Trons kraft

Trons kraft. Predikan i S:t Hans kyrka, Linköping, 19 efter Trefaldighet 2014

Tron är en mäktig kraft. I varje tid kommer tron till människor och griper tag i deras liv på ett sätt som inget annat kan göra.

Vad det egentligen betyder? Jo, i varje tid kommer Gud till mötes med människor och griper tag i deras liv på ett sätt som ingen annan kan göra. Resultatet av det blir en personlig relation som vi oftast kallar tro.

Tron är alltså inte en åsikt utan något vi får genom mötet med Gud. Tron är en trofasthet i en relation – till just Gud. Och den kraft som kommer av trons trofasthet beror på denna relation. Det är som i alla viktiga och fungerande relationer. Det handlar om trygghet, tillit och förtröstan. För jag vet inom mig att jag kan lita på den andre. I det här fallet Gud.

I evangeliet möter vi en tro som bär väldigt tydliga drag av tillit och förtröstan.

Vi möter fyra män som bär en lam på en bädd. Precis som alla andra den dagen sökte de sig till Jesus, men de kom för sent. De fick helt enkelt inte plats att komma fram. Men:

”Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln, bröt de upp taket och firade ner bädden med den lame genom öppningen.” (Mark 2:4)

De bryter upp taket! De är inte lite ovarsamma med tingen! Men det visar också deras tillit: De är säkra på att Jesus kan hjälpa deras lame vän. Och Jesus såg deras tro. Och han handlar utifrån den. Men sen hör vi inte mer om de fyra männen. Alltihop får en helt ny vändning genom det Jesus säger:

”När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’” (Mark 2:5)

Dina synder är förlåtna!

Vilket absurt påstående! ”Hur kan han tala så? Vem kan förlåta synder utom Gud?” De skriftlärdas upprörda reaktion låter inte vänta på sig. Alltid ska denne Jesus gå för långt! Gör han sig till Gud eller? Och den stackars lame mannen, vad ska han tänka? ”Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig?” (jag är ju fortfarande lam…)

Säkert var det så att man inte var van att tala så som Jesus gjorde. Att Gud kunde förlåta synder visste förstås dessa lärda män. Men det fanns ju särskilda sätt att be om Guds förlåtelse; böner, offer – sånt man gjorde i templet, i sin ensamhet eller i gudstjänsten inför Gud. Men här, mitt i trängseln påstår Jesus att den lame mannens synder är förlåtna. Vad hjälper det den lame?

De som ifrågasatte Jesus får ett typiskt Jesus-svar: ”Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå?”

Tänk efter. Här ligger en man som är lam. Han kan inte gå. Är det inte enklare att säga till honom att hans synder är förlåtna? Det är ju bara ord som talar om något vi inte kan se. Det andra gör ju anspråk på att något konkret ska hända. Vem vågar säga: ”Stig upp, ta din bädd och gå?”

Jesus visar att dessa två meningar hänger ihop. ”Men för att ni ska veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag dig””stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog ihop sin bädd och gick ut.

I trosbekännelsen säger vi att vi tror på syndernas förlåtelse. Varje gång vi möts till gudstjänst i kyrkan aktualiserar vi denna tro som hör ihop med Jesus. I evangeliet idag visar han oss att även om han kan bota fysiska sjukdomar är han mer intresserad av att vårt liv skall vara helt. Det helande som han vill ge oss utgår ifrån syndernas förlåtelse.

Vi förstår alla vad det betyder att få förlåtelse eller att kunna förlåta när något blivit fel mellan oss människor. Förlåtelsen är ett sätt att dra ett streck över det som blivit fel, och när vi verkligen förlåter eller blir förlåtna märker vi tydligt att något särskilt händer med oss. Förlåtelse helar och stärker oss som människor, framför allt i våra relationer med varandra.

Guds förlåtelse gör samma sak. Men vi behöver lära oss att förstå det så att vi kan ta emot det och ta det till oss. Och vi kan använda den lame mannen för att lära oss det:

Att fundera på lite djupare:

Tänk på den lame mannen. Försök att sätta dig i hans ställe. Du har blivit buren några kilometer på en bår. Sen blev du dragen upp på taket. Dina vänner bröt helt enkelt upp taket och firade ner dig! Nu hänger du där i en bår ifrån taket, mitt framför en massa nyfikna människor. Du kan inte ta dig någonstans. Och Jesus går fram till dig och säger: ”Dina synder är förlåtna.”

Vad säger han! Vad menar han?

Du begriper av den hetsiga diskussionen som uppstår, att han sagt något som inte borde sägas. Men det var ju bara fromma ord, väl?

Men plötsligt känns det som Jesus tränger sig in i ditt innersta liv, han säger att du ska stå upp och gå hem.

Men det du känner är något mer än så. Först säger han att dina synder är förlåtna. Sen kommer han tillbaka och säger: Varför ligger du kvar? Sa jag inte att dina synder är förlåtna? Men för att du ska förstå vad jag menar säger jag: Stå upp och gå, du är fri.

Och kraften bara finns där – kraftlösheten som förut gjorde dig oförmögen att röra dig är borta. Kraften flödar ut i hela kroppen och du börjar leva ett nytt liv!

På samma sätt vill han göra med oss var och en – låta sin kraft flöda in i oss så att vi i hans kraft kan leva våra liv, förlåtna, fria, befriade till glädje och gemenskap trots allt det ofullkomliga som vi har inom oss. Men vi behöver då lära oss trons tillit – den som säger att hans förlåtelse är verklig. Det är den som reser oss upp. Och har vi inte lyckats förstå det – så kommer han fram och tittar ner på oss där vi ligger och inte har förstått att vi är befriade och säger: Ligg inte kvar som om ingenting har hänt. Syndernas förlåtelse är verklig ända in i evigheten. Res dig upp och gå, du är fri!

Tro och trofasthet

Tro och trofasthet. Det är två ord som hör ihop, inte bara för att ordet trofasthet börjar med ordet tro. Men ibland när vi talar om tro blir det för mycket teorisnack. Som om tro bara är ett slags åskådning, en idé, ett program att följa. Men det är det inte.

Tro handlar alltid om en relation. Det går inte för mig att tro utan att det finns någon som är föremål för min tro. En verklig, personlig Gud – exempelvis. Det är så jag tänker och ser det. Om tro reduceras till en teori och mest därutöver handlar om hur jag lever eller inte lever, så är det för mig inte längre en tro. Jag tror därför att jag har erfarit att Gud finns.

Nej, jag har inte sådana pågående erfarenheter hela tiden. Men genom de erfarenheter av Guds närvaro, av att det som Jesus är och har gjort är både viktigt och nödvändigt för mitt liv, så lever jag mitt liv utifrån det – på något sätt. Också när jag totalt misslyckas att visa det i handling inför Gud och människor. För så är det ju ibland. Men jag har inte slutat att förlita mig på att Gud är verklig. Och till också för mig.

På söndag ska jag predika sista gången i Landeryds församling, närmare bestämt i S:t Hans kyrka. Söndagens tema är Trons kraft. Och berättelsen om de fyra männen som bröt upp taket och hissade ner sin lame kamrat till rummet där Jesus befann sig är en berättelse som är viktig för mig. För den talar om tron som relation, ett skeende i en människa och tillsammans med andra och med Jesus. Och kraften i tron finns i tilliten, förtröstan och mötet.

Trons kraft och livets motgångar

Trons kraft och livets motgångar. Många förutfattade meningar har vi människor om tro – både vi som tror och vi som inte gör det. Trons kraft handlar den närmaste söndagen om. Där berättas bland annat om en blind som Jesus botar. Men i stället för att glädjas med den blinde blir han anklagad för att vara född i synd och botad av en galning (Jesus).

Att möta en motgång på grund av sin tro hör till det normala. Att vara kristen är inte något annat liv än det vi lever här, precis som alla andra, troende eller inte. Och motgångar hör till allas liv. Men den som tror har fått fler redskap och hjälpmedel att tackla sina motgångar, vare sig de kommer från dem som motsätter sig tro eller dem som försöker låsa in tron i ett färdigt system. Vi kan ju använda oss av alla de vanliga medel som finns till buds i världen; psykologi, doktorer, retreater, vila, rörelse. Men vi har mer! Vi har Guds löften och kraft.

Och nyckeln till kraften och friheten är alltid Jesus!