Vägval för världen och Sverige

Det finns anledning till oro och bekymmer för den här världen som vi kallar jorden. Tiden går obönhörligen vidare, men våra vägval är i många stycken avgörande för framtiden.

Demokrati fungerar så att vi som är väljare utser våra företrädare i allmänna val. När det är som det ska fungerar det i varje fall så att det går att byta ut en dålig regering vid nästa val.

Men demokratins spelregler kan sättas ur spel när dåliga ideologier kommer till makten. Det borde räcka med att påminna om att Hitler valdes vid allmänna val och sen såg till att ändra författningen. Vi vet hur det blev. Tyvärr är det många dåliga strömningar i tiden nu som visar att vi inte har lärt oss läxan. Ungern, Polen, Österrike, Italien. Antalet Nationalistiska regeringar ökar. Och till råga på allt har världen begåvats med Donald Trump. I min mening är han farligare än de flesta andra just utifrån USAs särskilda maktroll í världen. Där har vi vant oss vid att USA oavsett hur bra de lyckats så har de i varje fall varit en utpost mot sämre alternativ som Ryssland och Kina. Men när man kan uppleva Putin som minst lika bra ledare som Trump visar det bara på hur illa det är.

Jag tror på demokratin. Men den behöver också skyddas mot dem som vill den illa.

I det kommande svenska valet är det därför min skyldighet att värna demokratin och motarbeta varje försök till isolering, främlingsfientlighet, rasism och rädslor för det annorlunda. Det är sådant som göder extremism och får vanliga folk att börja tro att också vi måste gå den vägen. SD är inte det svar som Sverige behöver. Inte heller de vägar som de två andra största partierna valt för att tro att de kan värva röster. I stället frångår de sin identitet och blir mer och mer till brickor i ett spel som bara får vår del av världen att bli en sämre plats att leva i.

Att visa världen Kristus – Annandag påsk

Annandag påsk predikan i Älghults kyrka 2017

Den djupaste glädjen och den djupaste avsaknaden av glädje hör ihop med vårt liv tillsammans med andra människor. Vi har förmågan att älska, att visa varandra tillgivenhet, vänskap, tillit och respekt. En djup vänskap, en kärleksfull relation gör oss starka – i oss själva och tillsammans.

Vi märker hur viktigt detta är när någon nära dör ifrån oss. Sorg och saknad kan krama ur oss hoppet och glädjen, ta ifrån oss den närhet och gemenskap som vi haft som bäst. För det är svårt att ha samma närhet till så många. Därför blir också döden en påminnelse om hur viktig kärleken och gemenskapen är i våra liv.

Glädje kan vara på djupet och den kan också vara ytlig. Sorg kan vara förlamande och förkrossande men också tämligen ytlig ibland. Allt beror på sammanhang och situation – och oss själva.

Igår firade vi påskdagen. Då förkunnades den stora glädjen att Jesus uppstått från de döda. Han är inte död, han lever. Men det stora budskapet hade svårt att gå in i lärjungarnas liv och situation. De stängde in sig och låste dörrarna av rädsla för att gå samma väg till mötes som Jesus några dagar tidigare. De förstod inte i vilken situation de var. De var vilsna och sörjde.

Det var inte så konstigt. De hade följt Jesus i tre år. Sett vad han kunde göra, känt hur Guds rike kom närmare och funnit glädje och tillförsikt i att vara tillsammans med honom. Och sen? Hade han uppstått? Sånt händer inte….

Hur skulle Jesus göra för att få dem tillbaka till glädje och tillit?

Jesus gör som han alltid gjort. Ställer sig mitt ibland dem. Låter dem få känna hans fysiska närvaro.  ”Frid åt er alla.” Här är jag. Se mig, se mina sår. Se att det är jag och ingen annan. Frid åt er alla.

Texten från profeten Jeremia berättar för oss om vad som händer med lärjungarna. ”Så säger Herren: Gråtande kommer de, men jag tröstar dem och leder dem… Deras sorg skall jag vända i jubel, jag skall ge dem tröst och glädje efter smärtan.”

Och i Petrus brev, dagens epistel, kan vi höra ett eko av hans möte med Jesus – hela hans gemenskap med honom, genom härliga möten, lidande och död, uppståndelseglädje och återfunnen tillit. Och jag tänker mig att de orden är skrivna till dig och mig idag, när vi försöker leva vidare i tron på den uppståndne Kristus.

”Ni har renat era själar genom att lyda sanningen och kan leva i uppriktig kärlek till era bröder. Älska då varandra av hela ert hjärta. Ni är ju födda på nytt.”

Födda på nytt! Ja, det är vad Jesus gör med oss. Det sker i dopet, då vi får del av alla Guds löften. Men det sker också i våra liv när vi vågar ta till oss hans närhet, gemenskap, ömhet. Såsom han har älskat oss är vi kallade att älska varandra och hela denna värld som han gett oss att leva i. Och denna värld behöver bli älskad. Människor som lever i oro och rädslor, kämpar med sig själva eller mot varandra – de behöver det som Jesus har gjort för oss alla – gett oss ett hopp om livet, kärlek och gemenskap med Gud i all evighet.

Att visa världen Kristus är vår kallelse och uppdrag som Kyrka i denna värld.

Det är stort. Härligt. Svårt. Inte alltid hoppfullt. Men, som psaltarpsalmen (16) förkunnar i tro: ”Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand.”

 

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande….

 

 

Från mitt lilla hörn av världen

Från mitt lilla hörn av världen

Mitt hörn av världen, mina små iakttagelser och funderingar över livet är kanske inte så märkvärdiga. De flesta andra har också sådana funderingar på sitt lilla hörn, även om alla inte skulle acceptera beteckningen ”hörn”. Ett hörn är ju bara en liten del av verkligheten och många av oss tror sig nog om att ha lite mer att ge än bara ett ”hörn”. Men jag nöjer mig med ett litet hörn. För även det lilla kan vara viktigt.

Just nu har jag många tankar om tillståndet i världen. Vem har inte det? Många bekymrar sig om det hårdare klimatet mellan människor och det snart kraschande klimatet för hela jordens liv. Och tendenserna är skrämmande. Tongångarna mellan ledare för olika länder låter olycksbådande. Värst låter för närvarande han som tror sig vara kung av Turkiet. Men han är inte ensam. Överallt i västvärlden är tongångarna mer och mer nationalistiska.

”Självklart” handlar det inte om att återupprepa gamla försyndelser som vi kan läsa om i historien! Nej, nej, det är förstås bara något som ”folket” måste reagera emot i nutiden. Fast den som läst bara liten aning historia känner igen vindarna. Det är samma vindar som blåste när första och andra världskriget startade (1914 och 1939). Det handlar om underblåst hat förklätt till ”kärlek till nationen”.

Har vi inte lärt oss något alls? Det är min lilla ”hörnfråga” för idag.