Nutid, dåtid, framtid – nattvardens mysterium

Nutid, dåtid, framtid. Vi befinner oss just nu i alla dessa tider! Samtidigt.

Det blir det alltid när vi går in i påskens firande. Det har varit förberett länge – men det är nu det börjar på riktigt – igen! Och det kommer att göra det om och om igen ända tills den sista tidens tid.

Det var likadant på Jesu tid. Om och om igen lästes de gamla berättelserna om befrielsen från fångenskapen i Egypten. Om den hastiga avfärden och måltiden, om det ojästa brödet, påsklammet, örterna och om beroendet av Guds plan och kraft för att undret kunde ske.

Jesus gjorde likadant. Lärjungarna skickas att förbereda påskmåltiden. Jesus har redan förberett en plats, det är inte oväsentligt i sammanhanget. Han vet ju vad som kommer att ske – och han går med tydliga steg mot det.

Måltidsgemenskap är alltid viktig. En måltidsgemenskap med starka historiska och traditionsrika rötter är ännu större. Varför skulle annars så många svenskar varje år vid den här tiden handla ungefär samma typ av mat, godis, ägg…? Jo, för det finns något där som talar om ett sammanhang, kontinuitet med ett fint ord. Också när påskens ursprungliga historia nästan blivit bortglömd finns det delar kvar i folkets traditioner.

Vi firar påsk en gång om året. Då följer vi Jesus genom berättelsen från måltidsgemenskapens värme och glädje över till ångest och vånda i nattens mörker, till fängslande och förhör, misshandel och förlöjligande, lidande och död – den mörka gravens tystnad – och till ljuset, uppståndelsen och livet som en gång för alla knäckte mörkrets och dödens och djävulens makt.

Men denna påsk finns också närvarande varje gång vi firar mässa. Då berättas allt om och om igen. Det berättas genom texter och böner och ord som talar om det som sker när brödet bryts och vinet delas. ”Detta är min kropp” – ”Detta är mitt blod” – ”det nya förbundet”. Därför är nattvardens måltid så viktig del av kyrkans liv – nu som då och så länge tiden finns.

Nattvardens måltid är en påskmåltid varje gång. Jesu kropp bröts ner på korset och hans blod utgöts.

Brödet bryts och vinet utdelas som en påminnelse om det liv han gett åt oss genom sin död.

Det talar om försoning, det talar också om kärlek och gemenskap, om Guds kärleks vilja att nå fram till våra människohjärtan.

Det talar också om uppståndelse och liv, Guds eviga liv som genom hans Ande gjuts över oss, i nattvardens måltid precis som vid dopet.

Gud vill gemenskap med dig och mig. Det är budskapet. I det finns Jesus – med sin närvaro, med hela sin ”historia” – berättelsen om kärlekens väg till människornas hjärtan. Det är påskens budskap, det är kristen tro. Och allt finns i Jesus Kristus. Idag, och i all evighet. Amen.

Jesus är livet – han är uppstånden

 

Han är inte här! En chockartad upplevelse var det att komma till graven och finna den tom! Han är inte här! – Var är han då? Har ni flyttat honom? Den enkla sanningen att den som är död är död är svår att komma ifrån. Men det omöjliga är ju hela påskens budskap.

Det som sägs till kvinnorna som kommit till graven gäller i all evighet! Han är inte där! Han är inte kvar i döden! Han har uppstått och han lever! Och det förändrar allt vi tror oss veta om liv och död.

Skeptikerna säger: Men det kan ju inte hända! Vi har ju inte sett honom. Den som är död kan ju inte uppstå.

Ateisterna säger: Det finns ingen Gud så vi behöver inte ens fundera över saken.

De kristna säger: Jesus ÄR uppstånden! Han som dog på korset uppstod igen på den tredje dagen och han har visat sig för sina lärjungar. Och allt det som han sagt och gjort visar att han är vår Frälsare, vägen till det eviga livet.

Budskapet om uppståndelsen bygger helt och hållet på vittnesbördet från alla dem som mötte Jesus – han som varit död var nu levande. Det var inget önsketänkande – det var verklighet. Och detta hade han försökt berätta i förväg för lärjungarna. Men de kunde inte tro det förrän de mötte honom. I evangeliet märker vi att Jesus är besviken. De som ska föra budskapet om hans uppståndelse vidare – de börjar med att tvivla.

Det kan vi ta till oss rätt enkelt. Det enklaste som finns är att tvivla. Tvivel är en mänsklig egenskap. Vi behöver tvivlet för att vi inte ska godta varenda påstående som vi hör som sanning. Särskilt i tider då både individer, rörelser och stater försöker få människor att tro just deras ”sanningar” är tvivlet en god egenskap. Samtidigt kan tvivlet vara ett gissel, något vi tar till bara för att slippa ta in sanningar vi behöver!

Men hela den kristna tron sanning bygger på uppståndelsen. Som Paulus skriver ”om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös.” I två tusen år har den kristna Kyrkan levt i denna tro. Det är en tro byggd på människors möte med den uppståndne och erfarenhet av att Jesus också fortsätter att visa sig för oss. På de sätt som han själv väljer. Och att Jesus lever med oss varje dag i våra liv, även om vi inte ser honom. Han är nära, ja han är här!

Livet vann, dess namn är Jesus, halleluja.

Idag firar hela den världsvida kyrkan påsk! Ett gemensamt vittnesbörd om att vi fortfarande bygger vår tro på Jesu uppståndelse. Livet segrar över döden. Även om döden verkar vara allestädes närvarande så tror vi på livets seger. Gud är med oss!

För en vecka sedan firade kyrkan Palmsöndag. I några kyrkor i Egypten blev firandet förstört av några som medvetet sprängde sig själva och många andra. Hatet och ifrågasättandet av den kristna kyrkans existensberättigande tar sig ibland groteska uttryck. Men det är inget nytt. Och genom alla århundraden har Kyrkan levt vidare genom sin tro på att livets seger över döden! Jesus lever – och vi skall leva med honom – både nu, i döden och i all evighet.

En mening fastnade i min tanke: ”Att omfamna döden”. Döden kommer till oss alla – förr eller senare. Den moderna människan lever ofta som om detta livet vore det enda och döden är då det yttersta hotet. Utifrån den kristna tron är det en rätt ömklig syn på livet. Livet är ju så mycket mer! Det betyder inte att vi längtar efter döden – bara att vi vet att eftersom Jesus övervunnit döden så vet vi att när vi väl kommer dit så är döden början på det eviga livet. En tro att leva i och att dö för!


Påskdagens predikan den 16 april 2017
Lenhovda kyrka och Nottebäcks kyrka
Markusseriens texter: 2 Mos. 15:1-11, 1 Kor. 15:12-21, Markus 16:1-14

Måltid på liv och död – Skärtorsdagens mässa

 

Jesus höll en påskmåltid tillsammans med sina närmaste vänner och lärjungar. Det var en måltid med historiska anor. Det blev en måltid som förändrade historieskrivningen. Och det blev början på det kristna påskfirandet – måltiden som vi här delar med varandra ger oss gemenskap med Jesus Kristus själv.

Lärjungarna förstod inte först hur viktigt denna måltid var. Eller hur var det, Andreas?

(Andreas kanske tänkte så här)
”Alltihop var konstigt redan från början. Utan att vi visste något hade han på något underligt sätt lyckats förbereda allt, det var bara att hitta platsen och förbereda festen. Och när vi var där var inget som det brukade. Vi pratade i mun på varandra för han sa så konstiga saker. Om att doppa brödet i skålen tillsammans med förrädaren. Det var väl inte mig han menade? Och sen ändrade han på allting – brödet var hans kropp, sa han. Och vinet, hans blod. Men vi förstod inte alls. Skulle det inte vara en festmåltid? Nu väcker den bara frågor och det känns konstigt nu att gå ut i natten, efter allt vad han sagt.”

Nattvardsmåltiden har tre olika ingredienser:

Ett bröd. Ett baslivsmedel över hela jorden. Kornen växer av jorden, skördas och mals ner, blandas ihop, bakas för att mätta hunger. Överallt behöver människor bröd. Ja, till och med kan ordet bröd vara synonym för mat. Enkelt, men dock grundläggande och viktigt.

Vin. Druvor som växer i klasar, trampas ner, jäses och blir till en dryck som inte bara är god utan också ger glada hjärtan (så länge man inte drycker för mycket av det). Vin berättar om fest. Om små sammanhang eller stora – överallt kan lite vin förändra känslan mellan torftig måltid och fest.

Bröd och vin. En blandning av det som jorden ger och det som vi människor gör för att leva tillsammans. Detta tar nu Jesus och ger en helt ny dimension. Här, i gemenskapen med honom, genom berättelsen om hans påskmåltid med sina lärjungar, här blir något nytt till.

Vi vet vad bröd och vin är. Men den tredje ingrediensen är den viktigaste, nämligen Jesus själv. ”Detta är min kropp”, ”detta är mitt blod” är inte bara ord som Jesus uttalade en gång utan också ett löfte som han har gett sina lärjungar. Den tredje ingrediensen är därför hans närvaro.

Paulus skriver (i episteln): ”Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp?”

Nattvarden är ett särskilt kännetecken för den kristna kyrkan, ett tecken på gemenskap mellan alla kristna och gemenskapen med Gud själv genom Jesus. Därför kan man säga att Kyrkan fick sin början vid skärtorsdagens påskmåltid i Jerusalem. Och varje gång vi bryter brödet ”är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.”

”Detta är min kropp” – varje gång vi bryter brödet i nattvardens måltid påminns vi om att det som sker på korset är att Kristus bryts ner för att kunna ge liv åt oss! Det är inte bara en symbol i ett stycke bröd. Det är en handling av kärlek till oss. För livets skull.

Påskmåltiden – den som Jesus åt tillsammans med lärjungarna var en måltid som hade mycket av uppbrott över sig. Och så är det fortfarande! Nattvarden är en måltid vid en gräns i livet. Här är det något nytt som sker. Stanna kvar kan vi inte. Det gjorde inte Jesus. Och det gör vi inte. Vi går med honom in i Getsemane, in till fångenskap, förhör, misshandel, dom och död. Vi följer med honom ner i gravens mörker – in i tystnaden och döden. Men vi är också med honom när Guds skaparkraft fyller döden med liv och Jesus uppstår på påskdagens morgon!

Hur går det till? Svaret är att det sker med oss varje gång vi tar emot hans kropp och blod i nattvardens sakrament.

När vi tar emot brödet och vinet görs vi till en gemenskap som når längre och djupare än alla andra gemenskaper. Det går genom tid och rum, genom liv och död. Det kräver inte så mycket just här och nu – mer än att ta emot. Men det visar också att en stor hemlighet i hela livet tillsammans med varandra på denna jord handlar om att tro och ta emot.

Den måltid som också kallas kärlekens måltid är en måltid som Gud delar med oss. En måltid av himmelskt överflöd i former av enkelt bröd och vin. Något som ges oss som en gåva men som också blir till en kallelse för världens liv; att den kärlek som gett oss allt detta vill att vi ska ge den vidare till världen.


Skärtorsdagsmässans predikan
Herråkra kyrka 2017
Markus evangelium 14:12-26, 1 Kor 10:16-17