Vägval för världen och Sverige

Det finns anledning till oro och bekymmer för den här världen som vi kallar jorden. Tiden går obönhörligen vidare, men våra vägval är i många stycken avgörande för framtiden.

Demokrati fungerar så att vi som är väljare utser våra företrädare i allmänna val. När det är som det ska fungerar det i varje fall så att det går att byta ut en dålig regering vid nästa val.

Men demokratins spelregler kan sättas ur spel när dåliga ideologier kommer till makten. Det borde räcka med att påminna om att Hitler valdes vid allmänna val och sen såg till att ändra författningen. Vi vet hur det blev. Tyvärr är det många dåliga strömningar i tiden nu som visar att vi inte har lärt oss läxan. Ungern, Polen, Österrike, Italien. Antalet Nationalistiska regeringar ökar. Och till råga på allt har världen begåvats med Donald Trump. I min mening är han farligare än de flesta andra just utifrån USAs särskilda maktroll í världen. Där har vi vant oss vid att USA oavsett hur bra de lyckats så har de i varje fall varit en utpost mot sämre alternativ som Ryssland och Kina. Men när man kan uppleva Putin som minst lika bra ledare som Trump visar det bara på hur illa det är.

Jag tror på demokratin. Men den behöver också skyddas mot dem som vill den illa.

I det kommande svenska valet är det därför min skyldighet att värna demokratin och motarbeta varje försök till isolering, främlingsfientlighet, rasism och rädslor för det annorlunda. Det är sådant som göder extremism och får vanliga folk att börja tro att också vi måste gå den vägen. SD är inte det svar som Sverige behöver. Inte heller de vägar som de två andra största partierna valt för att tro att de kan värva röster. I stället frångår de sin identitet och blir mer och mer till brickor i ett spel som bara får vår del av världen att bli en sämre plats att leva i.

Kampen för livet eller söndagen före domssöndagen

Livet är definitivt en kamp! Men livet är också glädje. Denna dubbelhet finns i våra liv redan innan vi föds till världen, och behåller sitt grepp om oss så länge vi lever.

Det nyfödda barnet som kämpat sig fram till världen möts av föräldrarnas obeskrivliga glädje. När samma barn vakar över en döende förälder finns också både kampen för livet och glädjen över det som varit där tillsammans. I liv och i död hör vi ihop med varandra, vi som fått varandra att leva tillsammans med. Och i kampen, i glädjen och i sorgen vävs våra liv ihop också med alla andra människors liv.

Denna söndag är kampen för livet, glädjen och sorgen också närvarande.

Dagens texter är inte enkla, för de talar inte om enkla ting. De talar om synd och Guds vrede, om Guds löften och om svåra prövningar som en del av det liv som trots det skall leda oss ända till himmelens port. De berättar i bilder som vi kan ha svårt att ta till oss. De talar om beredskap och att ha med sig rätt utrustning i den tid då allt annars blir för sent. Och de berättar om hur vi får räkna med att vänta, och vänta, och vänta…

Och kampen för livet, glädjen och sorgen är också närvarande här och nu. Själv kan jag inte sluta tänka på den kamp för livet som många utkämpade en sen fredagskväll i Paris, en kamp som alltför många förlorade. Det påminner om hur bräckligt vårt liv är, och om hur komplicerat det är att leva idag. Alltför många tar till en extrem utväg för att få iväg sitt budskap ut till andra. Och ett budskap fyllt av våld och död är också en signal till oss som bara sitter på avstånd och ser på. Det är ett budskap som säger att ingen går säker. Att några är beredda att försöka rycka till sig all makt med så mycket våld det är nödvändigt. (jfr Matteus 11:12) Och att våld ofta möts av mer våld, mer död, mer skräck.

Vi vet att många människor i andra delar av världen lever i rädsla och skräck inför makter som söker styra över deras liv. Men vi lever i samma värld allihop. Och kampen för överlevnad är lika mycket levande i vår egen lilla värld som i den stora utanför. Men vi måste förstås öppna våra ögon för att se det!

Jesus talar om förståndiga och oförståndiga flickor som väntar på brudgummen och bröllopsfesten där de skulle få vara med på en fantastisk fest. Men bara hälften var utrustade med det som behövdes, inte för att de inte hade möjlighet utan för att de inte tänkt sig för. Det är som att gå ut på en lång resa utan någon form av planering, matsäck eller utrustning. Självklart klarar sig den med rätt utrustning sig längre.

Nu vill Jesus att vi ska förstå att vårt liv levs inte bara tillsammans med andra människor utan också inför Gud. Och att det finns ett Guds rike – ett himmelrike, om vi vill kalla det så – dit vi fått en inbjudan, genom Jesus och genom vårt dop. Vår uppgift är att leva vårt liv – i all den glädje, sorg och kamp som det innehåller – så att vi också räknar med Gud.

För Gud vill något med oss och våra liv. Och varje dag i vårt liv ställs vi inför situationer där vi måste välja väg. Ibland är det rätt enkelt; vad ska vi äta till middag i dag? För oss är det en lyxfråga. För en del andra människor är det en helt annan fråga – finns det något att äta?

På samma sätt är det med vår frihet. Allting är ju relativt, sägs det ibland. Och friheten är definitivt relativ. För den beror ju bland annat på vilken möjlighet vi har att vara fria i våra val. I ett Sverige med demokrati och en lång historia av fred, är kanske våra frihetsval rätt fåniga i förhållande till dem som inte har frihet att uttrycka sin åsikt utan risk för fängslande eller att bli dödade.

Jesus säger att vi aldrig vet när dagen och timmen är inne; när det inte finns längre någon dag eller tid för oss och våra liv, eller när det inte längre finns någon tid kvar för världens liv. Och han säger att vi ska vara vakna, beredda på det som kommer. Men han säger inte det för att skrämmas utan för att få oss att längta. Han vill att vi ska längta efter himmelriket, efter det som endast är fullt av godhet, glädje, gemenskap och fred. Och som jag ser det – det bästa sättet att göra det är att i livet som vi lever nu alltid försöka välja det som är gott, det som kan ge glädje, gemenskap och fred.

I Efesierbrevet (5:9-10, 15-17) skriver aposteln Paulus följande:

Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning – och tänk på vad Herren vill ha. Ta inte del i mörkrets ofruktbara gärningar. Mer än så, avslöja dem…

Se alltså noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa.  Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda.  Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja.

I dag kan vi tänka i glädje på det goda vi får ha och har fått ha i våra liv, men också på sorgen över alltför många människors onödiga död och kampen för det goda som vi alla står mitt uppe i, i dag och varje dag i resten av våra liv.

Herren vare med oss alla. Ja, han är med oss, som han lovat!

Som ett tillägg:

Fellowhip of the Ring – Enya sjunger May it be – med en text som också kan tala in i det som finns i mitt och många andras tankar just nu.
May it be an evening star
Shines down upon you
May it be when darkness falls
Your heart will be true
You walk a lonely road
Oh! How far you are from home

Mornie utulie (Darkness has come)
Believe and you will find your way
Mornie alantie (Darkness has fallen)
A promise lives within you now

Eller: Johannes evangelium 1:5 ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Förtroende

Förtroende. Det är ett bra ord. Men det är inte bara bra utan också viktigt. Den som har mångas förtroende förväntas vara någon att lita på. Ett bra ord för alla politiker att meditera över – hur förvaltar jag det förtroende som jag fått? Förtroende är något som behövs i alla medmänskliga relationer. Från det minsta till det största.

Förtroende är något vi får, eller något vi ger. När vi ger det är det i tillit och hopp. Vi förväntar oss något och lämnar vår tillit, ger vårt förtroende. Vi vet att det är skört. Människor har så lätt att göra varandra illa, och förtroenden bryts ideligen. Tyvärr är vi sådana. Men alla våra misslyckanden är inte sådana att de förstör allt. Ibland är de början på något nytt.

Men att ett förtroende är att få något oerhört stort från en annan människa. På sätt och vis är det precis som i förra stycket, fast tvärtom. Nu är det jag som har ett förtroende från någon annan. Någon annan som tror på mig! Som förväntar sig att jag bryr mig, att jag inte sviker. Och då vill jag inte vara den som inte håller måttet och sviker förtroendet. Men precis som i stycket ovan så sker också det. Det sker fast vi inte ville, och det sker också när vi inte bryr oss om att vårda de förtroenden vi fått.

Mycket av den information och utflöde av nyheter som jag möts av överallt handlar om hur människor hanterar förtroenden. Tyvärr hör jag oftare om de dåliga exemplen. Inför varje riksdagsval och alla andra förtroendeval hör jag talas om alla löften som ska infrias – både dem som jag tror är bra och de löften som verkar uppåt väggarna. Efter varje sådant val märker jag att det mest har varit ord. De förtroenden som jag som väljare lämnar ifrån mig verkar många förtroendevalda ta lätt på.

Vi människor bryts mot varandra. Vi utväxlar information, och ger förtroenden åt varandra kors och tvärs. Och det är viktigt. Men utan förtroende blir det inget bestående. Bara mer luftslott och brutna löften.