Nutid, dåtid, framtid – nattvardens mysterium

Nutid, dåtid, framtid. Vi befinner oss just nu i alla dessa tider! Samtidigt.

Det blir det alltid när vi går in i påskens firande. Det har varit förberett länge – men det är nu det börjar på riktigt – igen! Och det kommer att göra det om och om igen ända tills den sista tidens tid.

Det var likadant på Jesu tid. Om och om igen lästes de gamla berättelserna om befrielsen från fångenskapen i Egypten. Om den hastiga avfärden och måltiden, om det ojästa brödet, påsklammet, örterna och om beroendet av Guds plan och kraft för att undret kunde ske.

Jesus gjorde likadant. Lärjungarna skickas att förbereda påskmåltiden. Jesus har redan förberett en plats, det är inte oväsentligt i sammanhanget. Han vet ju vad som kommer att ske – och han går med tydliga steg mot det.

Måltidsgemenskap är alltid viktig. En måltidsgemenskap med starka historiska och traditionsrika rötter är ännu större. Varför skulle annars så många svenskar varje år vid den här tiden handla ungefär samma typ av mat, godis, ägg…? Jo, för det finns något där som talar om ett sammanhang, kontinuitet med ett fint ord. Också när påskens ursprungliga historia nästan blivit bortglömd finns det delar kvar i folkets traditioner.

Vi firar påsk en gång om året. Då följer vi Jesus genom berättelsen från måltidsgemenskapens värme och glädje över till ångest och vånda i nattens mörker, till fängslande och förhör, misshandel och förlöjligande, lidande och död – den mörka gravens tystnad – och till ljuset, uppståndelsen och livet som en gång för alla knäckte mörkrets och dödens och djävulens makt.

Men denna påsk finns också närvarande varje gång vi firar mässa. Då berättas allt om och om igen. Det berättas genom texter och böner och ord som talar om det som sker när brödet bryts och vinet delas. ”Detta är min kropp” – ”Detta är mitt blod” – ”det nya förbundet”. Därför är nattvardens måltid så viktig del av kyrkans liv – nu som då och så länge tiden finns.

Nattvardens måltid är en påskmåltid varje gång. Jesu kropp bröts ner på korset och hans blod utgöts.

Brödet bryts och vinet utdelas som en påminnelse om det liv han gett åt oss genom sin död.

Det talar om försoning, det talar också om kärlek och gemenskap, om Guds kärleks vilja att nå fram till våra människohjärtan.

Det talar också om uppståndelse och liv, Guds eviga liv som genom hans Ande gjuts över oss, i nattvardens måltid precis som vid dopet.

Gud vill gemenskap med dig och mig. Det är budskapet. I det finns Jesus – med sin närvaro, med hela sin ”historia” – berättelsen om kärlekens väg till människornas hjärtan. Det är påskens budskap, det är kristen tro. Och allt finns i Jesus Kristus. Idag, och i all evighet. Amen.

Visst ska våren komma!

”Visst ska våren komma!”

För över 20 år sedan gjorde vi i Birgittakyrkan i Kalmar ett musikaliskt samarbete med Döderhults församling. Då gjorde vi tillsammans, en gång i vardera kyrkan,  ”Visst ska våren komma” – ett verk med körer, solister och instrumentalister. Det handlade om det hopp som finns beskrivet i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken.

Ursprunget är norskt, men texten var översatt av förre Växjöbiskopen Jan-Arvid Hellström. Förutom att det var en fantastisk upplevelse att få vara med i detta, så handlade texterna också om det hopp som vi ibland glömmer att tala om därför att vi fokuserar så mycket på allt annat som vi ska göra här och nu eller allt elände i världen. Och musiken är också sådan att bara att lyssna till den kändes hoppfullt.

Samtidigt blir rubriken en påminnelse om denna vårvinter – där vintern tycks vilja hålla kvar sig så länge som möjligt och våren verkar ha gått och gömt sig.

Men den kommer. Precis som påskens budskap om livet som övervinner döden är en grundpelare för hela den kristna tron, så vet vi att våren visst ska komma. Tecknen ser vi redan. Så ge inte upp hoppet! Och om drygt en vecka börjar vi fira påskens gudstjänster.

Vägen till himmelen

Det finns en väg till himmelen! Varje dag i våra liv är vi någonstans på den vägen. Men vi ser inte den förrän vi är framme där. Och än så länge är vi inte där.

Men många andra har gått den vägen före oss. Det är om deras liv, deras tro och hopp som vi påminns denna söndag. Det berättar om dem som gått före oss i tro och hopp – och varför det är viktigt att hålla fast vid tron, också fast vägen till livet är lång.

Episteln berättar om dem. Om deras tro och längtan efter det nya landet, det bättre landet, det himmelska som de bara ”sett i fjärran” men samtidigt ”hälsat det”. Vad betyder det för mig här och nu? Att ana och se något som i fjärran närmar sig och hälsa det som något verkligt och riktigt utan att se det fullt ut?

Det handlar om tro – den kristna trons hopp som bygger på allt det som Jesus Kristus gjort för oss.

Tron bygger på berättelsen om Jesus som kom för att rädda oss från död till liv genom sin död och uppståndelse. I denna tro lever vi här på jorden vårt liv på vägen till det himmelska livet. Men vägen dit går genom döden.

Vi påminns om det i dopet. Att bli döpt i Faderns och Sonens och den helige Andes namn handlar om att få del av det liv som är i Gud och genom Gud. Där finns också vår död med – symboliskt och verkligt. Det är genom livet vi går – och vi går mot döden var vi går. Men samtidigt går vi mot livet var vi går – då vi går mot det himmelska livet som Gud lovat oss genom Jesu uppståndelse.

Vi påminns om det i dagens GT-text; där folket får ett löfte om det nya landet som de ska ta i besittning: ”Om tre dagar skall ni … komma till det land som Herren, er Gud, ger er…”

Och tre dagar fick de vänta på att gå över floden. Här påminns vi om Jesus som på tredje dagen uppstod från de döda. Under tiden kändes det som allt hopp var ute. Det var lärjungarnas känslor. Allt är förlorat. Han är död. Men allt förändrades på den tredje dagen. Från mörker till ljus – från död till liv – från förtvivlan till himmelrikets glädje.

Om tre dagar! Det säger också att vi måste lära oss att vänta. Också om det blir mer än tre dagar, ja även om det skulle bli tre tusen år! För det är precis där vi befinner oss – hela livet är också en väntan efter det himmelska livet!

Redan i Bibeln talas det om dem som trodde och inte fick se. ”I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden.”

De längtade till ett bättre land, ett i himlen, står det. Det behöver också vi lära oss att göra. Det kanske inte är så svårt. Vi är ju experter på att längta efter något annat än det vi redan har. Men när vi bara längtar efter saker att köpa eller efter att konsumera upplevelser så vet vi att vi snart längtar efter något ytterligare. För längtan efter något mer finns nerlagd i oss. Och vi kommer inte att förstå den förrän vi också vänder denna längtan till det eviga, det ”bättre landet i himlen”.

Vi är kallade till Guds rike – till ett liv med Gud. Det gäller både här på jorden och i himlen. Och när vi tänker på dem som gått före oss, särskilt sådana vi saknar, så kan vi för dem tänka att de redan är framme. Det innebär inte att vi slutar att sakna, men kanske kan det vända våra tankar från sorg och självmedömkan till att själva längta efter att leva våra liv så att vi liksom i fjärran ser det himmelska och hälsar det med glädje den dag vi får nåden att ta det sista steget och få SE det som vi blivit lovade.

Och på vägen genom livet kan vi ta med oss de ord Jesus gett oss idag: ”Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”


Alla Själars dag – Söndag efter Alla helgon
Högmässa i Lenhovda kyrka
Texter 3 årgången: Josua 1:10-11, Hebr 11:13-16, Luk 20:37-38
Psalmer: 313, 308, 303, 169B 1-3, 172