Toleransen och den levande historien

Toleransen och den levande historien. En rubrik som jag hänvisar till ett samtal tidigare idag med en av mina svägerskor. För ordet tolerans kan betyda många saker i praktiken. I teorin vet vi nog vad det ordet betyder men i det verkliga livet är det inte alltid så självklart.

Vad ska jag kunna tolerera? Det vill säga förstå även om jag inte håller med eller ens accepterar? I vår (genom teknikens vinningar) förkrympta värld finns i mångt och mycket inga avstånd, vi kan se och uppleva det som sker på en annan plats på jordklotet samtidigt som de som befinner sig där. Men det innebär inte att vi tolkar det som sker på samma sätt. Vi bär trots allt inte med oss samma historia.

En tänkande svägerska påpekade att det i den svenska historien finns drag av sådant som vi nu ser på andra platser i världen fast vi nu tycker att vi kommit mycket längre. Vi tänker inte likadant om saker idag som för 50, 100 eller ännu fler hundra år bakåt i tiden. När Jonas Gardell som nu i dagarna fyller 50 år berättar om sitt liv finns kärleken till Mark alltid med. Både Jonas och vi vet att det inte alltid har kunnat vara så öppet att tala om kärleken mellan två av samma kön. Och att det i rätt stora delar av världen inte skulle vara möjligt nu heller. Men det går här, i vår tid, i Sverige, och för många är det självklart, även om det inte är för alla. Men så är det alltid.

Men hur ska vi hantera att det är så stora olikheter i världen i synen på livet, tron, kärleken, politiken, historien etc? Kan det någonsin bli något annat? Jag tror att svaret skall ses över tid. Och att vi som mänsklighet är stadda på en resa i denna tid, fast vi befinner oss på olika platser på tidslinjen. Därför kan vi se vissa saker i ett ljus som andra inte kan se. Och andra se på det som vi har glömt bort och därifrån sin plats påminna oss. I vår tid i Sverige kunde vi gärna få bli påminda om vad tro är. Vad kristen tro betytt för vår samhällsutveckling och för det vi är idag. Men ibland tror vi att det är något som vi kan lägga bakom oss. Som om tro vore en teori som den s.k. Vetenskapen redan funnit vara en del av en tid som för länge sedan borde ha passerat sitt ”bäst före datum.” Och att de delar av världen utanför ankdammen Sverige som fortfarande tror på något de kallar Gud skall anses vara långt efter sin tid, hopplöst gammaldags i sitt bakåtsträvande liv.

Fortfarande vinns människor för det glada budskapet, evangeliet om Jesus Kristus. Det sker här, det sker där. Det händer något stort i människors liv, och tystnad är inte det rätta sättet att hantera genomgripande förändringar. Så det berättas. Det berättas om människors möte med Gud, med sitt liv, sina vägval både på gott och ont. Tittar vi på de mänskliga berättelserna om mötet med Jesus, så är det samma sak världen över. Gud förnyar, förvandlar, förlåter. Gud låter människor se sina liv i ett nytt ljus. Det är fantastiskt, härligt och omtumlande. Men även om det är ett möte med samme Jesus var det än sker, så är situationerna olika. Kulturen är inte densamma överallt. I Afrika är det inte som i Amerika, som inte är som i Asien, som inte är som i Europa. Därför blir också våra tolkningar av konsekvenserna av tron olika. Men det gör inte tron sämre. Bara större! fast vi behöver lära oss att förstå att vår egen tolkning inte har företräde framför någon annans just därför att förutsättningarna och sammanhangen inte är lika.

Märk väl att jag inte här menar att det inte finns någon sanning värd namnet. Bara att ingen av oss sitter med den enda sanningen. Och att vi behöver öva oss i tolerans just därför att vi aldrig vet exakt var ”den andre” befinner sig på sin resa.

Detta var längre än vanligt. Ingen predikan. Bara snabbt nedplitade tankar utifrån ett gott samtal”

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.