Med byråkrater och hårda regelverk mot framtiden

Rubriken säger det jag tänker – att dagens svenska samhällsstruktur rör sig mot mer omänskliga och hårda attityder gentemot människor som inte ”passar in” i mallen duktig, arbetande, osynlig och inte i vägen. Visserligen talar vi mycket om den svenska modellen, välfärdssystemet som är tänkt att förebygga orättvisor och hjälpa människor som inte klarar sig. Men när regelverksnissarna styr hittar de ständigt nya regler som mer går ut på att hindra än hjälpa.

I dagens Corren berättades det om en syrisk gammal kvinna som inte kan klara sig själv. Hon bor hos sin son, och hans familj är hennes enda trygghet. I Syrien finns inga släktningar. Genom sjukdom och handikapp är hon helt beroende av sin familj. Men den finns i Sverige. Och där får hon inte vara. Inga ömmande skäl föreligger enligt Migrationsverket. För de har bara följt regelboken. Och till Syrien kan man ju utvisa folk, det verkar helt ofarligt?

Det här är bara ett av allt fler fall som det berättas om. Det är bra att media tar sig an detta. Alla kan se att det här är vansinne. Det är omänskligt och kärlekslöst att låta ett härdat regelverk bli hårdare och hårdare så att snart inga undantag kan göras. Människor skickas ut i ovissheten, både genom utvisningar och för en del svenskar också genom utförsäkringar. Och allt politikerna gör är att beklaga att systemet inte fungerar fullt ut. Men gör något? Nej, det gör de inte. Och vågar de göra något åt det när herrar som Åkesson och company får mer och mer utrymme?

Enda som hjälper är en enad, folklig rörelse som säger ifrån!

 

Politik är ett spel

Olof Palme skrev en gång att ”politik är att vilja.” Det stämmer säkert på något vis. Men när jag följer det politiska skeendet i olika frågor får jag en bestämd känsla att det mer är som ett spel. Nu handlar spelet om äldrevården, om hur de privata vårdbolagen, styrda av rent vinstintresse tycks ha satt i system att utnyttja – jo, systemet!

Ministrar ställer upp sig på rad och talar allvar. S-ledaren mullrar från sitt håll. Men har det någon betydelse? Är allt det som nu drivs fram i media om vanvård, personalbrist och kanske till och med inkompetens hos personal och ledning egentligen något som kommer att göra någon skillnad i längden?

Jag har en inneboende skepsis mot privatisering av äldrevård och sjukvård över huvud taget. Det handlar inte om att jag är emot företagandet. Snarare att politiker som har fått ansvaret för en – i det här fallet – vårdform väljer att bjuda ut vården till lägstbjudande företag för att spara pengar. För allt kostar.

Men i de år som jag läst om dessa upphandlingar som gjorts i många kommuner i landet har jag aldrig råkat på resonemanget kring hur mycket det kostar att ordna alla dessa upphandlingar. Hur stor ruljans det är i regelverket, pappersexercisen på kommunkontoren, där några byrånissar räknar ut hur många ören de kan spara på vården genom att leja ut den.

Men inte får vi veta hur mycket dessa nissar kostar. Det är ju en annan verksamhet. Inte konkurrensutsatt.

En sak vågar jag påstå: Det är alldeles för stor vikt lagd vid att skapa regelverk och system i hela samhället. Undrar hur mycket det kostar att hålla ruljansen igång? Och vilken nytta gör den mer än att ge människor arbete med att förse andra med ännu fler papper och bestämmelser att utgå ifrån.

Från många håll hörs samma klagomål: Vi som arbetar med det som skall utföras – vården, polisarbetet, lärarnas jobb, vi måste ägna mer och mer tid åt mer och mer pappersjobb, och mindre och mindre går åt till att göra det egentliga jobbet. Allt måste ju kvalitetssäkras och granskas och dokumenteras.

Girighetens öppna käftar

Rubriken berättar något för mig. Nu vill jag berätta det för dig. Jag läser dagligen nyheterna, både i lokaltidningen (Corren), på Svt.se, samt ibland också dn.se och flera olika. Ibland händer det till och med att jag ser på TV även om det är sällan.

Jag har under den här hösten aldrig slutat att förvånas över hur världsekonomin tycks vara helt i händerna på spekulativa element. Det kallas exempelvis börser. Ena dagen klappar EU-ledarna om varandra och Papandreo och börserna hoppar glädjeskutt. Andra dagen fjärtar förut nämnde grek åt fel håll och börserna får stora skälvan. Och så går det fram och tillbaka. Inget tycks vara mer säkert än att allt är osäkert. Och allt flyter. Och allt är till stor del beroende av spekulationer.

Kan man bygga en ekonomi på spekulationer egentligen? Hur skulle det vara om jag gjorde det privat, liksom alla andra vanliga svenskar som inte håller sig med direktörslöner och flotta lägenheter som betalas av vanliga människors sparpengar för att en girig direktör ska få frottera sig i lyx? Skulle Riksgälden eller bankerna och politikerna rycka ut till vårt försvar om vi gissade fel? Knappast!

Men i världsekonomin gäller det att roffa åt sig, helst mer och mer dag för dag. Att bygga välstånd helst bara åt sig själv och sina stora banker och företag. Att tänka på folket – vilka politiker gör det egentligen idag? Det visar sig väl i handling som jag lärt mig någonstans i Bibeln. Det är inte genom orden vi visar vad vi går för utan genom det som vi gör. Nej, det handlar inte om teologi här. Bara ett slags sunt förnuft.

Så – när det nu fortsätter gå åt helvete med världens miljö, människors syn på varandra, och när de rika bara satsar på att bli rikare, och de som bestämmer i världen för länge sen har fastnat vid rikesmännens feta bord och rätter, hur ska vi vanliga kunna tro på att det skulle kunna bli bättre?

Ett svar finns: Därför att vi måste. Men vi måste därför också göra något åt det. Sitta med armarna i kors gör ingen glad. Men vad kan lilla jag göra? Skriva bloggartiklar som inga läser? Kanske det, men det är å andra sidan ändå mest ord…

Suck. Och girighetens käftar öppnar sig allt mer och slukar allt och alla den kan komma åt. Jag ska i varje fall försöka hålla mig undan…