Tro och trofasthet

Tro och trofasthet. Det är två ord som hör ihop, inte bara för att ordet trofasthet börjar med ordet tro. Men ibland när vi talar om tro blir det för mycket teorisnack. Som om tro bara är ett slags åskådning, en idé, ett program att följa. Men det är det inte.

Tro handlar alltid om en relation. Det går inte för mig att tro utan att det finns någon som är föremål för min tro. En verklig, personlig Gud – exempelvis. Det är så jag tänker och ser det. Om tro reduceras till en teori och mest därutöver handlar om hur jag lever eller inte lever, så är det för mig inte längre en tro. Jag tror därför att jag har erfarit att Gud finns.

Nej, jag har inte sådana pågående erfarenheter hela tiden. Men genom de erfarenheter av Guds närvaro, av att det som Jesus är och har gjort är både viktigt och nödvändigt för mitt liv, så lever jag mitt liv utifrån det – på något sätt. Också när jag totalt misslyckas att visa det i handling inför Gud och människor. För så är det ju ibland. Men jag har inte slutat att förlita mig på att Gud är verklig. Och till också för mig.

På söndag ska jag predika sista gången i Landeryds församling, närmare bestämt i S:t Hans kyrka. Söndagens tema är Trons kraft. Och berättelsen om de fyra männen som bröt upp taket och hissade ner sin lame kamrat till rummet där Jesus befann sig är en berättelse som är viktig för mig. För den talar om tron som relation, ett skeende i en människa och tillsammans med andra och med Jesus. Och kraften i tron finns i tilliten, förtröstan och mötet.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.