Växa i tro – femte söndagen i påsktiden

Växa i tro. Vad kan det betyda? Kanske så här:

Du är skapad av Gud
Du är älskad av Gud
Du är utrustad av Gud
Du är utsänd av Gud

Orden skapad och älskad av Gud hör ihop! Han älskar sin skapelse. Guds storhet hindrar inte hans kärlek och närhet. Hos profeten Hosea talar Gud om att människorna drar sig från honom hela tiden – trots det älskar han dem: ”Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.”

Skapad av Gud och älskad av Gud. Så älskade Gud världen, att han gav sin ende son. Vi bygger tron på personen Jesus, att allt han har gjort varit och är för vår skull. Han ger oss Guds kärlek. Och vi har fått uppgiften att ge den vidare. Därför behöver vi bli utrustade – vi behöver växa i vår tro så att vi kan fullgöra vår uppgift i världen.

Vi behöver bli utrustade för att bli utsända!

Uppgiften kan inte göras utan närkontakt med Jesus. Det är han som visar vägen. När vi ser hur han möter människor som inte har något hopp, inget värdigt liv att leva, ser vi hur han ger dem hoppet tillbaka, och upprättar deras människovärde. De hungriga mättar han, de svaga ger han kraft. Och vi vet – att det handlar om oss var och en – i varje del av vårt liv finns han med. I glädje och sorg, i medgång och motgång. Ser vi inte det?

Men det handlar inte om något som bara finns på ytan! Budskapet handlar alltid om att vi som människor skall hitta till djupet av vår mänsklighet. Det är där vi kan möta Gud – på samma plats som vi möter oss själva. Bara där vi är oss själva kan han nå oss. Och bara när vi är oss själva kan vi nå andra människor. När vi sett vilka vi själva är och vem Gud är, blir vi också utsända till andra människor med budskapet om att Gud också vill nå in i deras liv.

Därför kan aposteln Johannes ord bli ett budskap för vårt eget sätt att leva och en påminnelse om den sanning som finns hos Jesus: ”Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss.”

Gud vill vara oss nära. Med kärlekens rep drar han oss till sig – genom sin ande tar han plats i våra liv. Detta talar Jesus om i evangeliet – och lärjungarna begriper inte vad han säger.

”Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er.” Hjälparen är den helige Ande. Det är Guds heliga närvaro mitt i våra liv, det är den varma vinden som blåser in i våra liv så att de inte behöver vara unkna och illa luktande – utan i stället får vi med Andens hjälp växa i våra liv, växa i tron, kärleken, glädjen över att vara Guds barn.

Ballonger? Ja, varför inte använda en sådan bild:

Vi människor är som en påse ballonger i olika storlekar, färger och former. Formen finns där redan, tanken bakom vad vi ska bli finns där, allt som bygger upp ballongen är redan där – men inte förrän man blåser upp den blir ballongen sådan den är skapad till att vara.

Så gör Gud med oss genom sin Ande – blåser in sitt liv i oss så vi blir sådana som vi är skapade till att vara utrustade till att kunna bli utsända som hans vittnen i den här världen – och våra liv kan bli till den välsignelse som vi får genom att växa i tron på honom, Jesus Kristus vår herre. Amen.


5 söndagen i Påsktiden den 29 april 2018

Högmässa i Lenhovda kyrka

Psalmer: 86, 704, 251:1-2, 721, 162:1-3

Texter 1 årgången: Hosea 11:1-4, 1 Joh 4:10-16, Joh 16:5-11

Nutid, dåtid, framtid – nattvardens mysterium

Nutid, dåtid, framtid. Vi befinner oss just nu i alla dessa tider! Samtidigt.

Det blir det alltid när vi går in i påskens firande. Det har varit förberett länge – men det är nu det börjar på riktigt – igen! Och det kommer att göra det om och om igen ända tills den sista tidens tid.

Det var likadant på Jesu tid. Om och om igen lästes de gamla berättelserna om befrielsen från fångenskapen i Egypten. Om den hastiga avfärden och måltiden, om det ojästa brödet, påsklammet, örterna och om beroendet av Guds plan och kraft för att undret kunde ske.

Jesus gjorde likadant. Lärjungarna skickas att förbereda påskmåltiden. Jesus har redan förberett en plats, det är inte oväsentligt i sammanhanget. Han vet ju vad som kommer att ske – och han går med tydliga steg mot det.

Måltidsgemenskap är alltid viktig. En måltidsgemenskap med starka historiska och traditionsrika rötter är ännu större. Varför skulle annars så många svenskar varje år vid den här tiden handla ungefär samma typ av mat, godis, ägg…? Jo, för det finns något där som talar om ett sammanhang, kontinuitet med ett fint ord. Också när påskens ursprungliga historia nästan blivit bortglömd finns det delar kvar i folkets traditioner.

Vi firar påsk en gång om året. Då följer vi Jesus genom berättelsen från måltidsgemenskapens värme och glädje över till ångest och vånda i nattens mörker, till fängslande och förhör, misshandel och förlöjligande, lidande och död – den mörka gravens tystnad – och till ljuset, uppståndelsen och livet som en gång för alla knäckte mörkrets och dödens och djävulens makt.

Men denna påsk finns också närvarande varje gång vi firar mässa. Då berättas allt om och om igen. Det berättas genom texter och böner och ord som talar om det som sker när brödet bryts och vinet delas. ”Detta är min kropp” – ”Detta är mitt blod” – ”det nya förbundet”. Därför är nattvardens måltid så viktig del av kyrkans liv – nu som då och så länge tiden finns.

Nattvardens måltid är en påskmåltid varje gång. Jesu kropp bröts ner på korset och hans blod utgöts.

Brödet bryts och vinet utdelas som en påminnelse om det liv han gett åt oss genom sin död.

Det talar om försoning, det talar också om kärlek och gemenskap, om Guds kärleks vilja att nå fram till våra människohjärtan.

Det talar också om uppståndelse och liv, Guds eviga liv som genom hans Ande gjuts över oss, i nattvardens måltid precis som vid dopet.

Gud vill gemenskap med dig och mig. Det är budskapet. I det finns Jesus – med sin närvaro, med hela sin ”historia” – berättelsen om kärlekens väg till människornas hjärtan. Det är påskens budskap, det är kristen tro. Och allt finns i Jesus Kristus. Idag, och i all evighet. Amen.

Jesus är livet – han är uppstånden

 

Han är inte här! En chockartad upplevelse var det att komma till graven och finna den tom! Han är inte här! – Var är han då? Har ni flyttat honom? Den enkla sanningen att den som är död är död är svår att komma ifrån. Men det omöjliga är ju hela påskens budskap.

Det som sägs till kvinnorna som kommit till graven gäller i all evighet! Han är inte där! Han är inte kvar i döden! Han har uppstått och han lever! Och det förändrar allt vi tror oss veta om liv och död.

Skeptikerna säger: Men det kan ju inte hända! Vi har ju inte sett honom. Den som är död kan ju inte uppstå.

Ateisterna säger: Det finns ingen Gud så vi behöver inte ens fundera över saken.

De kristna säger: Jesus ÄR uppstånden! Han som dog på korset uppstod igen på den tredje dagen och han har visat sig för sina lärjungar. Och allt det som han sagt och gjort visar att han är vår Frälsare, vägen till det eviga livet.

Budskapet om uppståndelsen bygger helt och hållet på vittnesbördet från alla dem som mötte Jesus – han som varit död var nu levande. Det var inget önsketänkande – det var verklighet. Och detta hade han försökt berätta i förväg för lärjungarna. Men de kunde inte tro det förrän de mötte honom. I evangeliet märker vi att Jesus är besviken. De som ska föra budskapet om hans uppståndelse vidare – de börjar med att tvivla.

Det kan vi ta till oss rätt enkelt. Det enklaste som finns är att tvivla. Tvivel är en mänsklig egenskap. Vi behöver tvivlet för att vi inte ska godta varenda påstående som vi hör som sanning. Särskilt i tider då både individer, rörelser och stater försöker få människor att tro just deras ”sanningar” är tvivlet en god egenskap. Samtidigt kan tvivlet vara ett gissel, något vi tar till bara för att slippa ta in sanningar vi behöver!

Men hela den kristna tron sanning bygger på uppståndelsen. Som Paulus skriver ”om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös.” I två tusen år har den kristna Kyrkan levt i denna tro. Det är en tro byggd på människors möte med den uppståndne och erfarenhet av att Jesus också fortsätter att visa sig för oss. På de sätt som han själv väljer. Och att Jesus lever med oss varje dag i våra liv, även om vi inte ser honom. Han är nära, ja han är här!

Livet vann, dess namn är Jesus, halleluja.

Idag firar hela den världsvida kyrkan påsk! Ett gemensamt vittnesbörd om att vi fortfarande bygger vår tro på Jesu uppståndelse. Livet segrar över döden. Även om döden verkar vara allestädes närvarande så tror vi på livets seger. Gud är med oss!

För en vecka sedan firade kyrkan Palmsöndag. I några kyrkor i Egypten blev firandet förstört av några som medvetet sprängde sig själva och många andra. Hatet och ifrågasättandet av den kristna kyrkans existensberättigande tar sig ibland groteska uttryck. Men det är inget nytt. Och genom alla århundraden har Kyrkan levt vidare genom sin tro på att livets seger över döden! Jesus lever – och vi skall leva med honom – både nu, i döden och i all evighet.

En mening fastnade i min tanke: ”Att omfamna döden”. Döden kommer till oss alla – förr eller senare. Den moderna människan lever ofta som om detta livet vore det enda och döden är då det yttersta hotet. Utifrån den kristna tron är det en rätt ömklig syn på livet. Livet är ju så mycket mer! Det betyder inte att vi längtar efter döden – bara att vi vet att eftersom Jesus övervunnit döden så vet vi att när vi väl kommer dit så är döden början på det eviga livet. En tro att leva i och att dö för!


Påskdagens predikan den 16 april 2017
Lenhovda kyrka och Nottebäcks kyrka
Markusseriens texter: 2 Mos. 15:1-11, 1 Kor. 15:12-21, Markus 16:1-14