3 söndagen i Påsktiden

Vad tycker du bäst om att göra? Tänk på en bild av det!

En bild som för en är självklar är helt meningslös för en annan. En som älskar bilar och motorer kanske talar om hästkrafter, hästälskarna talar om hästens krafter, – och det är bevisligen inte samma sak. Alla kan vi tänka i bilder på sådan som vi förstår oss på.

Jesus använde sig av bilder från sin tids vardag – han talade om får och herdar, om skydd mot faror, om tryggheten hos den gode herden. Det begriper inte den moderna människan särskilt mycket av, även om vi vet hur får ser ut. Men vilka bilder kan vi använda idag som berättar samma sak?

Jag har haft barn som gått i förskolan – dagis. Det är nog fler än jag som haft – och kanske har ni också varit dagisbarn? Här är en bild från förskolan: När föräldrarna kommer och hämtar sina barn sitter de minsta ofta i soffan tillsammans med sina vuxna ledare – ibland också i knät. Det är fullständigt naturligt därför att barnen är trygga. Fritidsledarna ser till barnen, vallar dem säkert på skolgården och i lekar och pyssel – och när behöriga ”hämtare” kommer för att hämta barnen får barnen gå hem till sin hemmatrygghet.

Så kan fritidsledarna på förskolan bli en bild av herdeskapet, det som Jesus talade om. Men det gäller bara för en del av det. För när Jesus talar om sig själv som grinden eller den gode herden så talar han inte bara om en allmän trygghet utan om ett liv som han vill ge åt dem han kallar sina får. Och detta liv är inte bara vårt liv idag eller i morgon utan också ett liv i överflöd!

Jesus använder faktiskt detta uttryck – liv i överflöd. Men han menar inte lyxliv utan ett liv som flödar över – av liv som aldrig tar slut. Den kristna uppståndelsetron bygger ju på detta – att Jesus har gått före sina får – öppnat grinden till det eviga livet, ställt sig själv på plats där så att var och en som kommer till honom skall få leva ett liv som flödar över – ända in i evigheten.

Det är ju därför som den kristna tron fortsätter att leva. Det beror inte så mycket på att människor dras till den trygghet som finns i att få vara med i kyrkans gemenskap. Inte heller därför att den kristna traditionen är så stark och levande för människor idag – för det är den faktiskt inte.

Profeten Hesekiel talar på denna söndag. Hesekiel säger att Gud ska leta efter de vilsegångna, hämta hem de bortsprungna, förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Därmed har han i princip tagit med hela mänskligheten. Inte bara dem som far illa utan också dem som inte vet av någon nöd. Precis som en bra herde gör för sina får – han tar hand om dem alla. Låter ju tryggt, eller hur?

Men det handlar inte bara om att konsumera trygghet och få lugn och ro och ”sen levde de lyckliga i alla sina dagar”. Så ser inte vårt liv ut och inte heller livet för majoriteten av människor på jorden. Men tillsammans med Jesus kan vi göra skillnad för andra!

Att vara kristen är att ha en tro på den gode Herden, Jesus Kristus – en tro som kan beskrivas exempelvis i trosbekännelsen som vi snart ska läsa tillsammans.

Jag tror att vi som är herdens lärjungar har ett uppdrag – att göra det han skulle göra, ta hand om de skadade till själ och kropp, se varje människa som vi möter som syster eller bror – som vi respekterar, hjälper i nöd, tar in i vår egen gemenskap, därför att det skulle Jesus göra.

Att vara kristen är att gå med Jesus – också i tider då vi undrar vart vi själva eller världen är på väg, också när vi undrar om något hopp finns kvar. Hoppet finns alltid – och den kristna tron håller fast vid att hoppet finns just genom Jesus.

Att vara kristen är också att verka för att tron inte tar slut när vårt liv är slut och vi får gå in i fårfållan för sista gången för att möta vår Herre i evighetens trygga famn.

Vi ska inte fastna i ett naivt trygghetsprat eller låta orden om kärlek och gemenskap bara bli tomma ord utan innehåll. Vi behöver lära oss att det är på riktigt. Vi, Jesus, Gud, världen, livet, döden, uppståndelsen, himmelriket – allt är på riktigt! Med Jesus är det så.

Och vi får vara med honom och sprida detta budskap genom vårt liv och vår tro, också när vi tvekar och är osäkra. Herden – Jesus är med. Våga tro det.

Korset är Livets symbol

Meningslös död. Det finns alldeles för många exempel på det här i världen. Och människor sörjer, gråter, kämpar mot känslan av att ingenting längre ger någon mening. Ibland ropas det i förtvivlan till Gud – varför? Måste det vara så här? Var är du Gud?

Jesu död ser ut att bli en av alla dessa meningslösa mord. Avrättningsredskapet står upphöjt på klippan, skoningslöst i sitt totala ointresse av att veta vem som hänger där just den gången.

Min Gud, var är du? Profeten Jesajas ord visar vägen: ”Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.” ”… han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna.” ”När hans elände är över skall han se ljuset…”

Det är märkligt att ett avrättningsredskap blivit en av de viktigaste symbolerna för liv! Korset där Jesus hängdes upp för att dö är inte de kristnas hatsymbol! Snarare en symbol som vi älskar att avbilda, att bära som ett smycke om halsen, att stanna inför i vördnad och eftertanke.

Men det är ju klart att utan Jesus blir korsets symboliska värde helt värdelöst. Kyrkans medeltida träkors gjordes säkert för att hänga i taket över koret eller altaret i den gamla kyrkan – som en påminnelse om Jesus som säger att när han blivit upphöjd skall han dra alla till sig.

Alla kors har sin egen historia. Jag har många.

Ett av de märkligaste kors jag sett har jag hängande i vardagsrummet. Det är totalt annorlunda – inte i formen utan i färger och utsmyckning. Men där hänger också Jesus – men hans kropp är avbildad genom flera olika typer av grafiska tecken – framför allt hjärtan. På baksidan av korset finns en lila fyrkantig plastbit som ser ut som en slipad sten. (Att jag äger detta kors är en helt egen historia).

Det är säkert så att somliga inte skulle tycka om detta lila och guldfärgade kors. Men ju mer jag tittar på det desto mer tycker jag om det. Det vill både vara konst och en berättelse om Jesus som frivilligt gick i döden för vår skull. Av hans kärlek blir vi befriade – inte för att vi blivit så kärleksfulla utan för att hans död på korset visar Guds kärlek till oss.

Nej, alla kan inte förstå detta. Redan från första början är det ifrågasatt som meningslöst nonsens.

Men profeten Jesaja berättar redan 700 år före Jesus hängdes upp på korset vad det skulle vara bra för:

”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led… Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, men Herren lät vår skuld drabba honom.”

Långfredagen är den ena halvan av den viktiga berättelsen om honom som burit alla världens synder på korset, för att vi skulle få liv genom hans död. Det blir tydligt först genom påskens under. Men där är vi inte nu.

Jesaja sa också: ”När hans elände är över skall han se ljuset.”

Palmsöndagen 2018

Palmsöndagen står för dörren och därmed närmar sig påsken. Här en gammal predikan som jag lade ut här redan 2014 (och då var den gammal). Men eftersom jag inte predikar så kan en äldre predikan få ett ”nytt” liv, kanske till gagn för någon.


Jag vill börja med en onyttig mening:

”Det är inte förenat med nyttotänkande att fira gudstjänst”.

Trots det vågar vi göra det varje vecka. Varje söndag samlas kyrkan över hela världen. Människor lägger undan sin vardag, sitt vanliga slit för att mötas till gudstjänst, ja för att möta Gud.

Gud finns till för att vi, var och en av oss, precis sådana vi är – ja hur vi än är – ska kunna närma oss Gud utan att behöva göra oss till. Han behöver inte våra gåvor, inte våra offer. Vi behöver inte fasta eller leva som asketer eller eremiter, vi behöver inte leva våra liv varje dag på knä i kyrkan, vi behöver inte bevisa något för honom. Allt vi behöver är att se hur han kommer till oss, hur han erbjuder sig själv åt oss.

När Jesus red in i Jerusalem på en åsna så uppfylldes en del av de gamla profetior som fanns kring den efterlängtade Messias. Han kom till dem som var hans – och de ropade Hosianna, välsignad vare han som kommer i Herrens namn.

Men alla ropade inte. Fariséerna protesterade, men Jesus gav dem svaret:
”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”

Det var tydligen outhärdligt och otänkbart för fariséerna att acceptera jubelropen från folket kring Jesus. Att de tog emot honom som deras kung – och välsignade hans namn betydde ju att de erkände honom som Messias.

Denna berättelse finns i alla evangelierna. Alla talar de om hur folket jublar, hur förväntningarna stiger, men också om intrigen som tätnar. ”Säg åt dem att sluta!”

Det är inte vilka som helst som begär detta. Fariséerna står som symbol för den etablerade religionen, för dem som fått förmånen och uppdraget att tolka Guds ord – och som vänder ryggen åt Jesus därför att han inte passar in i deras system.

Men Jesus passar inte in i någons system! Om vi slutar att ropa Hosianna, slutar att välkomna honom som vår Herre och frälsare så blir det någon annan som ropar, och om ingen människa längre finns som vill ropa högt hans namn kommer stenarna att ropa i stället.

Med Palmsöndagen börjar den heliga veckan, den som vi kallar stilla veckan. Här finns allt samlat som berättar om den väg som Gud valt för att vi människor skall låta våra liv bli ett rop till hans ära. Det är inte en enkel berättelse, utan en som berättar om kamp, svek, otro, lidande, fördomar, sorg, glädje, förundran, – allt sånt som faktiskt finns i varje människas liv, men det är också den väg som frälsaren Jesus själv går.

Därför berättar profeten Jesaja om sådant som får oss att tänka på Jesu lidande och hans sätt att möta det:
”När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd, drog mig inte undan. [6] Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig”.

Men även om han lider, även om han är ifrågasatt säger han: [9] ”Ja, Herren Gud hjälper mig, vem kan då få mig fälld?” Som vi sjöng i psaltarpsalmen:
”Min hjälp kommer från Herren, som har skapat himmel och jord.” (ps 669)

Det är inget tvivel om att Jesus möttes av stort jubel när han red in i Jerusalem. Folket sjunger sången till Herren, ber om Herrens hjälp och välsignar Jesus för att han kommer i Herrens namn. Sången är en trosbekännelse: Här kommer Messias! Och han är välkommen, äntligen!

Men bekännelsen sitter löst! Den är viktig för oss som ser att Jesus verkligen är Messias, sänd till människornas frälsning. Den är också viktig för oss när vi ser hur lätt människorna kunde vända kappan efter vinden och några dagar senare ropa något helt annat.

Att tvivla på massans trosbekännelse är därför ett sätt att säga att det är nödvändigt att vi var och en för oss själva granskar vår tro och vår bekännelse till Jesus.

Vi kan aldrig leva bara i den gemensamma bekännelsens trygga anonymitet. Då kommer vi när det är riktigt svårt i tron att vara lika lättövertalade att lämna Jesus som folkmassan på långfredagens morgon.

Palmsöndagens hosiannarop är därför ett Hosianna i moll! Manteln som läggs på åsnan som bär Jesus är inte vit utan rödfärgad. Vägen är utstakad, lidandets väg. Men hosiannaropen är trots allt en del av lovsången till Guds ära – till Herren Jesus Kristus som har gjort ALLT för mig!

Dagens övriga texter visar detta tydligt. Jesajatexten för tankarna till korset, till hans lidande. Romarbrevets text talar om uthållighet och lidanden som en del av vårt eget liv därför att Jesus har gjort allt för oss genom sitt lidande.

(Rom 5:1-5)    [2] ”Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. [3] Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, [4] uthålligheten fasthet och fastheten hopp.”

[5] ”Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Ande.”