hittat Jesus och gett honom sina gåvor?
  4. Och varför tror vi att de var tre?

Den sista frågan är enklast: Vi tror det! Det står inte i Bibeln men alla berättelser som funnits kring dessa spännande personer från fjärran land säger att de var tre. Dessutom namngivna. Så vi kör väl för det! Tre österländska, vise män och stjärntydare.

Varifrån kom de? Österländska stjärntydare är lite osäkert uttryck. Men de kom troligtvis någonstans ifrån landet Persien. Persien – eller Iran som vi säger idag – var då mycket större än nu. Men eftersom om det är 2 000 km landvägen mellan Betlehem och Irans nuvarande huvudstad (Teheran) så kan vi kanske tänka att de hade rest så långt. För att jämföra kan det vara bra att det är ungefär så långt vi skulle få gå från Sveriges sydspets till dess nordligaste punkt. Det tar tid! Även utan stopp och strapatser på vägen tar det rejält lång tid. För att vilja göra en sån resa måste man ha en rejäl anledning.

SÅ – Vad gjorde de där – långt hemifrån? Svaret fanns i deras tolkning av stjärnorna. De följde ”bara” en stjärna på himlen. Allt de kunde utläsa av stjärnorna var att de måste till ett land som hette Judéen. Och där sökte de upp kungen i sitt palats. För har det fötts en ny kung så var det väl i kungapalatset?

Men så var det inte – den gången.

Deras besök i Jerusalem fick kung Herodes och hela hans hov på fötter. De hade inte hört talas om någon nyfödd kung. Herodes var en tyrann. Han skydde inga medel för att behålla sin makt. Så han ville verkligen veta vad som kunde ha hänt – för att kunna röja en eventuell rival ur vägen. (Läs gärna Matteus 2:16-17)

Men de skriftlärda visste en del. Med hjälp av de gamla skrifterna (GT) blev stjärntydarna skickade till Betlehem. Och när de såg barnet föll de ner och hyllade honom. Föll på knä eller pladask på marken, (vem vet?) bar de fram de dyrbaraste gåvor som de kände till – till ett litet barn som de inte kände.

Eller var det precis så att de kände honom? Deras tro förde dem dit. Även om de kom från annat land och annan religion ledde Gud dem till Jesus. De vågade sina liv, sin ära, sin tro för en resa uti det okända.

Sen reste dem hem till sitt land. Med sin upplevelse, med sin övertygelse att de hedrat den nyfödde konungen. Fast de inte visste varför, så hjälpte de till att rädda hans liv. Med de dyrbara gåvorna kunde Josef och Maria ta med sig Jesus till ett liv som flyktingar i ett annat land – Egypten. (Matteus 2: 13-15)

Så frågan på vad som hände sen är hela berättelsen om Jesus, den som vi fått därför att vi också tror att barnet som föddes i julnatten och lades i en krubba – Jesus – är Guds son, Kungen som föddes för att visa oss vägen till Gud. I denna berättelse är de tre vise männen med. Och vi är också med, så länge vi håller fast vid Jesus.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.