Septuagesima 2018

Där Gud har sin glädje!

”Nåd och frid från Gud,
Han som verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden”

Jesus gjorde ofta saker som fick människor att reagera. Han mötte de trasiga, de smutsiga och sjuka med kärlek, värme och omsorg. De som fick del av denna omsorg älskade honom, tog emot i glädje för att han såg dem. Många av dem som såg på gjorde tvärtom – surnade till därför att de inte ansåg de trasiga och smutsiga vara värda besväret. Eller så var de avundsjuka – längtade efter att bli först i kön till den store profeten. För vi människor har en väldigt stark tendens att vilja söka efter det starka, att själva visa oss starka och stolta över vad vi kan.

När Jesus berättar liknelsen om jordägaren som sökt arbetare till sin vingård så är just betalningen i fokus. Hur mycket får vi i lön för vårt arbete? Vi har väl varit duktiga? Jordägaren svarar att han gav alla det han lovat dem, en rättvis betalning. Som det ska vara, eller hur?

Många fnös av ilska. Vaddå rättvis betalning? Här har jag jobbat och slitit i elva timmar och de där som bara jobbat en enda timme får lika mycket?

Den typen av lönepolicy skulle inte fungera här hos oss. Men nu handlar det förstås om något annat. ”Med himmelriket är det som…” Det handlar om de löften som Gud ger – och att var och en som tar till sig dem får samma löfte. Oavsett när vi vänder oss till Gud så möts vi av samma nåd och kärlek. Det är Guds rättvisa nåd.

Profeten Jeremia talar om hur viktigt det är att förstå detta, och att vara stolta över att lära känna Guds storhet.
”Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren.” (Jeremia)

Dessa ord talar till mig! De säger att jag ska söka stoltheten i att ha insikt och kunskap om Gud – och om Guds vägar. Ja, det finns i det som är hans glädje!

För Herren har sin glädje i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, överallt där det sker!
När vi står fast i vår kärlek till varandra, men också till dem som ingen annan tycks se – då gläds Gud.
När vi kämpar för rättvisa och fred på jorden – för att varje människa ska få ett hem, en gemenskap, en fristad och möjlighet att växa – då gläds Gud.

Därför är det också stort att få säga:
”Nåd och frid från Gud,
Han som verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden”

Han är med oss.

Midfastosöndagen 2015

Midfastosöndagen 2015. En predikan från 2012.

Tolv korgar bröd! Det är rätt mycket. Och med tanke på att dessa tolv korgar bröd från början varit fem små bröd som sen fördelats på över fem tusen personer som dessutom blev mätta kan vi inse hur stort det är. Det är helt enkelt ett under. Ett stort under i bröd!

Hur kan det räcka till åt alla? Samma fråga möter vi i evangeliet. Hemligheten handlar om att dela med sig. Och att det ges till Jesus! Det som lämnas i Jesu händer blir välsignat, hur litet det än är.

Hur gjorde han? Kanske kan ett svar vara så här:

JESUS ÄR BRÖDET!
Så står det: ”Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem…” Hur mycket vi än funderar kan vi inte föreställa oss hur så lite bröd kunde bli så mycket. Men samtidigt känner vi ju igen bilden av Jesus som tar ett bröd, tackar Gud och bryter brödet och delar ut det. Och han säger då: ”Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er.”

Jesus är brödet! Han ger ut sig själv till oss på ett sätt som räcker om och om igen. Varje gång brödet bryts och delas i nattvardens måltid påminns vi om det Jesus både sagt och gjort. Vi kan tänka på brödundret och alla de många som han mättade. Vi kan också tänka på hans sista måltid med lärjungarna innan han blev tillfångatagen, dömd, misshandlad och dödad. Men det stora är att brödet fortfarande bryts och delas ut från Jesus till oss. Han ger sig själv åt oss. Han är brödet som kommit från himmelen, han är livets bröd.

Därför är berättelsen om brödundret inte bara en enda berättelse utan flera. Den kan tolkas på flera sätt och på olika plan. Men gemensamt för dem alla är att det är Jesus som är hemligheten. Det är han som välsignar brödet så det räcker åt alla. Det är han som ÄR brödet som räcks åt alla – som delas ut till oss var och en.

Men det får inte stanna i en vacker formulering! Det är inte bara på det andliga planet som vi hungrar och törstar.

Stora under behövs fortfarande! Att vara hungrig en dag eller kanske till och med fler dagar kan de flesta klara. Men många är utan mat och hungrar mest varje dag. Svälten och hungern finns över hela jorden och det är fler som är hungriga än de som får för mycket.

Jesus lär oss något väsentligt i det han gör när han ger människorna bröd. Han ser människornas tillfälliga nöd och avhjälper den. Han bryr sig om deras behov. Vill vi följa honom ligger det en utmaning för oss att också vilja det han vill. Att människor hungrar och törstar efter både mat och rättvisa är inget vi får glömma bort eller tro att det är någon annans bord.

När våra bord dignar av mat och våra soptunnor fylls av matrester kanske vi kan påminna oss om alla dem som ingen mat har. Och inse att en del av nutidens möjliga brödunder hör ihop med oss själva och vad vi gör av våra resurser.

Det är ett slags jämvikt som skapas i det. Den som har han delar med sig till den som inte har. En annan gång blir det tvärtom.

När vi tar emot brödet och vinet i nattvardens måltid så blir vi bärare av honom som kallas livets bröd. En del av vår uppgift som kristna är därför också att bära detta bröd ut i världen. Både i tron på honom och bokstavligt genom att frikostigt dela med oss av vårt överflöd till dem som inget har.

Vi har ju Jesus – livets bröd.  Hans gåva räcker till alla. Och det vi fått kan vi bära vidare. Vi bärs av Jesus och när vi delar med oss bär vi honom vidare till världen. Som livets bröd.

Psalmer jag använde 2012:
438, 71, 726, 298

Vilken värld vill vi egentligen ha?

Jag är ganska säker på att de flesta människor önskar sig ett bra liv. Jag tror också att rent allmänt vill vi människor varandra väl. Så länge vi får sköta oss själva och ingen lägger sig i, kanske? Där klämmer nog skon rejält. För vi är ju inga ensamma öar, alltid finns det några andra någonstans som vi faktiskt behöver ta hänsyn till. Men vi gör inte alltid det.

Det är förstås obekvämt att behöva bry sig om annat än det man själv önskar. Alla är vi där någonstans i vårt sökande – att få ihop världen för vår egen del. När vi är små frågar alla ”vad vill du bli när du blir stor?” Men vi vet det sällan. Inte ens när vi blivit s.k. ”stora” vet vi alltid. Och våra motiv för att vilja något med världen omkring oss – och oss själva – är inte självklart ogrumliga. Det är bara att inse att jag inte kan vara någon perfekt människa. Och inte du heller.

Men vi kan vilja något tillsammans. Och vi kan vilja det som är bra också för andra. Ibland kallas det politik. Att vilja förändra det som inte fungerar bra så att det blir bättre. Att vilja hjälpa människor att leva tillsammans så att ett helt land eller en hel värld – eller kanske bara en liten förening – kan hålla sams är gott.

Men avsikterna kan ibland förändras under vägens gång. Det har vi sett otaliga gånger i historien och den upprepar sig. Mestadels kan vi peka på makt och pengar som en orsak. Makt söker mer makt, och makt söker alltid sitt eget, inte andras bästa. Och hur det är med rikedomarna vet vi väl också? Mer vill ha mest.

Visst finns det undantag och det ska vi vara tacksamma för. Men vad jag kan se är det fortfarande många krig i världen – krigshärdar i varje fall. Det är fortfarande för många som svälter, som flyr sina hem, som inte har möjlighet att få någon framtid värd namnet. Och samtidigt lever många av oss i en övergödning som förgör oss både till kropp och själ. Orättvisa är namnet. Men jag tycker inte detta är något vi ska acceptera.

I EU-zonen har vi problem med övergödd ekonomi som levt långt över sina tillgångar. Det är nog ett kommande problem för fler och fler länder och världsdelar, för många länder har länge sökt efter att apa efter västvärldens sätt att leva i tron att det ger en bättre livsstandard. Men allt det kommer att göra är att göra några få stormrika och de flesta andra fattigare. Så fungerar det system som regerar i världspolitiken. Det kallas ekonomi. Den har sina egna lagar, något som märks inte minst när den kraschar, för då går staterna in och bäddar lugnt och mjukt åt sina banker för att de inte ska gå under. Men så fort staten tittar åt sidan roffar bankerna åt sig ännu mer. Ska vi räkna med något annat?

Jag vill inte ha en sådan värld som den ser ut idag! Jag har visserligen ingen makt, ingen position där jag kan räkna med att några lyssnar till just mig. Men när de som har positionen inte gör sitt jobb måste väl vi andra göra något åt det? Den arabiska våren kanske kommer av sig både här och där, men den har också spridit sina tankar till andra som till synes inte lever i en diktaturstat.

Vi lever inte i en diktatur. Men ändå kan vi se att människovärdet rustas ner också i vårt system. Alla ska vara nyttiga. De som inte klarar det är det synd om. Inte minst handlar det om dem som varit som mest nyttiga med att bygga upp landet och nu blivit och blir gamla och sjuka. Onyttiga. De bara kostar pengar. För vård kostar. Men det får den ju inte, då blir det obalans i budgetarna, och systemet kan inte tåla det.

Den som börjar se skavankerna, det som gör att människor i onödan far illa, kommer inte att sluta se det. Hur ska man kunna blunda? Och göra inget? Men det är så vi gör, de flesta av oss. Vi förfasar oss en stund – och sjunker sen ner i vår välmåga.

Jag vill inte ha det så! Men jag vet inte vad just jag ska göra. Och jag gissar att jag inte är ensam. Tyvärr. För vore det en folkrörelse som gick ut och både protesterade och gjorde något för att förändra skulle det vara enkelt att bara dras med.

Nog så långt. Det blev ju långt ändå. Bilden nedan visar en trygghetssökande fågelunge som letade på ett ovanligt ställe.