3 söndagen i Påsktiden

Vad tycker du bäst om att göra? Tänk på en bild av det!

En bild som för en är självklar är helt meningslös för en annan. En som älskar bilar och motorer kanske talar om hästkrafter, hästälskarna talar om hästens krafter, – och det är bevisligen inte samma sak. Alla kan vi tänka i bilder på sådan som vi förstår oss på.

Jesus använde sig av bilder från sin tids vardag – han talade om får och herdar, om skydd mot faror, om tryggheten hos den gode herden. Det begriper inte den moderna människan särskilt mycket av, även om vi vet hur får ser ut. Men vilka bilder kan vi använda idag som berättar samma sak?

Jag har haft barn som gått i förskolan – dagis. Det är nog fler än jag som haft – och kanske har ni också varit dagisbarn? Här är en bild från förskolan: När föräldrarna kommer och hämtar sina barn sitter de minsta ofta i soffan tillsammans med sina vuxna ledare – ibland också i knät. Det är fullständigt naturligt därför att barnen är trygga. Fritidsledarna ser till barnen, vallar dem säkert på skolgården och i lekar och pyssel – och när behöriga ”hämtare” kommer för att hämta barnen får barnen gå hem till sin hemmatrygghet.

Så kan fritidsledarna på förskolan bli en bild av herdeskapet, det som Jesus talade om. Men det gäller bara för en del av det. För när Jesus talar om sig själv som grinden eller den gode herden så talar han inte bara om en allmän trygghet utan om ett liv som han vill ge åt dem han kallar sina får. Och detta liv är inte bara vårt liv idag eller i morgon utan också ett liv i överflöd!

Jesus använder faktiskt detta uttryck – liv i överflöd. Men han menar inte lyxliv utan ett liv som flödar över – av liv som aldrig tar slut. Den kristna uppståndelsetron bygger ju på detta – att Jesus har gått före sina får – öppnat grinden till det eviga livet, ställt sig själv på plats där så att var och en som kommer till honom skall få leva ett liv som flödar över – ända in i evigheten.

Det är ju därför som den kristna tron fortsätter att leva. Det beror inte så mycket på att människor dras till den trygghet som finns i att få vara med i kyrkans gemenskap. Inte heller därför att den kristna traditionen är så stark och levande för människor idag – för det är den faktiskt inte.

Profeten Hesekiel talar på denna söndag. Hesekiel säger att Gud ska leta efter de vilsegångna, hämta hem de bortsprungna, förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Därmed har han i princip tagit med hela mänskligheten. Inte bara dem som far illa utan också dem som inte vet av någon nöd. Precis som en bra herde gör för sina får – han tar hand om dem alla. Låter ju tryggt, eller hur?

Men det handlar inte bara om att konsumera trygghet och få lugn och ro och ”sen levde de lyckliga i alla sina dagar”. Så ser inte vårt liv ut och inte heller livet för majoriteten av människor på jorden. Men tillsammans med Jesus kan vi göra skillnad för andra!

Att vara kristen är att ha en tro på den gode Herden, Jesus Kristus – en tro som kan beskrivas exempelvis i trosbekännelsen som vi snart ska läsa tillsammans.

Jag tror att vi som är herdens lärjungar har ett uppdrag – att göra det han skulle göra, ta hand om de skadade till själ och kropp, se varje människa som vi möter som syster eller bror – som vi respekterar, hjälper i nöd, tar in i vår egen gemenskap, därför att det skulle Jesus göra.

Att vara kristen är att gå med Jesus – också i tider då vi undrar vart vi själva eller världen är på väg, också när vi undrar om något hopp finns kvar. Hoppet finns alltid – och den kristna tron håller fast vid att hoppet finns just genom Jesus.

Att vara kristen är också att verka för att tron inte tar slut när vårt liv är slut och vi får gå in i fårfållan för sista gången för att möta vår Herre i evighetens trygga famn.

Vi ska inte fastna i ett naivt trygghetsprat eller låta orden om kärlek och gemenskap bara bli tomma ord utan innehåll. Vi behöver lära oss att det är på riktigt. Vi, Jesus, Gud, världen, livet, döden, uppståndelsen, himmelriket – allt är på riktigt! Med Jesus är det så.

Och vi får vara med honom och sprida detta budskap genom vårt liv och vår tro, också när vi tvekar och är osäkra. Herden – Jesus är med. Våga tro det.

Guds rike är nära – 2 söndagen i Advent

Guds rike är nära! Med hjälp av psalm 39 vill jag bygga upp dagens predikan utifrån frågan: Hur kan Guds rike vara nära oss idag?

Guds rike är nära! Jesus löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid.

Det finns gott om vanmakt, synd och skam i vår tid. Vi lever i ett informationsflöde som aldrig är tyst! Det är lätt att känna en vanmakt i bombardemanget av information om allt som händer överallt. Och vi blir lätt utmattade när vi ska försöka engagera oss i alla katastrofer, terrordåd, politiska skandaler, berättelser om människors maktmissbruk, sjukdomar och annat elände på denna jord. För ibland har vi ju fullt sjå med att orka med vårt eget lilla liv.

I detta ständiga flöde av information kan det vara svårt att urskilja ett budskap som grundligt kan förändra människors liv. Finns det något sådant? Och om det finns – var finns det och hur får vi del av det?

Det behövs ett budskap som inte matar oss med allt så att vi inte kan ta emot något. Det behövs något som inte slätstruket stryker oss medhårs utan går rakt in i djupet av vår själ.

Kyrkans budskap är det som Jesus gett oss att förkunna i alla tider, oavsett hur tiderna ser ut: Guds rike är nära! Jesus löser oss ur den vanmakt som vi självklart känner när hela världens alla behov och elände knackar på vår dörr och kräver hela vår uppmärksamhet. Ingen enda människa kan lösa alla världens problem! Och varje människas viktigaste uppgift är att vara sig själv! För bara där vi är oss själva kan vi finna en väg till andra – och vara till för andra.

Det är här Jesus vill koma in i våra liv. Han ger oss sin kraft och sin frid. Det är psalmens ord och det blir också resultatet när vi både lyckas höra och ta emot det budskap som Jesus ger oss också idag. Jesus ger sin kraft och sin frid – till den som vågar möta honom här och nu. Det är personligt. Det är nära. Och det måste vara så.

Guds rike är nära! Den som var bunden och trött och tom, frihet och glädje får.

Många människor idag är trötta och tomma. Och allahanda självutnämnda profeter försöker dra nytta av det och fylla människornas liv med ”sin grej”. Men riktiga profeter är det ont om – och det är kanske bra. Då kan vi studera de gamla profeterna. I dagens epistel berättades det om dem: Episteln – Rom:15

Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp.

Det finns alltså en möjlighet att lära sig något av dem som levt långt före oss. Kanske kan de hjälpa oss att finna friheten och glädjen i det liv vi lever i stället för att bara kämpa med tröttheten varje dag och känslan av att vara låst och inte komma någonstans i livet.

Paulus säger att profeterna kan undervisa oss så att vi får tröst och uthållighet som räcker för att vi ska klara av att hålla hoppet vid liv. Idag talade profeten Mika om en förhoppningsfull framtid där Guds rike kommit så nära att det börjat förändra människors liv så mycket att det inte ens finns några krig kvar att kämpa.

Vilken dröm! Är den vansinnig? Den kan verka ointaglig, men profetens ord står där som en fingervisning om att vi inte ska ge upp hoppet om vare sig våra liv eller denna världen. Guds rike är nära – det finns både frihet och glädje i det liv vi lever och Gud vill inte att vi förtränger det och bara ser det mörka och hotfulla.

Guds rike är nära! Öppna ditt hjärta i bön och bot, upplåt vart hemligt rum.

Det finns två enkla sätt att nalkas Bibelns ord om den yttersta tiden. Det ena är att ”gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån”… ”ty himlens makter skall skakas”. Som inför ett kommande oväder eller stora beslut i livet när människor utgår ifrån att allt kommer att gå ”käpprakt åt skogen”. Det handlar om rädsla. Och den rädslan kan ta sig olika uttryck. Gemensamt för dem alla är att rädslan blockerar våra möjligheter att komma vidare, att vara oss själva.

Den andra möjligheten är att vara trygg! Våga lita på Gud, också när jag inget begriper. Det finns en plats för mig i Guds närhet. Det räcker.

Men för att kunna vara trygg i tron på Gud krävs ett öppet hjärta. ”Öppna ditt hjärta i bön och bot, upplåt vart hemligt rum.” Denna uppmaning lär inte vara populär bland människor idag. Alla vill förstås kalla sig öppna för ingen vill kallas inskränkt. Men ett öppet hjärta som vänder sig till Gud i bön och bot – det är något annat. Det öppna hjärtat är öppet för Gud – öppet för att låta varje del av sitt liv genomlysas av honom. Också de delar som vi känner vanmakt och synd och skam inför.

Det är inte många som vågar det! Men det är ju det Jesus vill möta oss i – oss själva. Då blir Guds rike nära dig och mig – när han tas emot och ges plats i våra liv.

 

O Gud, du som i Jesus Kristus upprättar ditt rike,

Gör oss starka i tron, uthålliga i bönen och frimodiga i kärleken

Intill den dag då han kommer åter i härlighet.

Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen. (kollektbönen)

 

2 söndagen i Advent den 10 december 2017

Herråkra kyrka. Första årgången.

Psalmer: 111, 688, 39, 104:1-4, 490.

Räkna sandkorn och öppna fönstret

Vi människor är rätt märkliga! Ibland tror några av oss att vi har koll på allt! Och rätt så ofta så visar det sig att vi inte förstått någonting! Särskilt gäller detta när vi talar om Gud och om tro. Där finns det många åsikter och alla verkar tro att just de själva vet bäst. Det verkar vara precis likadant i politiken också – men det får någon annan skriva om.

I en gammal bibeltext står det:

”Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald. Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos dig”.

(Psaltaren) 139:17-18)

Det finns mycket mer kunskap än vad jag som människa kan ta in. Inte ens om vi samlar all vår kunskap så kommer den att räcka till för att förstå allt. Vi kan förstås försöka att räkna kunskapen, men det är lika omöjligt som att räkna Guds tankar. Det är som att försöka räkna sandkornen i öknen för hand! Hur långt vi än kommer blir vi aldrig färdiga.

Vi är vanemänniskor, var och en av oss. Vi behöver trygghet och traditioner och därför håller vi ofta vakt om invanda mönster och traditioner. Vi kanske inte äter semlor till midsommar eller har kräftfest i mars. Traditioner har vi också i kyrkan: Det är ju så skönt att bara kunna gå in i det invanda och säga att ”nu är det Fastetid i kyrkan och sen blir det påsk” – och då vet väl alla vad det betyder?

Nej så är det förstås inte. Alla vet inte allt. Men i varje ny tid i kyrkans år så öppnas ett fönster – ett fönster mot Gud. Oftast öppnar vi ett fönster åt gången, släpper in de frågor och funderingar som hör till den tid vi befinner oss i och öppnar oss mot vad Gud vill tala till oss just där och då. Att öppna alla fönster på en gång kan vara riskabelt – vet alla som försökt vädra i en storm.

Fastetidens fönster öppnas i år på Askondagen den 1 mars. Fastetidens fönster talar om prövningar och lidande, om trons kamp och kampen mot ondskan, om den väg som Jesus gick ända upp till döden på korset. Varje gång ett nytt fönster öppnas tar vi vara på de erfarenheter som finns i traditionen och i de olika berättelser vi har med oss själva. Allt detta ryms i våra gudstjänster, i alla våra församlingar. En dag i taget – åtminstone på en söndag.

Den kristna tron som den ser ut idag skulle inte kunnat vara utspridd över hela jorden utan de människor som i varje tid har förstått att Gud alltid är större än vad vi kan tänka. Att ha ett öppet sinne är som att öppna ett fönster mot himmelen, det fönster som är vår förmåga till förundran, men också det fönster inom oss som har rum för våra tvivel därför att vi inom oss anar att vi bara har fått veta en bråkdel…

Den som bor i en längtan efter något större, håller förundrans fönster öppet mot Gud och är därför alltid på väg. Ett citat ur en bok jag läst (men inte längre kommer ihåg var) får avsluta:

”Att kunna förundras över hur Guds outgrundliga storhet och att ta vara på sitt tvivel är att hålla fönstret öppet mot Gud. Den som bor i en längtan efter något större är alltid på väg, törsten efter Gud är inte släckt. Ingen kan ju utforska hans beslut eller spåra hans vägar…”  


En text jag skrev för februarinumret av Uppvidinge Tidning – på pastoratets uppslag.