Vägen, Livet och Jesus

Vägen, Livet och Jesus. Några små tankar kring 4 söndagen i påsktiden.

Jesus vet vad det är som håller ihop hela det uppdrag som han har fått – Guds kärlek. Det är Guds kärlek som blir synlig i allt det som Jesus gör, i hans möte med människor – särskilt dem som var utslagna eller illa ansedda, i hans omsorg om de sjuka och lidande, i hans själavårdande undervisning till dem som behövde hjälp att se meningen med sitt liv, i hans eget lidande, död och uppståndelse.

Detta har han gett vidare till sina lärjungar. Det vet vi. Han är mästaren, förebilden, vi är lärjungarna. Vi förvaltar det han har gett oss, inte för att behålla det för oss själva utan för att ge det vidare till andra. Som Jesus själv sa: ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.”

Det är nog rätt tydligt för de flesta att det hela inte riktigt fungerat. Alla förstår inte utan vidare att vi är hans lärjungar, och vi är inte så duktiga på att visa varandra kärlek. Kanske vågar vi inte. Kanske vill vi inte, eller så vet vi inte hur det skall gå till.

Frågan blir då vad jag ska göra med dessa Jesusord? Jag skulle förstås kunna sätta in dem i en mapp i min dator under benämningen ”omöjliga uppdrag”. Det lär finnas fler. Och så samlas misslyckandena på hög, och samvetet blir nertyngt – och tankarna kan börja gå mot att det är lika bra att ge upp.

Men kanske har jag missat något? Tänk om det faktiskt går att leva så som Jesus vill att vi ska göra? Varför ge upp utan att ha prövat?

Jag tänker på Israels uttåg ur Egypten. Det berättas att Herren gick framför dem! På dagen skyddade han dem mot öknens solhetta genom en molnpelare som visade dem vägen och på natten lyste han dem deras väg genom en eldpelare. Så kunde de vandra både dag och natt. Konstigt bara att det tog så lång tid som 40 år för dem att komma fram! Experterna säger att det inte borde ha tagit mer än högst en vecka!

Men Gud väljer att låta folket vandra i öknen. Vi kan se Israels ökenvandring som en bild för vårt liv. Ibland är det öken – och där finns det inga raksträckor utan varje steg tas utan att veta vart det leder. Då är det bra att hålla fast vid Gud – och det är inte särskilt svårt att hitta bibelord som handlar om denna livsvandring med Gud. Psaltaren är full med sådana ord, som visar människors undran över livet och förundran över Guds vägar: ”Du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade inte.” (18:37) ”Han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull.” (23:3)

Han leder mig på rätta vägar. Även om vägarna är krokiga. Även om jag inte ens kan se att det finns en väg. Här finns det något mycket viktigt att upptäcka. Är det inte Gud som känner till alla mina vägar mycket bättre än jag själv? ”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.” (Psalt. 139:5)

Tänk igenom vad det betyder: Du är helt i Guds hand. Det finns ingenting i ditt liv som är dolt för honom. Du kan inte låtsas inför Gud. Låter det skrämmande? Vänd på det! Se att Han som känner dig helt och fullt också kan hjälpa dig. Hjälpa dig att förstå ditt liv, dig själv, och visa dig vägen.

Vägen till livet är att se att vägen i livet är Jesus. Det är Guds väg till oss. ”Ty däri består kärleken, ej att vi först har älskat Gud, men däruti att han älskat oss och sänt till oss sin Son”. Detta tar ett helt liv att förstå. Men vad gör det, när han som visar vägen är själva vägen!

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.