Septuagesima 2018

Där Gud har sin glädje!

”Nåd och frid från Gud,
Han som verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden”

Jesus gjorde ofta saker som fick människor att reagera. Han mötte de trasiga, de smutsiga och sjuka med kärlek, värme och omsorg. De som fick del av denna omsorg älskade honom, tog emot i glädje för att han såg dem. Många av dem som såg på gjorde tvärtom – surnade till därför att de inte ansåg de trasiga och smutsiga vara värda besväret. Eller så var de avundsjuka – längtade efter att bli först i kön till den store profeten. För vi människor har en väldigt stark tendens att vilja söka efter det starka, att själva visa oss starka och stolta över vad vi kan.

När Jesus berättar liknelsen om jordägaren som sökt arbetare till sin vingård så är just betalningen i fokus. Hur mycket får vi i lön för vårt arbete? Vi har väl varit duktiga? Jordägaren svarar att han gav alla det han lovat dem, en rättvis betalning. Som det ska vara, eller hur?

Många fnös av ilska. Vaddå rättvis betalning? Här har jag jobbat och slitit i elva timmar och de där som bara jobbat en enda timme får lika mycket?

Den typen av lönepolicy skulle inte fungera här hos oss. Men nu handlar det förstås om något annat. ”Med himmelriket är det som…” Det handlar om de löften som Gud ger – och att var och en som tar till sig dem får samma löfte. Oavsett när vi vänder oss till Gud så möts vi av samma nåd och kärlek. Det är Guds rättvisa nåd.

Profeten Jeremia talar om hur viktigt det är att förstå detta, och att vara stolta över att lära känna Guds storhet.
”Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren.” (Jeremia)

Dessa ord talar till mig! De säger att jag ska söka stoltheten i att ha insikt och kunskap om Gud – och om Guds vägar. Ja, det finns i det som är hans glädje!

För Herren har sin glädje i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, överallt där det sker!
När vi står fast i vår kärlek till varandra, men också till dem som ingen annan tycks se – då gläds Gud.
När vi kämpar för rättvisa och fred på jorden – för att varje människa ska få ett hem, en gemenskap, en fristad och möjlighet att växa – då gläds Gud.

Därför är det också stort att få säga:
”Nåd och frid från Gud,
Han som verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden”

Han är med oss.

Sjätte söndagen efter Trefaldighet

Här kommer en sex år gammal predikan. Jag har semester några dagar till. Och min ”blogg” lever ett stillsamt liv med få uppdateringar. Men på grund av att några kanske predikar på söndag vill jag ta med denna predikan från 2009. Kontentan är väl ungefär tre ord, egentligen: ”Allt är nåd och allt är tillit”. Tur för mig, det.

6 söndag efter Trefaldighet
Texter 1 årgången: 3 Moseb 19:1-2, 13-18, 1 Petr 1:13-16, Matteus 5:20-26

Att vara eller att göra, det är frågan! Vad kommer egentligen först?

Alla har fått frågan: Vad vill du bli? Och en vanlig fråga bland människor som möts för första gången är ”vad gör du?” – i meningen vad har du för arbete eller i vilket sammanhang kan man se vad du kan bidra med?

Kanske borde frågan vara ”vem är du?” Men jag tror inte att så många av oss har fått den frågan först. Jag tror också att detta är en konsekvens av vårt sätt att vilja bedöma en människa utifrån vad hon eller han gör.

Det är inte möjligt att helt och hållet skilja åt det vi är och det vi gör, men det kan ju vara intressant att se vad vi egentligen sätter högst.

Jag vill ta fram en mening från var och en av dagens texter:

”Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.”
”Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig.”
”Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas så kommer ni inte in i himmelriket.”

Gud är helig. Så långt är det inte särskilt kontroversiellt. ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot” – det sjunger vi varje mässa. Men Gud säger att också vi ska vara heliga. Och vi ska leva ett helt igenom heligt liv, så som Jesus gjorde, för det är ju Jesus som kallat oss.

Sen kommer de skriftlärdas och fariseernas rättfärdighet och rör till alltihop!

Vi kanske har lärt oss att se de judiska skriftlärda och fariseerna från Jesu tid som hans motståndare i första hand. Men samtidigt ansågs de i sin tid vara de främsta i tron – kunniga och lärda, de som bad sina böner och läste i de heliga skrifterna och dessutom var de lärare för folket.

Idag måste vi bortse lite från den motsättning som ofta fanns mellan Jesus och fariseerna och i stället se dem som företrädare för det officiella andliga systemet. De är som dagens präster och biskopar och kanske teologer på universiteten. De har kunskap och ansvar att leda folket rätt i tron. Jesus kommer här som profeten, han som ser skavankerna, ser djupare in i människan än någon annan – och han river ner de färdiga mönstren och svaren för att det som är mest viktigt ska kunna bli synligt. Det är då det blir krock.

Varför säger Jesus att fariséernas och de skriftlärdas rättfärdighet inte är något att sträva efter – eller att den är otillräcklig? Jag skulle vilja använda ordet helighet i stället, och ställa frågan till mig själv och er andra: Hur överträffar vi som mest är helt ”vanliga” de s.k. proffsreligiösa i helighet? Eller finns det något sånt som helighet annat än som en teori med tanke på våra allmänt kända misslyckade försök genom historien?

Vi kanske ska komma ihåg vilka Jesus talar till! Han talar inte till proffsen utan till sina egna, enkla lärjungar. Ingen av dem hörde till prästerskapet eller de skriftlärda. De var arbetare eller vad som helst och det är just det som är vitsen – att lära sig att Gud inte gör skillnad på människor. Alla är kallade till helighet och ingen har större förutsättningar än någon annan att vara och förbli helig.

Vi ska vara heliga så som Gud är helig. Men hur går det till?

Om alla fromma försök hos de lärda och de särskilt avskilda för ändamålet är dömd att misslyckas, hur svårt är det inte för oss andra?

Var är haken?

Eller är det bara ett missförstånd? Finns det kanske en ”nyckel” som hjälper oss in i det ”rum” där heligheten blir en del av oss och där vi får vara heliga trots våra skavanker?

De första kristna kallade sig ofta ”de heliga”
”Alla de heliga hälsar till er.” skriver Paulus i 2 Kor 13:12b.

I NT är det tydligt att heligheten inte sitter i det vi själva åstadkommer. Den är ett uttryck för att vi i Gud är hela som människor, helt inneslutna i den nåd som Gud ger åt den som tror. En ”nyckel” finns i dagens epistel: ”Sätt allt hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras.”

Var helig – men lev också heligt, sägs det. Är vi då inte tillbaka i att det vi gör tydliggör att vi är heliga? Alltså: Den som lever oförvitligt, gör det rätta, följer lagar och förordningar vare sig de kommer från staten eller Gud – den är helig?

Vi kan läsa ur texterna: Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike… Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet… du skall älska din nästa som dig själv… den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom… Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg.

Men inte heller detta lyckas vi med! Om detta då är bevis på heligheten, hur kan vi då någonsin vara heliga?

Svaret är att inte heller detta är något bevis på helighet. I varje fall inte för den enskilda människan. Jag själv kan aldrig se på mig som helig annat än genom den nåd som jag fått ta emot genom Jesus Kristus. Heligheten är precis som nåden – en gåva av liv till dem som längtar efter att leva nära honom som ÄR heligheten själv, vår Herre och Gud.

Dagens fråga skulle kunna vara: Vem är du? Vad längtar du efter? Vad i dig hjälper dig att se om du håller fast vid din längtan?

Koppla sen ihop din längtan med frågan om heligheten. Kanske känner du till Wilfrid Stinissen (R.I.P), en gammal karmelitermunk som gett ut många böcker om andlighet och tro. Jag ska avsluta predikan med några meningar som kommer från honom själv, inte i någon bok utan i en intervju i tidskriften Pilgrim (2, 2009)

”Längtan sitter väldigt djupt i människan. Som jag sa: vi är längtan. Den hör till vår metafysiska konstitution. Det är längtan i sig som är det väsentliga, inte det jag presterar, vare sig det gäller yttre arbete eller inre växt. Det är inte så farligt om jag ibland misslyckas, det är min längtan som är måttet på min helighet. Människans längtan är hennes förening med Gud. Jag förenas med Gud genom att längta efter honom. På sätt och vis äger jag honom redan genom min längtan. Jag skulle inte kunna längta efter Gud om jag inte redan blivit drabbad av Gud. När Gud möter oss vid vår död tror jag inte att han kommer att fråga: ’Vad har du presterat?’ utan ’Vad har du egentligen längtat efter?’”

(utifrån detta kanske jag skulle avsluta predikan med att citera Stinissens ord:)

… ”att helighet inte består i att aldrig göra fel utan i en gränslös tillit till Gud.”

En sådan tillit kan vi även visa i vår gudstjänst när vi tillsammans bekänner tron på honom som är vår frälsare och Gud.

Efterskrift 2015

Att predika är inte enkelt. Att prata är kanske enkelt, men att säga något till en församling som kan ge dem något med sig ifrån en gudstjänst är svårt. Men det är en predikant uppgift, som bara kan utövas av nåd och i tillit till att den Gud som kallat också ser till min egen svaghet. Jag önskar att jag kunde vara en bättre predikant. Men det är viktigare att jag ska kunna vara en bättre människa först. Av Guds nåd går det dag för dag.

Nyårsdagen 2015

Nyårsdagen 2015

Några tankar utifrån en gammal predikan i ”fel” årgång

Så har vi kommit till ett nytt år, ett Herrens år 2015. Men hur ska det året kunna bli ett Herrens år i verkligheten i stället för bara som en rubrik i den fromma almanackan?

”Giv, o Jesus, fröjd och lycka…. Giv oss alla, folk och kyrka, ny välsignelse och styrka.” Sv. Ps. 194:1

Om det är något som kännetecknar vår tid mer än andra tider före oss så tror jag det är de snabba förändringarna. Snabba bilar, flygplan och tåg tar oss utan större besvär till platser långt bort från den plats där vi normalt befinner oss. För att inte tala om att vi genom våra smarta telefoner, appar, paddor och datorer kan röra oss överallt samtidigt, nästan.

Men hinner själen med?

I livet i övrigt är det samma hätska snabbhet som tränger sig igenom våra dagar. Det är snabba klipp, uppgång och fall, kortvariga relationer, många flyttar än hit än dit utan att någonsin känna sig trygga.

Ändå är kanske tryggheten det vi mest skulle behöva, vetskapen om att Gud alltid är med oss.

För att få lite perspektiv på tiden och särskilt i denna föränderlighetens tid vill jag återge delar av en liten berättelse om två munkar. Berättelsen finns i Peter Halldorfs bok ”Helig Rot.”

Två bröder på den andliga vägen bodde i Enneaton, vid randen av öknen. Det var sommar och tiden stod stilla. Då presenterade sig middagsdemonen. Plötsligt kände de hur lite som egentligen hände i deras liv. Här var sannerligen ingen utveckling. Ingen förnyelse. Ledan stod dem upp i halsen.

Det var då en av dem fick tanken: ”Är det inte dags för oss att flytta snart? Vad säger du, till vintern vore det väl lämpligt att vi gav oss av härifrån?”

De kände sig lättare om hjärtat bara av att uttala det. Och var genast överens: till vintern skall vi flytta!

Tiden gick och det blev vinter… Ledan plågade dem ännu mer än i somras. ”Här finns uppenbarligen ingen framtid för oss”, sa de varandra. ”Till sommaren, skall vi flytta då?” Det kunde inte ha känts mer rätt.

Sommaren kom, men ingen förändring med den. Åtminstone inte så långt de kunde se. ”Det här är hopplöst”, sa de varandra. Vad säger du, skall vi inte göra så att till vintern flyttar vi?”

… Berättelsen slutar med orden: ”Så höll de på, och retades med sina tankar i femtio år.”

Jesus berättade också en liknande berättelse. Den handlar om fikonträdet som inte bar frukt och ägaren som vill hugga ner det. Då säger trädgårdsmästaren: ”Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år.”

Vi har fått förnyat förtroende av vår Herre att börja om ett nytt år, en ny dag, en ny tid. Men detta nya handlar inte nödvändigtvis om att jaga iväg efter nya upplevelser eller erfarenheter, nya platser och nya människor. Det kan lika mycket handla om att som de två munkarna ta vara på de dagar som kommer, ett litet ögonblick i sänder, på samma plats med samma människor – och tillsammans med Gud.

”Sin nåd Gud aldrig sparar för dem med honom stå.” Sv. Ps. 238:3

Inför ett nytt år vill jag för det som är mitt liv och kyrkans liv dra fram sådana hoppfulla ord. Vi behöver få höra att Gud inte sparar sin nåd. Orden Nåd, Tröst och Förbarmande kan därför i dag få vara ord som vi tar med oss vidare in i de osedda dagar som vi ännu ej har sett. Eller psalmens ord:

”Du vakat för mitt väl, från livets början och till nu dig vårdat om min själ.” Sv. Ps 24:6

Varför skulle jag inte tro att Guds vård om mig och mitt liv skall fortsätta också för detta nya år?

Vi har en uppgift utifrån detta budskap till oss. Den som tagit emot Guds nåd och vet att allt står i hans händer vet också att detta inte bara gäller för sig själv. Det gäller också för dem som ännu inte förstått någonting av vad Gud vill med deras liv. Till den som ännu tvivlar och inte vågar tro säger han som hos profeten Jesaja. ”Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer.”

Därför sjunger vi också i psalmen: ”Den eld som vår Frälsare tände skall föras från vän och till vän…” Sv. Ps. 228:3

Här kan vi se en förebild för vårt eget liv, en kallelse att som Jesus föra budskapet om ”ett nytt nådens år från Herren” vidare till alla dem som är som förtorkade och fruktlösa träd. Om inte vi ser det som ord som talas till oss själva kan vi inte heller bära dem vidare till den värld som plågas av oro och osäkerhet om både livet idag och livet för framtiden.

Därför vill jag avsluta med psalmens ord som en bön:

”Håll mig tätt intill dig, i din trofasta famn. Där är trygghet och vila för mig, trots oron där ute i världen.” Sv. Ps. 196:2