Om och men – lek med ord på Kyndelsmässodagen

Ord är viktiga. Även småord som vi ofta använder utan att reflektera över hur viktiga de är.

Två ord tänker jag på just nu: det ena är ordet ”om” och det andra är ordet ”men.” Om och men!

Om och men använder vi ofta när vi talar om saker vi inte är färdiga med eller när vi inte vill bestämma oss. Då blir det många om och många men som används för att gardera sig mot allt som skulle kunna vara för tydligt.

En gång hörde jag någon säga att ordet om var ett djävulens påfund. Det låter lite drastiskt men det kan ligga något i det när vi tänker på hur vi gärna grubblar över det som en gång varit och tänker över hur det skulle ha blivit om om hade fått vara. Om vi nu hade köpt den där vinstlotten som vi inte köpte, om jag nu hade hunnit i tid till det där viktiga mötet, om mina föräldrar inte hade träffat varandra vem skulle jag då vara?

Ordet ”om” kan sysselsätta oss dygnet runt om vi vill. Men vad leder det till? Jo, till ordet ”men”. Men är ett bra ord, precis som om är. Men, men, vi kan ju använda det till att ta tillbaka det vi precis har sagt, använda det som ett slags säkerhetslina. Man vet ju aldrig, det är bäst att gardera sig. (Jag kan knappt låta bli att tänka att detta låter som en beskrivning av en politiker!)

Men vad har då detta med denna söndag att göra? Jo, det finns en intressant text i dagens epistel som använder sig av båda dessa ord – fast på två olika sätt. Så här stod det:

1 Joh 1:5-7

[6] Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. [7] Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

Om vi säger en sak men gör en annan är vi inte sanna. Då sviker vi det vi säger att vi står för. Att Johannes talar om ljus och mörker är inte bara symboliska bilder av verkligheten, de är en mycket tydlig beskrivning av hur livet är och kan vara. Och vi är med där. Vi är inte alltid det vi säger oss vara – det behövs mer bevis.

Därför säger Johannes: MEN OM vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då….

Jag är medveten om att detta är en lek med ord – men budskapet hos Johannes är så oerhört tydligt att det är svårt att gå förbi. När vi talar om att Jesus är världens ljus, när vi sjunger sånger om ljuset som bär oss, om Gud som är nära i ett litet barn som ser oss – så finns det alltid en risk att vi inte förstår att detta är på riktigt!

Ljusets kraft, det som finns hos Jesus Kristus är lika verklig som vi vet att mörkrets krafter oavbrutet söker efter att förstöra allt det som ”ljuset” bygger upp. Vi lever våra liv mitt emellan dessa starka krafter – och kan inte stanna på en säker plats mitt emellan. För det finns inget mitt emellan ljuset och mörkret. Det finns bara ett antingen eller.

Livet är alltså ingen gråzon. Men vi ser ju inte alltid ljuset när det finns där mitt framför oss! Vi befinner oss på en vandring mellan ljus och mörker, där det kanske farligaste vi kan göra är att tro att ljuset inte är ljus och att mörkret inte är mörker.

Därför måste vi träna oss i att se de ljusglimtar som dyker upp, att inte låta allt det som verkar mörkt och hopplöst trycka ner oss. Där kan vi lära oss av Symeon och av Hanna i templet. Symeon trodde verkligen att han skulle få se Messias under sin livstid. Alla där visste hur gammal han var – och vilka griller han hade i huvudet!!!

Men Symeon gav aldrig upp – han spanade efter ljuset varje dag. Och han fick se Jesus och han fick tacka Gud för att Guds löften går att lita på:

Ty mina ögon har skådat frälsningen [31] som du har berett åt alla folk, [32] ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Kom ihåg vad Johannes skrev i episteln:

Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.

Det finns inget mörker i Gud! Där Gud kommer nära där finns det ljus. Så när vi säger att vi vill ha gemenskap med Gud rimmar det illa med allt det som i oss och våra liv får chansen att färgas av mörkrets färger – avund, hat, hot, våld, förtal, – – – Men det finns alltid ljus! Ljus betyder inte bara ljus – det betyder allt gott, all omsorg, all godhet, all kärlek, all vänskap, allt det där som gör världen till en ljusare och vänligare plats att leva på. Att detta kommer från Gud.

Att leva som kristen är därför att leva i ljusets gemenskap. Ljuset, Jesus Kristus är det ljus som lyser oss på vägen – oavsett om vi går i den mörkaste dal eller i den ljusaste katedral.

Ljuset är alltid starkare än mörkret. Det räcker att komma ihåg det – och att det är Jesus som är ljuset!


Det här var en predikan jag skrev för ett antal år sedan och hållit idag, den 4 februari 2018 i Lenhovda kyrka. Som alltid är det skrivna ordet inte exakt som det blev i verkligheten….

Inget mörker finns i Gud

Inget mörker finns i Gud

Predikan för Kyndelsmässodagen

Texter 1 årgången: 1 Sam 1:21-28, 1 Joh 1:5-7, Lukas 2:22-40

Inledning

”Varför blev det först natt och sedan morgon, den första dagen?” som det står i skapelseberättelsen? Fjärdeklassarna Jag mötte en gång, förundrades över att Bibelns dygn verkade börja på natten och avslutas på dagen. Men jag slogs av det självklara sammanhanget. I skapelsens början fanns ingenting mer än mörker. Utom hos Gud! Och Johannes säger idag: ”Detta är det budskap som vi har hört av Jesus Kristus och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.” (1 Joh 1:5)

Denna söndag handlar om det ljus som är utan mörker – och hur det hör ihop med Jesus. För att förstå lite mer måste vi följa med några människor in i deras liv, deras tro, hopp och även mörker. Allt detta finner vi i dagens texter.

Predikan
Det finns inget mörker i Gud! Bara ljus! Men idag har vi inte bara fått höra Johannes utläggning om att vandra i ljuset, vi har också fått möta människor som i sina liv vågat allt för sitt hopp.

Det berättades inte i den första texten om hur pojken (Samuel) kommit till. I stället berättas det om modern Hanna och hennes samtal med pojkens far. Avsikten med samtalet är att klargöra hur det kommer att bli med Samuels uppväxt. Han ska få växa upp i templet, lämnas av sina föräldrar som mycket liten för att leva hela sitt liv där.

Enkelt uttryckt: Hanna ger Samuel åt Gud! Hon offrar möjligheten att få se sin son varje dag, uppfostra honom, undervisa honom och låta honom få växa upp som en vanlig pojke. I stället fick han växa upp i templet och bli en stor och viktig Gudsman, en profet. Men det är en annan historia.

Fast backar vi ett par år i Hannas liv är det fullt av mörker och förtvivlan. Hon längtade efter barn men fick inget. I sin förtvivlan lämnade hon ut allt sitt hopp till Gud. Om jag nu får en son ska jag ge honom tillbaka till dig!

Hannas mörker skingrades genom Samuels födelse. Och hon höll sitt löfte – hur vansinnigt vi än kan känna att det låter.

Fast Hanna fick sen leva och få många år och många andra barn. De två åldringar som Jesus, Maria och Josef mötte i templet var det helt annorlunda med. Om Symeons liv och familj vet vi inget. Men vi vet att han levde i tron att han inte skulle dö förrän han sett ”Herrens Messias.” Så gick hans gamla dagar en efter en och han blev stappligare och tröttare för varje dag. Och grannarna viskade säkert om att hans tro när som helst skulle få sig en knäck när han helt enkelt skulle dö som alla de andra gamla gubbarna i byn gjort.

Hur såg Symeon på sina dagar utan att ha fått se det ”ljus” han väntat på? Hur ofta kände han av mörker, hopplöshet och förtvivlan? Vad gör jag egentligen? Hur länge ska det pågå?

Det är inte lätt att stå ut i en tro som ser ut att ramla omkull vilken dag som helst. Hoppet som verkar vansinnigt retar den del av oss som helst vill vara lika likgiltig som alla andra verkar vara.

Men är det så självklart att våra obesvarade frågor är mörker? Vad vet vi om Symeons stilla förväntan och övertygelse? Står det inte att den helige Ande uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Messias?

Och hur var det med den gamla Hanna som levt sitt liv i templet sen hon blev änka? Det var väl bara 60 år eller så som hon gått där i sin bön både dag och natt. Hon kan väl knappast ha ingått i de finare sällskapen som kom dit lite då och då. Men det är om henne evangeliet berättar. För hon såg detsamma som Symeon fick se: Här kommer Maria och Josef med barnet – den förstfödde som ska helgas åt Herren. Men han är inte vilket barn som helst. Det är bara de som kan se vem han är. Gud låter dessa två gamla, fromma människor bli en del av evangeliet, ett vittnesbörd om uthållighet och tron som inte ger upp.

När Samuel bars fram till templet möttes han av Eli. Det var han som skulle ta ansvaret för honom. Eli visste inget om detta barn. Men han förstod vad Hanna gjorde – och tog emot Samuel, inte bara symboliskt utan på riktigt.

När Maria och Josef bar fram Jesus var det en del av de riter som hörde till deras tro. Men det Symeon och Hanna ser är mer än riter: De ser hur frälsaren kommer till sitt folk för att bli en av dem, för att kunna uppfylla de löften som Gud gett. Men de gör inte teori av det – utan låter det uppfylla sina liv av glädje och ljus.

Symeons lovsång är en av de mest använda böner ur bibeln som finns. Det beror mest på den klassiska kvällsbönen, completoriet som beds i kloster över hela världen inför varje natt. Som Symeon levt i bön vill också Kyrkan använda hans ord som ett hoppets tecken i en värld full av mörker.

”Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Johannes ord i episteln är fortfarande en utmaning: Det finns inget mörker i Gud! Bara ljus!
Fast vi ser en massa mörker i världen kan vi inte säga att mörkret kommer från Gud. Skyll inte krig, förföljelser och terrorism på Gud! Vad jag kan se är det människoverk, även om de ofta försöker påstå att de gör vad Gud vill. Avslöjade blir de direkt när vi läser Johannes ord. Det hjälper inte att påstå att vi går ljusets ärenden om vi inte gör det i verkligheten.

Precis där sätter Johannes fingret på en öm punkt: vår förmåga att göra det goda – att vara på ljusets sida. Den är skral. Det går upp och ner. Vi är ju bara människor.

Men också det vet Johannes. Därför uppmanar han oss att ”vandra i ljuset” – att i det vi kan genom våra liv söka oss till det som Jesus har lärt oss. Inget mörker finns i Gud. Så sök dig till det som skingrar mörkret. Och när det inte fungerar säger Johannes: ”och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.”

Han säger inte: när det går åt skogen finns förlåtelsen alltid till hands om ni ångrar er tillräckligt. Han använder ordet ”och” – vilket jag tolkar så här: När vi söker efter att leva så som Jesus gjort och i det som sker med oss frågar oss vad i våra liv är att ”vandra i ljuset” så ingår medvetenheten och erfarenheten av att mörkret med jämna mellanrum tränger sig på. Vi är inte och blir aldrig perfekta. Det lilla ordet ”och” påpekar för oss att allt det Jesus gjort är en del av frälsningen, ljuset som uppenbarats också för oss. Hade vi kunnat bli mörkerfria på egen hand hade Jesus inte behövt dö. (Se Gal 2:19b-21)

Kyndelsmässodagen predikan

Kyndelsmässodagen 2014, predikan i S:t Hans kyrka

När det gamla möter det nya – det är en spännande utmaning för båda parter. Så borde det vara, och så är det ibland. Men alltför ofta blir det missförstånd. Fördomar, förhastade slutsatser etc.

Vid ett kyrkkaffe i våras satt några konfirmander och fikade. Samtidigt for deras fingrar snabbt och vant över skärmen på sina mobiler. Som det är i nutiden, och som alltid, är det de unga som är snabbast att ta in och göra det nya till sitt.

Vi som på många sätt är äldre är inte heller alla i samma ålder. Var och en har sin egen referensram. Vi har också varit där, som unga, nydanande, sugna på livet och innovativa mer än de som då var äldre.

Men just den där gången var det några av oss andra, äldre, som kommenterade konfirmandernas mobilanvändning. En liten del av det bar tydliga spår av känslan av att inte hänga med i allt nytt. Jag märkte ett visst drag av avståndstagande från allt det nya, med drag av suck över att som ”äldre” inte kunna ta till sig och därmed inte heller vilja.

Men så var det någon vis äldre dam som sa ifrån. Nej, så bör vi inte tänka. Vi blir aldrig för gamla för att ta till oss det nya. Vi får ju inte kapitulera och tro att bara åldern ger oss rätt att vara negativa mot det nya. Och klarar vi inte det själva kan vi ju glädja oss åt att andra får se och vara med om det nya, spännande som är på gång.

När den gamle Symeon fick se barnet Jesus, så såg han inte bara ett litet barn. Han såg sitt eget liv i ljuset av allt han bett om och längtat efter. Han visste nu att den Messias och frälsare som han väntat på hade kommit. I barnet kände han igen Guds löften.

På samma sätt var det med änkan Hanna, som vistats varje dag i templet för att be. Hon tackade och prisade Gud, och gick omkring och berättade för alla som ville höra, vad det var för barn som hade kommit dit.

Nog var det så för Symeon att det var hans tro och längtan efter att få se Messias som höll honom vid liv. Nu – fanns det inget kvar att längta efter. ”nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat.” Det är inte självklart att alla skulle sett det på samma sätt. Tänk om Symeon och Hanna börjat gräma sig för att de bara fick se början, men inte skulle få vara med och se vad som skulle hända med Jesus?

Varje sak har oftast fler sidor. Idag finns vi här i kyrkan, firar gudstjänst tillsammans. Vi är alla individer och olika. Med olika bakgrund och åldrar, erfarenheter, längtan, glädje och bekymmer. Om vi ställer allt detta MOT varandra kan vi få fantastiskt mycket att bråka om! Det är ju så vi människor ändå gör alldeles för mycket av – och därför ser världen ut som den gör.

Men det ligger något stort i att få mötas så här och tillsammans vara en församling som möts inför Gud. Här delar vi och tar emot de löften som Gud har gett åt dem som tar emot honom. Här får vi genom Bibelns ord möta människor som levt före oss, där många av dem ställt hela sitt liv till förfogande för Gud. Deras berättelse blir då inte bara en läsning om något som skett någon gång, utan också en berättelse som betyder något för vårt eget liv.

Orden som profeten Mika uttryckte en gång kan mycket väl ha ingått i både Symeons och Hannas böner. För de uttrycker tro, längtan och en beslutsamhet att hålla ut, även när andra hånar mig för att jag är så dum som vågar tro på en Gud jag inte kan se och inte heller bevisa:
”Jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.”

Därför säger Symeon de ord som fått vara en del av kyrkans böneskatt alltsedan då: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk…”

Den som väntar, får se. Och de som väntar tillsammans möts på liknande sätt som då, i templet, i kyrkan för att tillsammans vara ett levande bevis på att Guds löften håller än.

Den första kristna församlingens gemenskap och liv, levdes i glädje över att Jesus var uppstånden, vissheten om att han var den som de väntat på, den Messias som alla pratade om skulle komma men så få vågade tro på. Så är det fortfarande, och vi kan låta deras exempel visa oss vägen:

”De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.”