Trettondedag jul

Trettondedag jul. Idag har jag haft två mässor men samma (i grunden) predikan. För den som vill läsa kommer texten här.

Vad är ett äkta möte? Jo, när vi människor möts med det som vi innerst inne bär med oss, när vi vågar vara oss själva, vågar leva våra visioner och drömmar inför andra. Alla har vi varit med om sådana levande möten. Men kanske också upplevt motsatsen. Och ibland är vi rädda för att tappa ansiktet, prestigen säger oss att vi måste hålla masken. Men det leder oss också in i mängder av återvändsgränder i mötet med människor.

En liten berättelse om hur det kan se ut när kungar, presidenter och andra potentater möts:

Kungen har besök. Besökarna kommer från främmande land. De har rest långt och kungen tar emot dem som han brukar göra med viktiga utländska sändebud. Det är högtidligt och formellt. De hälsar på varandra. Utbyter artighetsfraser. Talar om de saker som man gör i sådana sammanhang. Och finns det något tydligt ärende, något att förhandla om tas det fram till slut. Kanske blir det en paus. Alla bjuds på något gott att äta. Rådgivarna samlas, man diskuterar det som framkommit. Mötet avslutas, alla artighetsfraserna kommer tillbaka. De främmande resenärerna reser vidare på sin färd. Kungen återgår till sitt som om ingenting hänt.

I viss mening skulle denna beskrivning kunna handla om mötet mellan de österländska stjärntydarna och kung Herodes. Men de beskriver också lite schablonmässigt hur vi människor möter varandra i vissa sammanhang. Där etiketterna är tydliga, alla vet sin roll, men där allt som sägs också finns inom ett ramverk, som vid en förhandling. Personligt blir det aldrig – även om det kan låta hjärtligt och se glatt ut. För bakom kulisserna är det andra krafter i rörelse.

Stjärntydarna kom för att visa den nyfödde kungen sin hyllning. Men det fanns ingen sådan i kungapalatset. Så de reser sin väg. Men i kungapalatset är allt upp och ner. Vad är det för kung som vi inte känner till? Och vem kan våga sig på att utmana makten genom att kalla sig kung?

Men ingen har kallat sig kung. Stjärntydarna följde en stjärna. Deras tolkningar ledde dem till att tro att de sökte efter en nyfödd kung. Tecken på himlen och stjärnors rörelser har sysselsatt många människors spekulationer och gör så än idag. Det brukar inte vara särskilt populärt att blanda den sortens spekulationer med kristen tro eller någon annan religion. Misch masch och nonsens brukar det heta. Och så är det också för det mesta. Men ibland tillåter sig Gud att vara lite extra rolig och blanda in sig själv i sådant som normalt inte letar sig fram till honom.

Från kungapalatsets officiella och trista möte beger sig stjärntydarna till ett annat möte. I ett litet sammanhang med några få människor, endast Maria och lille Jesus. Men beskrivningen av det mötet utgår ifrån deras glädje: ”… fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom.”

Deras uträkningar höll! De hittade honom som de sökte, och de gav honom dyrbara gåvor eftersom det var det sätt de kunde visa sin hyllning. Så fick några utländska män med tämligen okänt ursprung bli en berättelse om modet att våga språnget ut i det okända för att söka efter det som hjärtat säger är det enda rätta.

Idag hörde vi också talas om drottningen av Saba. Hon gjorde samma sak. I stället för att på avstånd höra alla skrytsamma historier om den vise kungen Salomo, begav hon sig till honom för att ta reda på sanningen. Också hon kom med gåvor, dyrbara sådana. Också hon visste hur man skulle fixa officiella möten, följa protokollen. Men mötet med Salomo blev något mer.

Hon fylldes av häpnad över allt hon såg med sina egna ögon. Hon frångår hela det officiella mönstret genom att visa sin hjärtliga uppskattning och beundran. Hon vågar vara personlig och öppna sitt hjärta inför en främmande som i normala sammanhang hon endast utbytte artighetsfraser med.

Stjärntydarnas hjärtliga glädje över att möta Jesus och drottningen av Sabas öppna beundran över kung Salomo berättar om sådant som vi alla kan ta till oss; äkta möten mellan människor, när fasaderna inte längre är viktiga, när samhörigheten bara finns där. Och inom oss vet vi nog att det är sådant som gör livet rikare. Inte de andra ytliga mötena.

Samtidigt är stjärntydarna och drottningen av Saba insatta i en större berättelse, den om Guds vägar till oss människor. Gud väljer att bli en del av det skapade, att bli människa och leva ett liv tillsammans med oss. De som upptäckte detta först av alla har vi hört talas om vid jul; herdarna, och nu de österländska stjärntydarna. Men vi finns också med där. Mitt i berättelsen kan vi ta plats och bli som en av dem som mötte den nyfödde kungen, i julnatten eller tillsammans med stjärntydarna. För det gör vi när vi tar berättelsen till oss och tillåter den att bli personlig med oss!

Vad det betyder? Vi hör ihop! Med Jesus, med herdarna, med stjärntydarna, med apostlarna, med varenda människa långt borta eller nära. Både dem som vi känner och som vi inte känner. Både dem vi tycker om och dem vi inte klarar av. Paulus säger: ”Kristus Jesus har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande.”

Konsekvenserna av Jesu födelse når ut över hela världen i alla tider. Vi kan därför aldrig säga att någon annan inte hör till honom. Vi kan inte äga Jesus. Men vi tillhör honom. Och vi behöver lära oss av honom att möta varandra och varje människa utan färdiga mallar och system, vara personliga, öppna och våga utsätta oss för det oväntade. För det är vad som sker när vi öppnar oss för honom. Gud är inte en opersonlig kraft utan en personlig vän. Både ouppnåelig i sin storhet och nära i sin vänskap.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.