Fastlagssöndagen 2018

”Vad vill du att jag skall göra för dig?”

I dagens evangelium ställer Jesus denna fråga till en blind man som stått vid vägkanten och ropat på Jesus med orden: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över oss.”

Snart kommer vi att sjunga tillsammans ”Herre, förbarma dig”. Detta urgamla rop till Jesus har vi använt ända sedan den blinde mannen ropade till honom i sin nöd.

Men när vi ropar vårt ”Herre, förbarma dig” – vad förväntar vi oss genom vårt ropande? Om det bara blir en del i gudstjänstens språk och inte något som ropas inifrån oss själva, hur viktigt blir det då?

Ha gärna med frågan in i denna Fastlagssöndag och var beredd när frågan kommer i evangeliet: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Och för att ytterligare förbereda oss kan vi i bön be om hjälp att möta vår Herre – be och bekänna våra synder för att av honom bli befriade och förlåtna.

Predikan

Paulus beskriver kärleken som det enda som håller när allt annat sviker. Han säger att vi utan kärlek är ingenting – det bara ser ut att vara något. Men hur bra det ser ut är det ihåligt. Det är som ett gnisslande oljud. Som ett skal utan innehåll.

Kärleken upphör aldrig. Allt annat tar slut. Och om Guds rike säger Paulus: ”när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.”

Vad är det fullkomliga?

  • Det som aldrig tar slut.
  • Guds kärlek.

Vad är det begränsade? Allting annat. Vår kunskap, alla färdigheter, gåvor, gudagivna eller tillägnade, allt är begränsat. Endast ansikte mot ansikte med Gud blir vår kunskap fullkomlig, utan brist. Och det enda vi då ser bör vara kärleken! Ingenting annat.

Det som vi kallar kärlekens väg är den väg Jesus går och den väg han talar om i evangeliet – vi går nu upp till Jerusalem… Inte i triumf utan i ödmjukhet. Inte till jubel utan till hån och lidande, ända till döden. Det var hans väg.

För att de ska förstå – för det gör de inte – visar Jesus med den blinde mannen vid vägkanten vad kärleken är. ”Vad vill du att jag ska göra för dig.?” Och: ”Du kan se igen.” ”Din tro har hjälpt dig.”

Fastlagssöndagens överskrift är ”kärlekens väg” – Guds väg till oss var och en.

Ordet kärlek som sådant är ett slitet uttryck som många använder så slarvigt att det inte blir något kvar av det. Men den kärlek som Gud burit in i världen är den som bar Jesus Kristus ända upp på korset. Det är en kärlek som ger, som offrar allt.

Det är inte en kärlek som vi kan förenkla och säga att bara vi använder ordet kärlek så har vi löst alla problem. Det är inte ordet som är viktigt utan det kärleken är i sig själv.

Paulus säger att om vi saknar kärlek är vi ingenting! I slutändan handlar det om våra liv och hur vi lever. Och hur vi låter kärleken från Gud leva genom oss.

Vi kan gärna göra hela texten om kärleken som bär allt och uthärdar allt, hoppas allt och tror allt till en önskan för våra liv. Men vi ska inte glömma att allt Paulus säger om kärlekens styrka utgår ifrån Jesus. Det är Jesus som bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt. Det är den kärleken som burit honom till korset och gett honom segern genom uppståndelsen. Det är där, hos honom, som vi finner kärlekens väg.

Jesus frågar oss: Vad vill ni att jag ska göra för er? Kanske borde vårt svar bli: Lär oss att älska varandra! Kommer vi så långt som till en längtan efter att lära oss att älska så som Jesus älskat oss kan vårt svar också bli: Vad vill du – Jesus – att jag ska göra för dig?


Fastlagssöndagen den 11 februari 2018
Högmässa i Kyrkans Hus och i Lenhovda kyrka
1 årgången: Jesaja 52:13-15, 1 Kor 13:1-13, Lukas 18:31-43
Psalmer: 135, 40, 137, 39

Du är ett rum i Guds hus

Predikan i Lenhovda kyrka fjärde söndagen i påsktiden den 17 april 2016
2 årgångens texter: Jesus Syraks vishet 28:3-7, 2 Kor. 4:16-18, Johannes 14:1-14
Psalmer: 198, 656, 266b, 303, 517.

Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader.”

Jesus säger också: ”I min faders hus finns många rum.”

Tänk om himmelriket är som ett hus med många rum? Eftersom vi människor är så många och så olika varandra, kan det ju tänkas att Gud behöver ha ett rum för var och en av oss. Det blir en förskräcklig massa rum – men det kan ju inte vara ett problem för Gud. Eller?

Som vi människor uppför oss skulle man kunna tänka att det vore vettigt att Gud delade upp oss och föste in oss i ett rum var, utan kontakt med varandra. I Jesus Syraks vishet får vi se hur lätt det är att vi ägnar oss åt avgränsning mot andra. Men där sägs också tydligt ifrån – detta är inte Guds mening!

Snarare sägs det att vi ska komma ihåg att vi är dödliga och att vi i våra liv behöver förlåtelse och försoning. Men om vi inte vill försoning med andra människor vill inte heller Gud försoning med oss!

”Minns förbundet med den Högste och glöm andras fel”.

”Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader.” Jesus är alltid nyckeln till förståelsen av hur vi ska kunna lära känna Gud. I Jesus möter vi vänskap, förståelse, kärlek, vänlighet, trofasthet, tydlighet, förlåtelse, försoning – allt det som bygger upp en relation mellan människor (och till Gud).

Men jag tror inte att rummen i Faderns hus som Jesus talar om är fysiska rum med fyra väggar. Fast vi uppför oss ofta som om vi trodde det.

Vi är ofta experter på att avgränsa oss mot andra – sådana som inte ser ut som vi, lever som vi, tror som vi, har samma kultur som vi, eller bara håller på ett helt annat fotbollslag än vad vi gör! Det är som att vi har ett behov av att bygga staket och murar runt oss själva och vårt yttre. Fast det inte är det yttre som är viktigast.

Paulus utmanar oss att ta en annan inriktning: ”Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag.” Sa inte Jesus att vi skulle lära känna Gud? Sa inte Jesus Syrak att det är nödvändigt att visa nåd, vara öppen för försoning, att glömma andras fel för att Gud ska kunna verka i våra liv? Staketen och murarna, avgränsningarna som vi själva gör mot andra drabbar oss också.

Vår inre människa behöver förnyas dag för dag. Den inre människan är den del av oss som vi ibland inte når fram till, eller inte släpper fram. När vi på djupet är oss själva, faller alla ramar och murar som vi har byggt för att skydda oss från yttre påverkan. Där får vi kontakt med oss själva, och där finner vi också att vi har närmare till Gud.

Det är inte ett dugg konstigt, eftersom Gud har skapat oss. Lever vi vårt liv så att vi förtrycker vissa sidor av vår personlighet, så gömmer vi oss – för oss själva, för andra och för Gud. Då kanske vi skulle kunna gilla tanken att Gud har flera miljarder olika rum i himlen i beredskap åt oss – eftersom vi har så svårt med att leva i en försonande gemenskap är det bättre att skilja oss åt?

Nej, så är det förstås inte. Men dessa rum som Fadern har i sitt hus, de finns likaväl, och de är oerhört många. Men det är inte rum som vi skall gå in i hos honom. Det är rum som han skall släppas in i.

Det handlar om oss. Du är ett rum i Faderns hus. I detta rum vill han få plats. Han försöker lära dig att vara sådan som han skapat dig till. Han kan berätta för dig om livet så som han har tänkt för dig, om kärlek, fred, försoning, vänskap. Men endast om du öppnar dörren och ger honom plats nog så han får komma in. Inte bara en nyfikenhets dörr som öppnas på glänt.

Han som är vägen, sanningen och livet knackar på. Att gå med honom handlar inte om att omfatta en viss mängd färdiga sanningar utan låta hans liv leva i oss så att vårt liv blir sant. Och den som lärt känna Jesus vet att det är värt besväret.

Lingonsylt och andra Guds goda gåvor

 

Denna predikan är tänkt att handla om: Tacksamhet och glädje över det livets goda som aldrig är självklart.

Vad är det för speciellt med lingonsylt? Kanske tycker ni det är en fånig fråga i en predikan. Men det går att byta ut ordet lingonsylt med rätt många andra saker. Det svarar förstås inte på frågan om lingonsylten. Lingon växer i skogen. Sockret köper vi nog i affären. Och sylten är en god blandning, gjord på det ena eller det andra sättet.

Men kan vi ta lingonsylten för given? Kan vi ta för givet att allt det som vi normalt har omkring oss alltid kommer att finnas där?

Idag är vi friska och starka och kanske nöjda. En annan dag är vi varken friska eller starka. Det är så livet ser ut. Livet är fantastiskt! Men det är inte alltid lätt. Ibland är det till och med förskräckligt. Men hur kan vi bevara glädjen och tacksamheten oavsett vad som händer?

Jag tror att Tacksägelsedagen finns för att vi ska träna oss i att inte ta något för givet och därför lära oss tacksamhet för det vi har.

De tio spetälska som mötte Jesus på vägen led av en fruktansvärd och smittsam sjukdom. De fick inte träffa några andra än dem som också var sjuka. Så de höll ofta ihop. De vädjar till Jesus om att han ska se till deras situation: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss.” Och Jesus svarar genom att skicka dem till prästerna i templet – för det var bara de som skulle kunna ge dem deras sociala liv tillbaka, förutsatt att de blivit friska.

En återvänder till Jesus full av tacksamhet. Och Jesus undrar vart de andra nio tagit vägen.

Kan det vara så att denna berättelse visar hur svårt vi har med tacksamheten? Hundra procent av mänskligheten har fått sitt liv som en gåva av Gud. Hundra procent av samma mänsklighet kommer en dag att avsluta sina liv. Hur många av dem kommer någonsin att förstå att livet de fått inte är en självklar rättighet utan en gåva? En gåva att glädjas över, men inte ta för given!

Kanske är den frågan för stor för många. Kanske behöver vi först börja i det lilla – se på små saker som finns i våra liv, och träna oss i att vara glada för det lilla? Som lingonsylten! Jag gillar lingonsylt. Jag är tacksam för att skogen därhemma har gett så många lingon i år. För det är roligt att plocka lingon – känna dofterna i skogen och glädjas över att naturen har så mycket att ge. Gott är det också.

Men är det självklart? Ett annat år kanske det inte blir några lingon. Eller blåbär eller äpplen – eller någonting alls. Världen vi lever i är inte längre vad den varit. Vi har så länge tagit allt för givet att vi bara roffat åt oss efter behag. Och även om det självklart inte gäller alla så gäller det ändå mänskligheten som en helhet.

I dagens bibeltexter handlar det mycket om tacksamhet och glädje som vänds till Gud därför att det är Gud som är ”alla goda gåvors givare.” Kung David prisar Gud för att all ”rikedom och ära” som kommer från Gud. Trots sin egen världsliga makt vet David att han fått allt från Gud och att allt måste ges tillbaka till honom.

Paulus önskar att församlingens medlemmar skall vara i glädje alltid! ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud.” För i tacksamheten och bönen till Gud växer vår närhet med honom. Ju mer vi gläds, ju mer vi ber, desto närmare kommer vi glädjen.

En enda av de tio friskförklarade före detta spetälska männen förstod att överföra sin glädje till en tacksamhet till Gud. Hur kan vi finna glädjen och tacksamheten för det Gud har gett oss? OCH hur gör vi för att slå vakt om glädjen och tacksamheten i tider då det kan vara svårt att se några glädjeämnen?

Jag tror att mycket handlar om att kunna se glädjen i det lilla. För om vi bara traktar efter den stora upplevelsen, den enorma glädjen, så missar vi lätt det lilla som alltid finns där och blir missmodiga och tappar glädjen så fort det inte är häftigt och härligt! Den spetälske mannens glädje var enormt stor. Han visste att han fått livet tillbaka. Och jag tror att han därefter hade lätt att glädjas också över alla små glädjeämnen eftersom han varit borta från allt sådant så länge. Det var äntligen  hopp om livet!

Tänk gärna på det som du är glad över, här och nu! Du kan tänka på något litet eller något stort, något som varit för länge sen eller som är nu. Vi vet alla att det inte är självklart så att vi kan vara glada jämt. Men en ingrediens som vi behöver hitta i glädjen är tacksamheten. Glädjen kan ju vara rätt ensidig. Tacksamheten är alltid riktad mot någon annan. Till exempel till den Gud som ger oss rikligt av små och stora gåvor genom hela vårt liv – och som gett oss den största gåvan av alla, sin kärlek genom Jesus Kristus, vår Herre.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

PS
Jag hade gärna velat tala om andra saker än bara lingonsylt. Exempelvis om bröllopstårtor och bröllopsfester, om Midsommardans och stora folkfester där människor möts för att i glädje och fest visa gemenskap med varandra och glädjas ihop. Och om andra tillfällen då människor möts för att visa solidaritet med dem som har det svårt.

Och lägga till: Bomberna som trasar sönder liv. Om människor som ser andra människors liv som något de har rätt att bomba sönder och samman. Om tragiken i att människor av alla åldrar drabbas. Om hur vi sitter på avstånd och kanske är chockade och arga för att människor beter sig så mot varandra. OCH om hur svårt det är för mig att på avstånd se och ta in hur förskräckligt detta lidande egentligen är – ett helvete mitt i glädjen, ett helvete som är skapat för att knäcka all glädje och gemenskap för att skapa mer elände och ännu mer hat.

Men det är svårt att ta med alla sina tankar i en predikan. Här kan jag skriva några till, och till och med avsluta mitt i en mening, bara därför att jag var tvungen att skriva hur svårt jag tycker det är att se på när andra lider medan jag