Nutid, dåtid, framtid – nattvardens mysterium

Nutid, dåtid, framtid. Vi befinner oss just nu i alla dessa tider! Samtidigt.

Det blir det alltid när vi går in i påskens firande. Det har varit förberett länge – men det är nu det börjar på riktigt – igen! Och det kommer att göra det om och om igen ända tills den sista tidens tid.

Det var likadant på Jesu tid. Om och om igen lästes de gamla berättelserna om befrielsen från fångenskapen i Egypten. Om den hastiga avfärden och måltiden, om det ojästa brödet, påsklammet, örterna och om beroendet av Guds plan och kraft för att undret kunde ske.

Jesus gjorde likadant. Lärjungarna skickas att förbereda påskmåltiden. Jesus har redan förberett en plats, det är inte oväsentligt i sammanhanget. Han vet ju vad som kommer att ske – och han går med tydliga steg mot det.

Måltidsgemenskap är alltid viktig. En måltidsgemenskap med starka historiska och traditionsrika rötter är ännu större. Varför skulle annars så många svenskar varje år vid den här tiden handla ungefär samma typ av mat, godis, ägg…? Jo, för det finns något där som talar om ett sammanhang, kontinuitet med ett fint ord. Också när påskens ursprungliga historia nästan blivit bortglömd finns det delar kvar i folkets traditioner.

Vi firar påsk en gång om året. Då följer vi Jesus genom berättelsen från måltidsgemenskapens värme och glädje över till ångest och vånda i nattens mörker, till fängslande och förhör, misshandel och förlöjligande, lidande och död – den mörka gravens tystnad – och till ljuset, uppståndelsen och livet som en gång för alla knäckte mörkrets och dödens och djävulens makt.

Men denna påsk finns också närvarande varje gång vi firar mässa. Då berättas allt om och om igen. Det berättas genom texter och böner och ord som talar om det som sker när brödet bryts och vinet delas. ”Detta är min kropp” – ”Detta är mitt blod” – ”det nya förbundet”. Därför är nattvardens måltid så viktig del av kyrkans liv – nu som då och så länge tiden finns.

Nattvardens måltid är en påskmåltid varje gång. Jesu kropp bröts ner på korset och hans blod utgöts.

Brödet bryts och vinet utdelas som en påminnelse om det liv han gett åt oss genom sin död.

Det talar om försoning, det talar också om kärlek och gemenskap, om Guds kärleks vilja att nå fram till våra människohjärtan.

Det talar också om uppståndelse och liv, Guds eviga liv som genom hans Ande gjuts över oss, i nattvardens måltid precis som vid dopet.

Gud vill gemenskap med dig och mig. Det är budskapet. I det finns Jesus – med sin närvaro, med hela sin ”historia” – berättelsen om kärlekens väg till människornas hjärtan. Det är påskens budskap, det är kristen tro. Och allt finns i Jesus Kristus. Idag, och i all evighet. Amen.

Outplånliga spår

Här en begagnad predikan på Skärtorsdagen 2006. Lite redigerad. I morgon, Skärtorsdagen 2018 blir det en annan predikan.

Viktiga människor lämnar outplånliga spår i våra liv. De finns där i en tid då vi behöver dem och när de inte längre finns kvar så lever ändå deras minne kvar i oss.

Jag har en bild av min farfar som är tagen i hans ungdom, tidigt 1900-tal. Jag minns honom som gammal. Men bilden hjälper mig ändå att minnas honom därför att han var viktig för mig. Ja alla de olika bilder av honom som jag har gör samma sak.

Idag firar vi i kyrkan en högtidsdag därför att vi genom den tar fram viktiga saker som Jesus har gett oss. Man kan säga att vi minns den måltid som han firade med sina lärjungar genom att vi läser om den. Men samtidigt sägs det att detta är mer än ett minne, mer än vad en bild kan säga. Och om en bild kan säga mer än tusen ord – hur mycket mer kan inte vårt nattvardsfirande säga oss?

När brödet bryts och bägaren med vin lyfts upp sägs det att brödet är hans kropp och vinet är det nya förbundet genom Jesu blod. Vi kan tänka tanken att detta i huvudsak är som en bild – och att bilden ska hjälpa oss att komma ihåg vad Jesus betyder för oss. Men i nattvarden finns det mer än så.

Genom kyrkans historia har man lyft fram olika delar av vad nattvarden kan betyda. Det är inte bara en enda betydelse, det är flera.

I den ekumeniska rörelsen säger man att nattvarden har olika innebörd. Bland annat tar man upp följande:

  1. Tacksägelse (till Fadern) – en välsignelsehandling där vi i gudstjänsten tackar Gud för allt han gjort genom skapelsen och frälsningen genom Jesus Kristus.
  2. Åminnelse – ett ord som handlar om att påminna sig vad Jesus Kristus gjort genom korset och genom uppståndelsen – det blir en predikan i glädje över Guds stora under
  3. Förbön – hela nattvardsliturgin är uttryckt genom ord i bön till vår Herre att han skall verka genom sin ande och ta emot oss
  4. En bön om den helige Ande – utan den helige Ande blir det inte något av det vi gör i gudstjänsten. Det blir på sin höjd något vacker och stämningsfullt. Men genom Anden verkar Gud i det vi gör
  5. Gemenskap i tron – kommunion betyder ju gemenskap. Det är en gemenskap med Jesus Kristus därför att vi genom nattvarden får del av hans liv, men det är också en gemenskap med varandra därför att vi genom honom också blir delaktiga i varandras liv
  6. Förlåtelse och försoning – ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

I svensk tradition har ofta tyngdpunkten i nattvardsfirandet legat i orden förlåtelse, syndabekännelse, försoning. Det är viktiga delar i nattvardens gåva till oss, men inte de enda. Vi behöver som kyrka och församling lära oss att ta emot alla delarna – gemenskapen, tacksägelsen och lovsången till Guds ära, förbönen, den helige Andes liv i våra liv, förkunnelsen (åminnelsen) om Guds stora verk genom Jesus Kristus – – –

Allt detta kommer oss till del när vi firar nattvardens måltid med varandra och med honom som gett oss den.

När vi inför mässan ber syndabekännelsen tillsammans är det ett sätt att nalkas allt detta – i bönen ber vi om hjälp att lämna det som hindrat oss från gemenskapen med Gud och om att i hans namn och genom hans kraft gå vidare. Och när vi gör det lämnar det outplånliga spår i våra liv – hans förlåtelse, hans närvaro i våra liv gör mycket mer med oss än bara ett minne.

Tvättade fötter och omvända roller

Skärtorsdagsmässa 2015 i Herråkra – Predikan

”Förstår ni vad det är jag har gjort med er?”

Mitt i måltiden avbryter Jesus ätandet och står upp och tar fram vatten och handduk och tvättar lärjungarnas fötter. Nog begrep lärjungarna det. Deras fötter blev tvättade. Smuts och damm sköljdes bort. Det var säkert skönt också.

Men förstod de? Petrus protesterade ju! Inte ska väl DU tvätta mina fötter!? Det var ingen konstig reaktion. Det kom från ryggmärgen – Petrus hade tyckt det var helt i sin ordning om Jesus bett honom att tvätta sina fötter.

Ibland behöver vi tänka efter vad vi egentligen har hört – och vad det betyder. I varje mässa talas det om hur Jesus med sin död på korset dött för vår skull, och när vi tar emot nattvardsgåvorna brukar vi höra orden ”för dig”. Här är något för oss! Jesus har dött och uppstått för oss och för våra synders skull. Och vi tar emot det i den heliga måltidens bröd och vin. Ja, vi tar till och med emot honom själv.

Men vid den första skärtorsdagens måltid gör Jesus något för sina lärjungar (tvättar deras fötter) och frågar dem sen om de förstått vad det är han har gjort med dem. Han är väl medveten om förhållandet dem emellan. Han är mästaren, de är lärjungarna. Men det han gör är att lära dem att inte göra skillnad på människor. Det gör han genom att bli deras tjänare. Ungefär: Ni kallar mig mästare och Herre:  – jag tvättar era fötter. På samma sätt är ni skyldiga att tvätta varandras fötter!

Det går att uppfatta detta som något vi kan göra – exempelvis som en engångsgrej på en skärtorsdag. Så gör man i en del kyrkor för att visa på vad Jesus gjorde. Påven i Rom har säkert idag tvättat några människors fötter just för att visa på detta exempel.

Men denna symboliska handling har inte Jesus tänkt enbart symboliskt. Lika lite som själva nattvardens måltid. Han har sagt att vi ska dela brödet och vinet med varandra. Men inte som en symbolisk handling (även om det också har ett symboliskt värde) utan som en handling i tro. På samma sätt som vi vid jul förkunnar att Gud har blivit människa, tagit plats i samma gestalt som vi – så är det också i nattvardens måltid; det heliga tar plats i det synligt förgängliga brödet och vinet – och i oss som tar emot det.

Det Jesus säger till Petrus förklarar vad det handlar om; att tillhöra Jesus: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.”

”Förstår ni vad det är jag har gjort med er?“

Jesus bjuder oss till måltid också på denna skärtorsdag. När vi låter hans kropp och blod, brödet och vinet, bli ett med oss så gör han något med oss. Det som profeten Jeremia talat om, och det Hebreerbrevets författare skriver om syndernas förlåtelse blir då också verkligt. Han gör med oss så att Gud glömmer bort våra synder och aldrig mer kommer ihåg dem. De är avtvättade och bortsköljda och vi är rena.

Men det är också mer än så! Gemenskapen med Kristus är inte till för enbart vår egen skull. Fottvättandet är ett exempel som Jesus ger oss för att vi ska göra som han. Inte symboliskt tvätta fötter, nej det räcker inte. Det handlar om de omvända roller som Jesus försöker lära oss människor att våga gå in i. I det liv som vi har med varandra – för varandra. Och han är det exempel som visar oss vägen; Gud som blev människa, Gud som tjänar sin skapelse, ja Herren själv som betjänt.

”Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så.”

Så säger Herren själv.

Ära åt Fadern och Sonen och den helige Ande…