14 söndag efter Trefaldighet

14 söndag efter trefaldighet – i år, 2017, valdag i Svenska kyrkan. Det är en perfekt söndag att ha kyrkoval på. För det ska handla om enhet och kärlek och tro – för det är väl det som är kyrkans uppgift och budskap?
Följande predikan skrev jag redan 2005, redigerade och höll 2014 men i år är jag predikoledig så jag bara noterar att här finns det en predikan för kommande söndag.

När skall världen börja tro på Jesus?
När ska människor förstå att de är älskade av Gud?

Jesus säger i sin bön för sina lärjungar: Jag ber att de alla skall bli ett.

I dessa ord finns det tillräckligt med sprängstoff för hela kristenheten. Jesus har en oerhörd längtan och önskan att alla hans lärjungar skall leva i enhet med varandra – en enhet som kommer från honom och som för oss gemensamt till honom. Dessutom har denna enhet en stor betydelse för det uppdrag som Kyrkan har i denna värld – att människor skall komma till tro på Kristus och förstå att de alla, var och en är älskade av Gud.

Vi kan se det i Jesu ord och bön i evangeliet: ”Jag ber att de alla skall bli ett … Då skall världen tro på att du har sänt mig.”

”Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett … Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Det är stora ord och viktiga ord. Men också svåra ord – det är bara att se ut över kristenheten.

Att tala om Guds kärlek utan att leva Guds kärlek har alltid varit en stor frestelse i kyrkans historia.

Kanske är det också därför det är så svårt att se denna enhet i praktiken. Redan i den första kyrkan fanns splittringstendenserna. Paulus uppmanar församlingen i Korinth att inte dela in sig i olika läger eller underhålla motsättningar i församlingen. Och så visar han oss en typisk splittringsmekanism – när människor dras till olika ledare och lyssnar för mycket på dem i stället för att söka Guds vilja. Det är ju så mycket lättare att låta någon annan tänka åt sig och tala om hur det går till att leva som kristen än att själv gå den långa, långa vägen för att lära sig av sina egna misstag.

Men det är bara Jesus som har blivit korsfäst för oss, och det är endast i hans namn som vi har blivit döpta. Det är han som är grunden och förutsättningen för att det finns någon kyrka över huvud taget. Det är han som har kallat oss till sig och kallat oss till att leva i ”sin enhet”.

Enheten är viktig därför att ”världen” behöver de kristnas enhet för att kunna tro och för att kunna förstå vem Gud är. Det är vad Jesus säger. Men denna enhet finns inte i praktiken! Den finns varken i den världsvida kyrkan som helhet eller i de enskilda delarna – inte heller i vår egen kyrka!

Svensk psalm 57 vers 3 uttrycker väl hur viktig enheten är – fast uttryckt som en kritik mot en kyrka som inte kan hålla ögonen fast vid sitt uppdrag:

”Med undran och med löje ser världen hur hon slits
av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.
Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred
om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.”

Kyrkan är inte till för sig själv, inte till för att vara en sammanslutning som stänger in sig i den gosiga gemenskapen eller de gamla traditionerna. Jesus poängterar detta i evangeliet. Han talar om sitt uppdrag – till världen och om församlingens (kyrkans) uppdrag – till världen och för världen.

Det är ingen mening att snegla utåt mot andra delar av världen eller försöka att hålla problemet från oss på det lokala planet genom att säga att det är Kyrkomötet och biskoparna som skall lösa problemen med all oenighet i Svenska kyrkan. Jesus talade någon gång om flisan och bjälken i ögat. Den som kommer ihåg vad den liknelsen handlade om vet att han menar att all förändring som vi önskar skall ske runt omkring oss måste börja med oss själva.

Ett intressant exempel på hur en bibeltext säkert kan användas till vad som helst finns i dagens GT-text. Den börjar som ett löfte till folket, om något stort som Herren skall göra:

”Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat, bygga upp den som i forna dagar…” (Fortsättningen handlar om att lägga under sig de gamla länderna och ödet som ska vända sig för Herrens folk Israel och bygga upp deras land och städer, …)  ”och de skall aldrig mera ryckas upp ur den mark som jag har gett dem, säger Herren, din Gud.”

Om vi ser den första delen av löftet utifrån vår egen kyrkas situation kan vi använda det som ett ord från Gud om att det inte är kört! Han kan mura igen sprickorna i både fasader och enigheter på djupet och bygga upp sin kyrka på nytt. Det kan också gälla för Svenska Kyrkan. Ett härligt löfte att ta till sig i tider då man undrar hur det skall bli möjligt att leva så att ”världen skall tro” och ”världen skall förstå” att Guds kärlek också gäller dem.

Men så kan vi tänka på Gazaremsan och den ständiga konflikten kring de ortodoxa judarnas bosättningar där – förutom hela konflikten Israel – Palestina. Jag är tämligen övertygad om att detta bibelord används av några som ett av ”bevisen” för att de har rätt att bo där och att Gud har lovat dem att de aldrig mer ska ryckas upp därifrån. Så blir bibelordet politik i stället för att bli något som berör den enskilda människans liv.

I varje tid finns det någon form av idé – en doktrin för den tid som är just nu. Det behöver inte vara en tydlig ideologi, det räcker med att människor berörs och påverkas av den, även om de inte vet om det.

Men i varje tid finns också Kyrkan med ett tidlöst budskap som handlar om frälsaren Jesus Kristus. Om vi nöjer oss med att hänvisa till vår egen kyrka, Svenska Kyrkan, så betyder det att vi har ett budskap att bära till den värld som vi lever i. Budskapet handlar om våra liv och om den Gud som genom Jesus Kristus visat att varje människa är älskad och efterlängtad av Gud.

Redan här börjar svårigheterna. Det tidlösa behöver alltid överföras till det tidsbundna. Det tidsbundna är ofta oerhört starkt knutet till sig själv eller möjligtvis till tider som nyss har varit. I kyrkans liv har det tidlösa budskapet ofta lindats in i traditioner som sen fått ett eget liv och till slut tagit över så att det befriande tidlösa evangeliet blivit förkvävt av tidens förpackning. ”Så har vi alltid gjort” – är ett uttryck för vår förkärlek till tidens förpackning, något som inte har ett dugg med vår tro att göra.

Kyrkans uppdrag är att vara ett ljus i världen, ett bevis på denna Guds kärlek. Bristen på enhet är och har alltid varit ett hinder för människors möjlighet att tro – och det är ett allvarligt hinder därför att det är vi själva som därigenom hindrar andra människor att komma till tro.

Kyrkohistorien visar att den organisatoriska enheten mellan kristna är en utopi. Vi behöver inte bli katoliker eller ortodoxa för att nå en kristen enhet – däremot måste vi lära oss ödmjukhet och öva oss i kärlek till människor som inte har samma sätt att tänka som vi själva. Bara det lilla skulle göra stor skillnad i vår Svenska Kyrka. Men vi kan inte förvänta oss att det börjar någon annan stans. Det måste börja hos dig och mig, och gärna här och nu.

I trons enighet kan vi tillsammans bekänna vår tro på Herren Jesus Kristus – i hans kraft och med hans Ande kan vi gå vidare.

— (Ursprung till detta är predikan från 2005)

14 efter trefaldighet
Psalmer för högmässa (exempelvis): 405, 663, 57, 721, 338.
Texter: Amos 9:11-15, 1 Kor 1:10-13, Johannes 17:18-23

 

Den stigen går jag med glädje – 8 söndag efter Trefaldighet

I Psaltarens 119:e psalm vers 35 står det så här:

”Led min vandring efter dina bud, den stigen går jag med glädje.”

Jag vill börja predikan där, för att knyta till evangeliet där Jesus talar om att vägen som leder till livet är smal, liksom också porten som leder till denna smala väg. Det är inte en väg för höga hastigheter, snarare en smal stig där man endast kan ta sig fram gående. Stigen är liten, vägen är smal. Att ta sig fram tar tid. Och tiden är en nödvändig del av vårt liv.

Kontrasten blir tydlig när vi jämför med en motorväg. Här får många plats samtidigt i flera filer. Motorvägen är till för höga hastigheter och det gäller att ta sig både till och från den på ett smidigt och snabbt sätt. Därför är också påfarterna och avfarterna breda och väl anpassade till den trafik som råder på motorvägen.

Jag tycker om motorvägar när jag behöver ta mig snabbt från en plats till en annan. Det är ju snabbheten som är hela poängen. Att inte förlora onödig tid i att sitta i bilen på småvägar när det finns snabbare sätt.

Men när vi ska tala om vårt liv och vad det ska leda till har vi ingen nytta av att jämföra det med en motorväg. Ändå ligger tanken nära idag eftersom Jesus talar om den breda vägen som leder till fördärvet och alla de många som går på den. Men jag väljer i stället att gå tillbaka till den lilla stigen.

Överallt i Småland finns det små skogsstigar och vandringsleder. Att gå ut en vacker sommardag och promenera genom skogen, lyssna till fåglarnas sång och vindens sus, se på träden, bäckarna i skogen och de små sjöarna är ett vilsamt sätt att färdas på. Det går långsamt. Det tar tid. Men hur många tar sig den tiden?

Idag är människor ofta väldigt stressade. Jag tänker inte försöka analysera samhällssystemet för att låtsas hitta en välformulerad förklaring. Inte vill jag heller försöka att tala om hur man ska göra för att bryta med det mönster som gör att människor tycks mer och mer stressa ihjäl sig. I stället är jag intresserad av att fundera över hur det Jesus säger till oss i evangeliet påverkar oss som kristna och som församling.

Tar vi det till oss? Begriper vi vad han menar? Förstår vi allvaret i hans ord och hans omsorg om våra liv och de vägar som vi vandrar genom livet? Eller blir det bara vackra ord?

Det är få som finner den smala vägen säger Jesus. Så har det alltid varit. Ibland har vi i kyrkans liv säkert använt det ordet som ett sätt att förklara varför det är så få som kommer till kyrkans gudstjänster. Då har engagemanget i församlingen fått stå som en bild för den smala vägen och alla andra, de som inte kommer till kyrkan fått stå som mall för dem som går den breda, fördärvliga vägen.

Men mot den missuppfattningen har vi idag fått profeten Jeremias ord, de som han fick i uppdrag att ropa ut till folket som kom till templet för att tillbe Herren. Han står inte och dunkar folket i ryggen och gratulerar dem för att de kommit till kyrkan. Han predikar inte heller för dem att om de bara ber mer och läser sin bibel ännu mer så kommer de säkerligen att vara kvar på den smala vägen. Nej, han slår undan fötterna på dem som tror att allt står väl till med våra liv bara vi kommer till kyrkan.

Herrens budskap genom Jeremia är: ”Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats.

Läser vi vad Paulus skrev i dagens epistel talar han om vår samhörighet med Gud. Han säger att vi är Guds barn därför att vi (genom dopet) har fått hans Ande. Samtidigt ger det oss ansvar – vi får kallas arvingar, därför att vi fått ärva det budskap som Gud har gett till sina barn. Arvet är inget vi kan ta lätt på. Därför säger han att till det hör att dela det lidande som Jesus har gått igenom för att också – så småningom – kunna dela hans härlighet.

Det är inte alltid så lätt att förstå alla små finesser i Bibelns undervisning. Men lägg ihop följande:

  1. Jeremias uppmaning till folket att ändra sina liv.
  2. Paulus som påminner oss om att livet i tron på Kristus är ett ansvar där vi uppmanas att dela det lidande som Jesus har tagit på sig.
  3. Jesus som säger att vägen som leder till livet är smal och att det är få som finner den.

Bibelorden som läses i varje gudstjänst är till för att undervisa, förmana, upplysa och uppmuntra. Många människor tror att kyrkans gudstjänster inte längre har något relevant att ge dem. Därför stannar de hemma. Jag tror att de i alltför många fall gör rätt i det. Jag ska förtydliga vad jag menar genom några frågor:

  • Finns det något som vi som församling kan ge dem?
  • Var har de sett eller hört om de kristnas förändrade liv – som dessutom verkar intressant att försöka att följa efter?
  • När har de hört talas om att det i just ”vår” kyrka firas så härliga gudstjänster att man inte kan låta bli att komma dit?
  • Och tråkighetsstämpeln – oavsett om kyrkan förtjänat den eller inte – vad gör vi med den?

Att leva tar tid. Att få en trött, gammal och kanske sovande församling att bli en livsbejakande, glad och utåtriktad gemenskap tar lång tid. Men även om Jesus säger att det är få som finner den smala vägen som leder till livet, så uppmanar han oss att söka efter den och att hjälpa andra människor att finna den och lära sig att gå den.

Kanske är det så att vår egen och vår församlings bön borde vara:

Led min vandring efter dina bud, den stigen går jag med glädje.

Vårt intresse kan knappast vara att analysera den breda vägen med alla dess fällor. I stället måste vi satsa på att göra den smala stigen med alla dess farthinder till den mest attraktiva och det mest glädjefyllda alternativet.

Men vi måste alltid börja med oss själva. Ställa oss frågor som: hur ska ändra mitt liv? Hur delar jag Kristi lidande? Hur håller jag mig till den smala vägen – och hur lär jag mig att gå den med glädje?

Vi har som kyrka och församling inte rätt att välja den breda vägen. Men vi kan inte heller med automatik påstå att vi redan har hittat den rätta vägen och att vi i glädje redan vandrar där på de smala stigarna som leder till livet.

Men vi kan veta att vår kallelse är att söka efter livets vägar, för oss själva, för vår församling och kanske till och med för att så småningom kunna visa andra vägen till den stig där Guds barn går i glädje tillsammans – oavsett hur få eller många vi är.

Därför kan vi i tron på att vara ledda av den Ande som är från Gud och som gett oss rätten att kalla oss Guds barn – ställa oss upp och bekänna vår tro. Någonstans måste man börja.


Denna predikan är 12 år gammal. Information om den kanske kan vara så här:

8 efter Trefaldighet den 17 juli 2005
Högmässa i Madesjö kyrka
Psalmer: 401:1-3, 279B, 266B, 298, 278.
3 årgången: Jeremia 7:1-7, Rom. 8:14-17, Matteus 7:13-14

 

Tacksägelse, lovsång, gemenskap, bön

”Och de prisade Israels Gud!”
Halleluja! Gud är god. Halleluja! Gud är stor!

Vi behöver orden från dagens (kollekt)bön: ”hjälp oss att i tro se dina underbara gärningar, så att vi fylls med tacksamhet och glädje.”

Det är inte alltid så lätt att se Guds underbara gärningar som den där gången när Jesus botade stumma, lytta, lama och blinda. Men människorna kom till Jesus med sina bekymmer och besvär, och bar fram till honom dem som inte kunde komma själva – för att de sökte hjälp, sökte efter någon som brydde sig, och någon som faktiskt kunde hjälpa. Ryktet sa att han kunde. De hade inget att förlora mer än möjligtvis tron.

Tacksägelsedagen påminner oss om att inte glömma det goda Gud gör för oss – varje dag. För även i tider då vi har svårt med glädjen, svårt att förstå meningen med det vi ser i våra liv och i världens liv omkring oss – så har Gud inte lämnat oss. Det gör han aldrig.

Vad är tacksägelse då? Här kommer några förslag:

Tacksägelse är bön!

Tacksägelse är ett ord som vi i svenskan ofta förknippar med död och begravning. Och det används ju så – när vi nämner namnet på dem som levt tillsammans med oss men inte längre gör det, så blir det ett uttalat tack – en tack-sägelse – till Gud för en människas liv här på jorden och ett ”frambärande” av denna människa inför Guds evighet. Jesus har ju lovat vara med oss alla dagar till tidens ände. Ända in i evigheten.

Tacksägelse är påminnelse om livet

Tacksägelsedagen förknippas ofta med höstens skördefester. Vi påminner oss om glädjen över morötter och kålrötter och annat växer i marken, trädens frukter och allt det som marken ger för att vi ska ha överfulla förråd inför den bistra vintern. Och även om vi inte längre lever som förr i tiden, så behöver vi påminna oss om att detta är en del i ett kretslopp som heter årstider – Gud förser oss med det vi behöver för våra liv. Och vi sjunger lovsång till hans ära. Halleluja, prisa Herren! För vi lever än!

Tacksägelse är lovsång!

När vi säger tack är det för att markera att vi tar emot något från någon. Tack för maten! Varsågod! Ett äkta tack är fyllt av glädje och tacksamhet. När vi vänder vårt tack till Gud blir det till lovsång, för sången är ett av de viktigaste uttryckssätten för oss människor när vi vill uttrycka oss i glädje. Inte så konstigt att det finns så många lovsånger – och att lovsångerna också hjälper oss att tro.

Tacksägelse är sakrament

Ordet Tacksägelse har ännu djupare innebörd än vad vi ofta tänker. Det är samma ord som grekiskans ”eucharistä”, franskans eucharistie och engelskans eucharist. Ett ord som betecknar nattvarden, den heliga måltiden, altarets sakrament. Sakrament betyder att det är mycket större än vad vi kan se och förstå – precis som vårt dop. Men ändå inte större än att vi får ta emot det – varje gång.

I det vi vant oss vid att kalla nattvardens måltid finns många delar där var och en av dem hör ihop med allt det som finns i våra liv; litet eller stort, härligt eller omöjligt.

I bön och lovsång, i gemenskap och samhörighet med allt skapat blir nattvarden ett tecken på vår tro. Och Jesus är närvarande. Hans ord om att hans kropp och blod bryts ner och utgjuts för oss på korset för syndernas förlåtelse är ett löfte som vi tar emot i glädje och lovsång. Varje gång. Så ofta vi i måltiden tar emot honom deltar vi i den världsvida kyrkans lovsång och gemenskap inför resten av världen. Allt han gjort, allt han är och allt vi är och kommer att vara blir levande i nattvardens gemenskap.

Så denna Tacksägelsedag får vi dela med varandra den lovsång och tacksägelse som finns i våra liv, i världens liv, och i Guds löften. I det lägger vi ner också det svåra, i våra liv, i världens liv. Och han tar emot – och han ger sig själv åt oss.

Prisad vare Herren! Halleluja.