Det finns gott om plats!

Du är inbjuden till fest! Och det finns gott om plats också!

Festerna duggar tätt så här års. Det är studentfester, födelsedagar, dopkalas, bröllopsfester, och snart också midsommarfester. De flesta fester har det gemensamt att någon vill fira något viktigt i sitt liv, i sina barns liv eller bara för att det är roligt att träffa vänner och umgås.

Tänk att vara bjuden till fest! Att bli inbjuden känns ofta som ett privilegium – att också jag är viktig för dem som ska fira något. Och som det är vid alla sådana fester är maten och gemenskapen något som tillsammans gör en god fest.

Nästa helg är jag bjuden på bröllopsfest! Och jag har köpt biljett ända upp till Sundsvall för att kunna vara med. För det är en av mina kusiner som ska gifta sig och det är viktigt att kunna representera min familj där.

Men alla kan faktiskt inte komma, fast de vill. I dagens evangelium är det på något sätt tvärtom. De som var bjudna visste om det sedan länge. Men av någon anledning så ville de inte komma fast de egentligen kunde. Och vi känner också igen oss i det – ibland vill vi inte fast vi kan, och kommer med ursäkter för att slippa säga som det är.

Men nu handlade evangeliet egentligen inte om våra mänskliga fester utan om hur Gud kallar människor till sitt rike, och för att vi ska förstå lite av det använder Bibeln sig av bilder av en festmåltid som väntar. Det är inte så få som är kallade! Det är en enorm skara av alla dem som genom dopet i Kristus kallas till den stora måltiden i himmelriket eller – för att det ska bli mer begripbart – till den lilla måltidsgemenskapen i den lilla församlingskyrkan.

Jesus berättar att när den stora festen skulle börja så ville de inbjudna inte komma. Men allt var ju förberett och färdigt, inte kan man låta maten gå till spillo, och hur kul är det att hålla fest utan deltagare?

Det är då som inbjudningen förändras. ”Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.” Det spelar ingen roll att de inte nåtts av någon inbjudan – ta hit dem, för de kommer att uppskatta en gratis festmåltid. Och när festsalen börjar fyllas av alla trashankar och den här världens minst viktiga människor säger tjänarna att det ännu finns plats för fler – och de får ge sig ut igen tills festsalen är helt fylld.

Ännu finns det plats! Varje söndag firar Kyrkan över hela världen Jesu uppståndelsedag, med olika former av gudstjänster i varje världshörn. Den gemensamma tanken är att mötas till fest – och att träna oss för den himmelska festen genom att ta emot Ordet om Jesus, evangeliet som befriar, den helige Ande som hjälper och leder oss genom livet. Gemenskapen i gudstjänsten är den gemenskap som kommer från Gud till oss och som ger oss gemenskap med varandra.

Och det finns gott om plats!

I nattvardens måltid samlas och koncentreras gemenskapen när vi får ta emot brödet och vinet, Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse och evigt liv.

Det är ord som sägs, som vi hör gång på gång, och som varje gång är en kallelse till gemenskap med Gud OCH en bekräftelse från Gud som säger att han vill oss och våra liv, att han har kallat oss till sin himmelska måltid – en gång vid tidens slut.

Och ännu finns det plats! Orden kan få vara en påminnelse till oss var och en om att inte glömma bort vår inbjudan. Men också en påminnelse, just genom den berättelse som Jesus gav oss, om att Gud inte nöjer sig med en svepande ursäkt när vi inte dyker upp. För i den himmelska måltiden får alla plats, UTOM de som inte vill.

En liten extra påminnelse alltså om att lyssna till Guds kallelse. Och i den ligger också en utmaning att på samma sätt som Jesus gjorde, se dem som ingen annan vill se, bereda plats åt dem som andra tror har hamnat utanför bara för att de ser ut på ett visst sätt eller för att vi tror att de inte tillhör den skara som är bjuden.

Här ligger en stor och allvarlig kallelse till Sveriges alla kristna, inte bara till vår lilla skara. De strömningar vi känner av i samhället drar längre och längre ifrån den syn som Jesus visat oss i förhållande till fattiga, sjuka, invandrare, ja till allt som verkar vara svagt. Föraktet mot svaghet och annorlundaskap leder rakt ner i fördärvet, som de gamla predikanterna skulle ha sagt.

Det är en tröst inför himmelrikets fest att vår Herre, Jesus Kristus sagt att han åtminstone kommer att ta emot alla dessa sina minsta bröder och systrar. Och de som inte vill komma får inte heller vara med på hans fest. Som han själv sa.


2 söndag efter Trefaldighet den 10 juni 2018

Högmässa i Herråkra kyrka

Psalmer: 754, 688, 323, 728, 731

Nutid, dåtid, framtid – nattvardens mysterium

Nutid, dåtid, framtid. Vi befinner oss just nu i alla dessa tider! Samtidigt.

Det blir det alltid när vi går in i påskens firande. Det har varit förberett länge – men det är nu det börjar på riktigt – igen! Och det kommer att göra det om och om igen ända tills den sista tidens tid.

Det var likadant på Jesu tid. Om och om igen lästes de gamla berättelserna om befrielsen från fångenskapen i Egypten. Om den hastiga avfärden och måltiden, om det ojästa brödet, påsklammet, örterna och om beroendet av Guds plan och kraft för att undret kunde ske.

Jesus gjorde likadant. Lärjungarna skickas att förbereda påskmåltiden. Jesus har redan förberett en plats, det är inte oväsentligt i sammanhanget. Han vet ju vad som kommer att ske – och han går med tydliga steg mot det.

Måltidsgemenskap är alltid viktig. En måltidsgemenskap med starka historiska och traditionsrika rötter är ännu större. Varför skulle annars så många svenskar varje år vid den här tiden handla ungefär samma typ av mat, godis, ägg…? Jo, för det finns något där som talar om ett sammanhang, kontinuitet med ett fint ord. Också när påskens ursprungliga historia nästan blivit bortglömd finns det delar kvar i folkets traditioner.

Vi firar påsk en gång om året. Då följer vi Jesus genom berättelsen från måltidsgemenskapens värme och glädje över till ångest och vånda i nattens mörker, till fängslande och förhör, misshandel och förlöjligande, lidande och död – den mörka gravens tystnad – och till ljuset, uppståndelsen och livet som en gång för alla knäckte mörkrets och dödens och djävulens makt.

Men denna påsk finns också närvarande varje gång vi firar mässa. Då berättas allt om och om igen. Det berättas genom texter och böner och ord som talar om det som sker när brödet bryts och vinet delas. ”Detta är min kropp” – ”Detta är mitt blod” – ”det nya förbundet”. Därför är nattvardens måltid så viktig del av kyrkans liv – nu som då och så länge tiden finns.

Nattvardens måltid är en påskmåltid varje gång. Jesu kropp bröts ner på korset och hans blod utgöts.

Brödet bryts och vinet utdelas som en påminnelse om det liv han gett åt oss genom sin död.

Det talar om försoning, det talar också om kärlek och gemenskap, om Guds kärleks vilja att nå fram till våra människohjärtan.

Det talar också om uppståndelse och liv, Guds eviga liv som genom hans Ande gjuts över oss, i nattvardens måltid precis som vid dopet.

Gud vill gemenskap med dig och mig. Det är budskapet. I det finns Jesus – med sin närvaro, med hela sin ”historia” – berättelsen om kärlekens väg till människornas hjärtan. Det är påskens budskap, det är kristen tro. Och allt finns i Jesus Kristus. Idag, och i all evighet. Amen.

Outplånliga spår

Här en begagnad predikan på Skärtorsdagen 2006. Lite redigerad. I morgon, Skärtorsdagen 2018 blir det en annan predikan.

Viktiga människor lämnar outplånliga spår i våra liv. De finns där i en tid då vi behöver dem och när de inte längre finns kvar så lever ändå deras minne kvar i oss.

Jag har en bild av min farfar som är tagen i hans ungdom, tidigt 1900-tal. Jag minns honom som gammal. Men bilden hjälper mig ändå att minnas honom därför att han var viktig för mig. Ja alla de olika bilder av honom som jag har gör samma sak.

Idag firar vi i kyrkan en högtidsdag därför att vi genom den tar fram viktiga saker som Jesus har gett oss. Man kan säga att vi minns den måltid som han firade med sina lärjungar genom att vi läser om den. Men samtidigt sägs det att detta är mer än ett minne, mer än vad en bild kan säga. Och om en bild kan säga mer än tusen ord – hur mycket mer kan inte vårt nattvardsfirande säga oss?

När brödet bryts och bägaren med vin lyfts upp sägs det att brödet är hans kropp och vinet är det nya förbundet genom Jesu blod. Vi kan tänka tanken att detta i huvudsak är som en bild – och att bilden ska hjälpa oss att komma ihåg vad Jesus betyder för oss. Men i nattvarden finns det mer än så.

Genom kyrkans historia har man lyft fram olika delar av vad nattvarden kan betyda. Det är inte bara en enda betydelse, det är flera.

I den ekumeniska rörelsen säger man att nattvarden har olika innebörd. Bland annat tar man upp följande:

  1. Tacksägelse (till Fadern) – en välsignelsehandling där vi i gudstjänsten tackar Gud för allt han gjort genom skapelsen och frälsningen genom Jesus Kristus.
  2. Åminnelse – ett ord som handlar om att påminna sig vad Jesus Kristus gjort genom korset och genom uppståndelsen – det blir en predikan i glädje över Guds stora under
  3. Förbön – hela nattvardsliturgin är uttryckt genom ord i bön till vår Herre att han skall verka genom sin ande och ta emot oss
  4. En bön om den helige Ande – utan den helige Ande blir det inte något av det vi gör i gudstjänsten. Det blir på sin höjd något vacker och stämningsfullt. Men genom Anden verkar Gud i det vi gör
  5. Gemenskap i tron – kommunion betyder ju gemenskap. Det är en gemenskap med Jesus Kristus därför att vi genom nattvarden får del av hans liv, men det är också en gemenskap med varandra därför att vi genom honom också blir delaktiga i varandras liv
  6. Förlåtelse och försoning – ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

I svensk tradition har ofta tyngdpunkten i nattvardsfirandet legat i orden förlåtelse, syndabekännelse, försoning. Det är viktiga delar i nattvardens gåva till oss, men inte de enda. Vi behöver som kyrka och församling lära oss att ta emot alla delarna – gemenskapen, tacksägelsen och lovsången till Guds ära, förbönen, den helige Andes liv i våra liv, förkunnelsen (åminnelsen) om Guds stora verk genom Jesus Kristus – – –

Allt detta kommer oss till del när vi firar nattvardens måltid med varandra och med honom som gett oss den.

När vi inför mässan ber syndabekännelsen tillsammans är det ett sätt att nalkas allt detta – i bönen ber vi om hjälp att lämna det som hindrat oss från gemenskapen med Gud och om att i hans namn och genom hans kraft gå vidare. Och när vi gör det lämnar det outplånliga spår i våra liv – hans förlåtelse, hans närvaro i våra liv gör mycket mer med oss än bara ett minne.