Om och men – lek med ord på Kyndelsmässodagen

Ord är viktiga. Även småord som vi ofta använder utan att reflektera över hur viktiga de är.

Två ord tänker jag på just nu: det ena är ordet ”om” och det andra är ordet ”men.” Om och men!

Om och men använder vi ofta när vi talar om saker vi inte är färdiga med eller när vi inte vill bestämma oss. Då blir det många om och många men som används för att gardera sig mot allt som skulle kunna vara för tydligt.

En gång hörde jag någon säga att ordet om var ett djävulens påfund. Det låter lite drastiskt men det kan ligga något i det när vi tänker på hur vi gärna grubblar över det som en gång varit och tänker över hur det skulle ha blivit om om hade fått vara. Om vi nu hade köpt den där vinstlotten som vi inte köpte, om jag nu hade hunnit i tid till det där viktiga mötet, om mina föräldrar inte hade träffat varandra vem skulle jag då vara?

Ordet ”om” kan sysselsätta oss dygnet runt om vi vill. Men vad leder det till? Jo, till ordet ”men”. Men är ett bra ord, precis som om är. Men, men, vi kan ju använda det till att ta tillbaka det vi precis har sagt, använda det som ett slags säkerhetslina. Man vet ju aldrig, det är bäst att gardera sig. (Jag kan knappt låta bli att tänka att detta låter som en beskrivning av en politiker!)

Men vad har då detta med denna söndag att göra? Jo, det finns en intressant text i dagens epistel som använder sig av båda dessa ord – fast på två olika sätt. Så här stod det:

1 Joh 1:5-7

[6] Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. [7] Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

Om vi säger en sak men gör en annan är vi inte sanna. Då sviker vi det vi säger att vi står för. Att Johannes talar om ljus och mörker är inte bara symboliska bilder av verkligheten, de är en mycket tydlig beskrivning av hur livet är och kan vara. Och vi är med där. Vi är inte alltid det vi säger oss vara – det behövs mer bevis.

Därför säger Johannes: MEN OM vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då….

Jag är medveten om att detta är en lek med ord – men budskapet hos Johannes är så oerhört tydligt att det är svårt att gå förbi. När vi talar om att Jesus är världens ljus, när vi sjunger sånger om ljuset som bär oss, om Gud som är nära i ett litet barn som ser oss – så finns det alltid en risk att vi inte förstår att detta är på riktigt!

Ljusets kraft, det som finns hos Jesus Kristus är lika verklig som vi vet att mörkrets krafter oavbrutet söker efter att förstöra allt det som ”ljuset” bygger upp. Vi lever våra liv mitt emellan dessa starka krafter – och kan inte stanna på en säker plats mitt emellan. För det finns inget mitt emellan ljuset och mörkret. Det finns bara ett antingen eller.

Livet är alltså ingen gråzon. Men vi ser ju inte alltid ljuset när det finns där mitt framför oss! Vi befinner oss på en vandring mellan ljus och mörker, där det kanske farligaste vi kan göra är att tro att ljuset inte är ljus och att mörkret inte är mörker.

Därför måste vi träna oss i att se de ljusglimtar som dyker upp, att inte låta allt det som verkar mörkt och hopplöst trycka ner oss. Där kan vi lära oss av Symeon och av Hanna i templet. Symeon trodde verkligen att han skulle få se Messias under sin livstid. Alla där visste hur gammal han var – och vilka griller han hade i huvudet!!!

Men Symeon gav aldrig upp – han spanade efter ljuset varje dag. Och han fick se Jesus och han fick tacka Gud för att Guds löften går att lita på:

Ty mina ögon har skådat frälsningen [31] som du har berett åt alla folk, [32] ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Kom ihåg vad Johannes skrev i episteln:

Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.

Det finns inget mörker i Gud! Där Gud kommer nära där finns det ljus. Så när vi säger att vi vill ha gemenskap med Gud rimmar det illa med allt det som i oss och våra liv får chansen att färgas av mörkrets färger – avund, hat, hot, våld, förtal, – – – Men det finns alltid ljus! Ljus betyder inte bara ljus – det betyder allt gott, all omsorg, all godhet, all kärlek, all vänskap, allt det där som gör världen till en ljusare och vänligare plats att leva på. Att detta kommer från Gud.

Att leva som kristen är därför att leva i ljusets gemenskap. Ljuset, Jesus Kristus är det ljus som lyser oss på vägen – oavsett om vi går i den mörkaste dal eller i den ljusaste katedral.

Ljuset är alltid starkare än mörkret. Det räcker att komma ihåg det – och att det är Jesus som är ljuset!


Det här var en predikan jag skrev för ett antal år sedan och hållit idag, den 4 februari 2018 i Lenhovda kyrka. Som alltid är det skrivna ordet inte exakt som det blev i verkligheten….

22 söndag efter Trefaldighet

Vad är att bli förlorad? Och frälst – räddad?
Dagens predikan som den skrevs – även om den blev lite annorlunda när den väl hölls…

Det finns en enda anledning till varför Kyrkan och kristendomen finns! Den anledningen går att uttrycka på många sätt. Idag kan vi kalla det ”Frälsningen”. Frälsningen beror på Jesus, och den handlar om att han vunnit seger över död och mörker för evigt. Och att jag som döpt och kristen lever mitt liv här på jorden i ett löfte om det eviga livet där mörker och ondska inte har någon makt.

Striden mellan mörker och ljus pågår ständigt. Vi kan också kalla det kampen mellan ont och gott. När ljuset inom oss sviktar går vi under, övervinns av mörkret. Fysiskt och psykiskt, andligt och på alla sätt under. Men allt det som ljuset står för – godhet, kärlek, gemenskap, hopp – motverkar mörkrets och ondskans makt inom oss och i hela världen.

Två små bibelord från dagens texter:
Jesus sa: ”Vandra medan ni har ljuset så att mörkret inte övervinner er!”
Profeten sa: ”Kom… låt oss vandra i Herrens ljus.”

Det är skillnad på mörker och mörker samt på ljus och ljus. En liten glödlampa är en sort ljus – det inre ljus som en människa kan bära på och vara buren och ledd av är något helt annat. Fast ljusets funktion är alltid densamma – att kasta ut mörkret!

Alla, ja nästan alla filmer, serier, fantasy etc skildrar kampen mellan mörker och ljus – ont och gott. Vi har det i Harry Potter, Sagan om Ringen, Star Wars, böcker och filmer som oerhört många har fått med sig på vägen. Men också i hjältefilmer och serier där hjältarna ofta har en egen inre kamp med sitt eget mörker. För det inre mörkret är det många som kämpar med.

Och alltid vet vi vad som händer när mörkret tar över. ”May the force be with you” – ja den goda kraften. För den mörka kraften tar över ditt liv och alla andras. Mörkret slukar allt på sin väg. Samtidigt – när ljuset står emot, när ljuset inte blir förorenat av mörkret, så står det som segrare till slut. Ungefär som det enkla som vi gör när vi går in i ett mörkt rum och trycker på strömbrytaren. Vips – så är mörkret borta.

Men visst kan det se mörkt ut ibland. Men påskens första psalm berättar: Sv Ps 146:2 – påskens psalm:

”Här var mellan ljuset och mörkret en strid.
Dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden (och tron står opp
Bland jordiska öden med himmelskt hopp.)

Döden är nedstörtad! Det handlar om Jesus och hans uppståndelse. Kraften i hans uppståndelse är som ett starkt ljus som spränger sin väg genom det kompakta mörker som är dödens mörker. Det är där som han visar vem som är Frälsaren! Han som brutit dödens makt. För trots allt mörker som fortfarande finns, och all död som aldrig verkar ta slut så tror vi att Jesus räddar oss från dödens mörker till det eviga livets ljus. Det betyder helt enkelt: Döden skrämmer inte längre!

Jesus är det ljus som vi bärs av. Genom dopet har vi fått ett inre ljus, ett frö till evigheten. Och det har vi på grund av det som Jesus gjort när han självmant gick in i det mörkaste av allt mörker – döden. Hade han varit kvar i döden skulle inga kristna finnas. Ingen kyrka. Ingen tro som vi känner den.

Men nu har han uppstått. Mörkret – hur mörkt det än verkar vara – har inte övervunnit ljuset. Johannes evangelium 1:5 ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Jag tänker mig att vi kan använda en enkel bild från vardagen för att ha med oss tron på uppståndelsen och ljusets seger över mörkret:

Varje morgon, när ljuset från solen börjar lysa sin väg genom vårt höstmörker, kan vara en bild av det hopp vi har om frälsningen. För varje dag som vi får vakna till en ny dag är hoppet kvar. Hoppet för världen och för dig och mig. För Jesus lever!

I den mörkaste natten börjar lovsången. (se Psalt 108:3 ”jag vill väcka morgonrodnaden” – 1917)

Genom död till liv

Genom död till liv. Fjärde söndagen i påsktiden.

”Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!?”
Sådana förtvivlade rop hörs över hela världen idag! Många gånger liknar de Jesu ord på korset; ”varför har du övergivit mig?”

Vi matas med så mycket lidande och ond bråd död varje dag så det blir lätt opersonligt. Men det är det aldrig för den som är där. Ett enda människoöde räcker mer än väl att berätta för att vi ska hamna längst ner i djupet av mänskligt lidande.

Därför tar jag fram berättelsen om Jesus. För detta stora lidande är en del av hans öde. Mörkret. Lidandet. Kampen för liv. Liv som blir till död. Och var är Gud i allt detta? Det är inte frågan i sig som är svår, utan det mörker som ligger bakom den. ”Äkta” frånvaro av Gud är inte bara prat! Den upplevelsen längtar jag inte efter!

Men upplevelsen finns där. Erfarenheten av totalt mörker och meningslöshet. Jesus hänger på korset. När vi ser korset idag kan vi påminna oss om att han varit där, i det svåraste av allt mänskligt lidande.

Vi påminns om detta i dagens texter:
”Ett kort ögonblick övergav jag dig…”
”Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick…”
”En kort tid och ni ser mig inte längre…”

En kort tid. Oavsett hur lång den känns!

Men det är inte där i mörkret vi söker svaret på frågorna. Som lärjungarna fick höra på påskdagen – ”han är inte längre bland de döda…”

Från mörker till ljus – från förtvivlan till glädje!

”… men i stor kärlek tar jag dig åter.” Jesu uppståndelse är början till något nytt. Den visar på en väg till livet för var och en som tror på honom.
”… men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren.”
”… då skall ni glädjas och ingen skall ta er glädje ifrån er.”

Jesu väg är en väg genom död till liv.

Lärjungarnas möte med den uppståndne Jesus innehåller hela den vägens erfarenheter; först att ”allt hopp är ute” som sedan vänds till ”allt hopp finns kvar!” Han är inte borta. Han är här!

Det gäller också nu. Därför gäller det också oss nu och alltid. Korset är inte bara en symbol för kristen tro. Det är också en realitet som påminner om varje död, varje elände, sorg, synd och död i världen. Och det berättar också om Guds frånvaro när Gud är borta från våra liv.

Kan han vara borta? Ja, som han själv säger – en kort tid. När vi upplever det – om vi gör det – så kan det vara den absolut svåraste upplevelse vi någonsin gör. När mörkret flyter in i själen och tar över, även om det är ”för en kort tid”, – en erfarenhet av Guds totala frånvaro, det är en extrem upplevelse.

Men oftast är det vi själva som håller oss borta från Gud. Han är dock inte borta. Men vi är inte öppna. Och även om han kan gå genom rädslans stängda dörrar så står han snarare tålmodigt utanför och väntar.

Om korset är en realitet som berättar om allt det svåra så är uppståndelsen den realitet som talar om hur livet vänder tillbaka, både i det korta perspektivet och i det eviga. Och Jesu korsdöd och uppståndelse visar oss vägen till livet – den väg som också vi går.

MEN det är mer! När vi vet var vägen till livet finns så finns det många utmaningar här och nu ”in real life!”

Episteln påminner om det: ”Jesus led utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek.”

Det går att meditera länge kring frågan om vad det handlar om att gå utanför lägret och dela hans smälek! Men innehållet i det skrämmer säkert många. Att våga gå utanför det trygga och säkra, att utsätta sig för människors eventuella ovilja, hån och cyniska kommentarer är kanske inte något vi normalt längtar efter. Men det är ändå en utmaning i det – i varje fall det första steget att börja våga stå för sin tro i en tid och ett samhälle som gärna underkänner tron som något viktigt och vettigt.

Jesus är vår väg till livet. Och han går med oss. Och ibland, när vi fegar ur, så påminner han oss om att den väg som han gick var den svåraste vägen. Men den vägen är till för oss, för vår skull. Vägen till livet är öppen därför att Jesus knäckt dödens makt och öppnat himlens portar.

Därför kan vi leva och vandra på livets väg med orden från profeten Jesaja idag: ”Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren. ”