Korset är Livets symbol

Meningslös död. Det finns alldeles för många exempel på det här i världen. Och människor sörjer, gråter, kämpar mot känslan av att ingenting längre ger någon mening. Ibland ropas det i förtvivlan till Gud – varför? Måste det vara så här? Var är du Gud?

Jesu död ser ut att bli en av alla dessa meningslösa mord. Avrättningsredskapet står upphöjt på klippan, skoningslöst i sitt totala ointresse av att veta vem som hänger där just den gången.

Min Gud, var är du? Profeten Jesajas ord visar vägen: ”Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.” ”… han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna.” ”När hans elände är över skall han se ljuset…”

Det är märkligt att ett avrättningsredskap blivit en av de viktigaste symbolerna för liv! Korset där Jesus hängdes upp för att dö är inte de kristnas hatsymbol! Snarare en symbol som vi älskar att avbilda, att bära som ett smycke om halsen, att stanna inför i vördnad och eftertanke.

Men det är ju klart att utan Jesus blir korsets symboliska värde helt värdelöst. Kyrkans medeltida träkors gjordes säkert för att hänga i taket över koret eller altaret i den gamla kyrkan – som en påminnelse om Jesus som säger att när han blivit upphöjd skall han dra alla till sig.

Alla kors har sin egen historia. Jag har många.

Ett av de märkligaste kors jag sett har jag hängande i vardagsrummet. Det är totalt annorlunda – inte i formen utan i färger och utsmyckning. Men där hänger också Jesus – men hans kropp är avbildad genom flera olika typer av grafiska tecken – framför allt hjärtan. På baksidan av korset finns en lila fyrkantig plastbit som ser ut som en slipad sten. (Att jag äger detta kors är en helt egen historia).

Det är säkert så att somliga inte skulle tycka om detta lila och guldfärgade kors. Men ju mer jag tittar på det desto mer tycker jag om det. Det vill både vara konst och en berättelse om Jesus som frivilligt gick i döden för vår skull. Av hans kärlek blir vi befriade – inte för att vi blivit så kärleksfulla utan för att hans död på korset visar Guds kärlek till oss.

Nej, alla kan inte förstå detta. Redan från första början är det ifrågasatt som meningslöst nonsens.

Men profeten Jesaja berättar redan 700 år före Jesus hängdes upp på korset vad det skulle vara bra för:

”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led… Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, men Herren lät vår skuld drabba honom.”

Långfredagen är den ena halvan av den viktiga berättelsen om honom som burit alla världens synder på korset, för att vi skulle få liv genom hans död. Det blir tydligt först genom påskens under. Men där är vi inte nu.

Jesaja sa också: ”När hans elände är över skall han se ljuset.”

Korset, symbolen för liv

Meningslös död. Det finns alldeles för många exempel på det här i världen. Och människor sörjer, gråter, kämpar mot känslan av att ingenting längre ger någon mening. Ibland ropas det i förtvivlan till Gud – varför? Måste det vara så här? Var är du Gud?

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Ropet från Jesus på korset är inte så mycket hans eget som alla människors förtvivlade rop efter mening och glädje i sitt liv. Hans död ser ut att bli en av alla dessa meningslösa mord. Avrättningsredskapet står upphöjt på klippan, skoningslöst i sitt totala ointresse av att veta vem som hänger där just den gången.

Min Gud, var är du? Profeten Jesajas ord visar vägen: ”Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.” ”… han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna.” ”När hans elände är över skall han se ljuset…”

Det är märkligt att ett avrättningsredskap blivit en av de viktigaste symbolerna för liv! Korset där Jesus hängdes upp för att dö är inte de kristnas hatsymbol! Snarare en symbol som vi älskar att avbilda, att bära som ett smycke om halsen, att stanna inför i vördnad och eftertanke.

Men det är ju klart att utan Jesus blir korsets symboliska värde helt värdelöst. Kyrkans medeltida träkors gjordes säkert för att hänga i taket över koret eller altaret – som en påminnelse om Jesus som säger att när han blivit upphöjd skall han dra alla till sig.

Alla kors har sin egen historia. Tre kors som jag själv äger vill jag berätta om:

Jag har ett litet silverkors som jag bär ibland, och det är viktigt för mig. Originalet hittades i en gotländsk grav från 800-talet. Det är annorlunda – men talar tydligt om Jesus som breder ut sina armar på korset, uppspikad men ändå ser han ut att vilja ta emot den som ser på honom. Upphittat i den nordiska myllan ger det oss en aning om en historia som vi är delaktiga i, där våra förfäder mötte kristendomen och tog emot tron på Jesus och bar den vidare till oss.

Ett av mina barn gjorde ett träkors i slöjden åt mig. Det ser enkelt ut, två smala trälister korsar varandra. Korset är vitt – men på varje ände finns det en symbol i rött, i blodets färg, som är det hemliga tecknet för Jesus Kristus. Det är ju hans blod som rinner för oss på korset.

Ett av de märkligaste kors jag sett har jag hängande i vardagsrummet. Det är totalt annorlunda – inte i formen utan i färger och utsmyckning. Men där hänger också Jesus – men hans kropp är avbildad genom flera olika typer av grafiska tecken – framför allt hjärtan. På baksidan av korset finns en lila fyrkantig plastbit som ser ut som en slipad sten.

Det är säkert så att somliga inte skulle tycka om detta lila och guldfärgade kors. Men ju mer jag tittar på det desto mer tycker jag om det. Det vill både vara konst och en berättelse om Jesus som frivilligt gick i döden för vår skull. Av hans kärlek blir vi befriade – inte för att vi blivit så kärleksfulla utan för att hans död på korset visar Guds kärlek till oss.

Nej, alla kan inte förstå detta. Redan från första början är det ifrågasatt som meningslöst nonsens.

Men profeten Jesaja berättar redan 700 år före Jesus hängdes upp på korset vad det skulle vara bra för:

”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led… Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, men Herren lät vår skuld drabba honom.”

Långfredagen är den ena halvan av den viktiga berättelsen om honom som burit alla världens synder på korset, för att vi skulle få liv genom hans död. Det blir tydligt först genom påskens under. Men där är vi inte nu.

Jesaja sa också: ”När hans elände är över skall han se ljuset.”

 

En predikan från
Långfredagen 2008 i Landeryds kyrka
Texter Matteusserien: Jesaja 53:1-12, 1 Petrus 3:18-19, Matteus 17:32-56
Psalmer: 143, 673, 137, 142, 140, 454, 234

Medeltida krucifix i Lenhovda kyrka
Medeltida krucifix i Lenhovda kyrka

Korset

Idag fick jag vara med om en stillsam långfredagsgudstjänst i Lenhovda. Vi var inte många. Men jag fick en god predikan och kände att det var på riktigt. Här kommer dock en gammal predikan. Jag står fortfarande för den.

Långfredagspredikan från 2011 – Johannesseriens texter

En hel värld lider och våndas. Ska det någonsin bli fred på jorden? Kan kärleken få sin segerdag en gång då hat och krig, sorger och bedrövelser som människor får utstå helt enkelt tagit slut?

I långfredagens budskap finns ett svar på dessa frågor. Det är ett svar som mejslats fram genom tidens brottning med frågorna om lidande och död och mörkrets kamp mot ljuset.

Svaret finns från den första psalmens ord till den sista strofen. Det finns i berättelsen om honom som kallas Guds rena lamm som tagit på sig vår synd och genom sin död tagit första steget för att besegra vår död och all död som någonsin tagit steget in i världen.

Det är en berättelse om människors liv och Guds kärlek – den kärlek som förde Kristus till korsets död. Någon måste ta det första steget. Vi är för svaga, för rädda, för splittrade. Men han som bär sitt kors för att bli avrättad är inte svag trots att han ser svagare ut än någon annan. Han är inte rädd utan bär allt det som vi inte orkat bära med sig på sin väg – och upp på korset.

När han dör på korset fullföljs de löften som uttalats genom århundradens längtan efter att Gud skall befria sitt folk från det förtryck som finns genom alla de mörka krafter som tagit plats i vår värld. Korset är i sin nakna hemskhet en berättelse om att den lidande kärlekens makt övervinner allt.

Men vi ser fortfarande hur världen lider och våndas i ångest över alla de fasor som sköljer över världens och människors liv. Vad är det då som skiljer tiden före och efter korset?

Ett ord säger det mesta: Hoppet lever! Korsets andra sida är uppståndelsen. Där emellan lever vi.

Eller som det står i en av psalmbokens psalmer:

När jag lever har jag dig, Dör jag är du kvar hos mig.
Om jag lever eller dör, Dig, o Herre, jag tillhör.

Gud, för dig finns ingen död, Ej för den som dig tillhör.
Gränslös kärlek, salighet, Är det liv som du oss ger. (Sv.Ps 308: v 1 + 3)