Förvaltare, förskingrare och lojaliteterna

Förvaltare, förskingrare och lojaliteterna. Kanske är det vad den nionde söndagen efter Trefaldighet detta år 2014 kan handla om. I varje fall blev min predikan åt det hållet…

”Predikan”
Vad vill du bli när du blir stor? En typisk fråga som ställs till alla barn – och ungdomar. Som om det skulle vara en enkel fråga att svara på! Fast de flesta har drömmar och tankar om sin framtid, även om fantasin ibland svävar iväg. Men kanske svarar någon: Jag vill bli rik! För det vill många. Och i sin strävan efter rikedomar är många beredda till nästan vad som helst.

Profeten Amos skäller ut alla dem som med ohederliga medel försöker sko sig på de fattigas bekostnad. Och vi kan känna igen hans ord utifrån vad vi vet om hur det ser ut i världen. Alltid finns det sådana människor som försöker tjäna sig en hacka på andras olycka.

Jesus talar också om sådant – och om att förskingra pengar. Men som så ofta är hans fokus någon annan stans än att just tala om rikedomarna. Och det är lätt att undra över vad han menar:

  • Varför berömmer Jesus den ohederlige förvaltaren för klokhet? Borde han inte använda liknelsen för att visa att förskingrare inte lever efter Guds vilja?
  • Vad menar Jesus med att säga att ”denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör?”
  • Fick förvaltaren kanske jobbet tillbaka?

Den sista frågan blir inte besvarad. Förvaltaren försöker rädda sitt skinn genom att göra otillåtna avskrivningar av lån hos olika människor – för att göra sig till vän med dem innan han står på backen. För sin påhittighet får han beröm. Och påhittigheten handlar vare sig om pengar eller god moral utan om lojalitet!

Jag tror att Jesus är ute efter lojaliteten. Det är den som avgör om vi i våra liv lever efter de exempel och anvisningar som Jesus har gett oss. Förvaltaren var inte lojal mot sin herre, utan bara mot sig själv. När allt brakade sökte han efter nya lojaliteter – efter människor som skulle kunna se upp till honom därför att han hjälpt dem i deras svårigheter. Det är detta han får beröm för.

Men Jesus kallar honom klok. Och tillägger att ”denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör?”

Vad menar han med det?
Eftersom han knappast kan mena att vi borde följa den ohederliga vägen så måste det vara något annat han vill att vi ska se. Om jag nu får tolka hans ord om ”ljusets människor” som en bild för kyrkan och oss kristna – var och en och tillsammans – så måste jag fundera kring hur vi beter oss mot varandra. Vad det inte det som frågan handlade om?

Hur beter vi oss mot våra egna? Hur förvaltar vi de lojaliteter som finns i våra liv genom människors vänskap och släktskap? Något i Jesu ord får mig att tänka att han sett något som vi lätt missar.

Den ohederlige förvaltaren skaffar sig nya vänner, lojaliteter genom att utnyttja sin ställning. Men inte genom att – som Amos talar om ”lägga på priserna och fuska med vågen…” utan genom att minska deras skulder på sin arbetsgivares bekostnad.

Hans fusk är inget för oss att kopiera. Men hans sätt att göra gott mot andra visar oss framåt. För visst skulle vi kunna leka med orden lite och säga att det som Jesus själv gör genom att dö på korset för vår skull är att ”minska (-ja ta bort) våra skulder på Guds bekostnad?”

Ska vi inte vara glada över det? Över det som sägs varenda mässa; ”dina synder är förlåtna” – och ”denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

Men ibland finns det något dystert över oss kristna. I stället för glädjen över förlåtelsen, livet, löftena om evigheten, så grottar vi ner oss i oro över att inte vara tillräckligt förlåtna, tillräckligt goda bedjare, tillräckligt troende. Eller så fastnar vi i att utgjuta oss över andra grupper – kristna eller inte – som inte förstått hur fel de tänker när de vill tolka saker och ting på ett annat sätt som vi.

Tänk om Jesus med liknelsen idag vill säga till oss att sluta se på andra människor med fördömande och nedsättande omdömen. Börja se varenda människa på det sätt som vi vet att Jesus sett oss med. Som älskade, önskade och så värdefulla att inte en enda får komma bort. Då kan vi inte sitta stilla i båten när den håller på och välter. Inte vifta bort samhällsproblemen som om de vore någon annans bekymmer. Inte stänga av när vi hör talas om fattiga, kämpande, flyende människor som riskerar att mista livet. Utan ställa frågan varje gång – vad kan jag göra? Och göra något.

22 söndag efter Trefaldighet

22 söndag efter Trefaldighet
En enda människas verk kan göra skillnad! Ja, vad en enda människa kan åstadkomma genom sitt liv kan göra oerhörd skillnad. Tänk bara på Adolf Hitler, Caligula, Nero, Saddam Hussein…

Det som dessa män gjorde genom sitt liv och den makt de hade hör till de mörka kapitlen i mänsklighetens historia. Och de är inte ensamma. Det fanns de som kom före och de som kommit efter!

En enda människas verk kan göra skillnad! Tänk åt andra hållet, på dem som gjort det bättre för andra. De vars liv lyste för andra genom det goda de gjorde. Franciskus, Martin Luther King, Maximilian Kolbe, moder Teresa, … Och så moster Tekla och farbror Kurt. För sådana, vanliga människor som bara finns där finns ju också i våra liv.

Vad har detta att göra med denna söndagens tema och texter? Jo, vi ser det hos profeten Nehemja. En ensam man med en gudagiven vision och tillit till Guds röst i hans liv. Det som andra rivit ner ville han bygga upp igen.

Eller tänk på Paulus som i sina resonemang i episteln tydligt visar vad en människa kan göra så att det påverkar varenda människa i alla tider. Han talar om den förste Adam, urfadern och hans väg bort från livet inför Guds ansikte. Och han talar om Jesus, den andre Adam, som genom sitt liv, död och uppståndelse vinner tillbaka människan inför Guds ansikte. Paulus är kanske inte alltid lätt att förstå, men det han säger är ju faktiskt att det en enda människa kan åstadkomma kan vara helt avgörande för alla andra – på ont eller på gott.

Vad är frälsning för dig? Ja mer än bara ett ord som använts flitigt i kyrkans liv och historia?

Paulus beskrev vad frälsningen innebär. ”Så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor.” Och han skriver om den ”överflödande nåden” som skall ”föra till evigt liv genom Jesus Kristus vår herre.”

Frälsningen innebär alltså

  • en befrielse från synden,
  • liv inför Guds ansikte
  • i all evighet.

Tron och hoppet om evighetslivet är fantastiskt, men hur påverkar det vår vardag, det liv som vi lever här och nu? Vi lever inte våra liv enbart i en väntan på himlen.

Så hur märks frälsningen i våra liv?

Svaret på frågan blir att det beror på. Det beror på varje enskild människas vägval. Det hänger alltså på vad du gör av din tro och ditt liv, och vad jag gör – av det vi var och en väljer varje dag.

Frälsningen är redan vunnen säger Paulus. Jesus har redan dött och uppstått för vår skull. I dopet fick vi del av frälsningen, löftet om att få leva vårt liv inför Guds ansikte ända in i evigheten.  

Nåden gäller för alla. Vi behöver alltså inte göra oss till. Men vi behöver öva oss i den tillit som innebär att vi vågar de steg i livet varje dag som gör skillnad, inte för vår egen skull utan för den mänsklighet som Gud älskar.

För att frälsningen ska bli levande i kyrkans liv krävs det levande människor som i sin tro lever den överflödande nåd som vi redan har fått ta emot. Världen är i stort behov av kärlek och nåd som lever genom de människor som förstått att Gud genom Jesus redan har älskat oss alla. Det handlar om att göra skillnad. Därför att Jesus redan gjort den skillnad för våra liv som vi behöver för all evighet.

—(här går det att sluta predikan)

Jag kan inte se att det fungerar så bra idag. Tron är i vårt samhälle förpassad till en privat sektor som många ifrågasätter. Och är det något som människor av idag har svårt för är att vara ifrågasatt. Ibland blir därför kyrkans sätt att hantera motgångarna att spela med på så många spelplaner som möjligt. Men det har också sitt pris. Något är inte som det ska. Det finns ingen entydig bild som kan förklara det, men kanske är det lite som med hur det var för profeten Nehemja. Av de fornstora glansdagarna för det heliga templet, kyrkan, återstår alltför många ruiner. Men ruinerna syns inte utåt, för de sprider sig inåt.

För våra kyrkor står där, välmående över hela vårt avlånga land. De är inte nerbrända och lämnade åt sitt öde. Men vad skulle Nehemja säga om innehållet? Är det värt en renoveringsplan?

Svaret blir som förut: Det beror på. Det beror på varje enskild människas vägval. Det hänger alltså på vad du gör av din tro och ditt liv, och vad jag gör – av det vi var och en väljer varje dag. 

(Fundera gärna: Hur ser mina val ut? Hur märks min tro i mitt liv, också utanför kyrkans väggar, i vardagen?)

Men se till att inte glömma att Jesus redan har gjort den skillnad för våra liv som vi behöver för all evighet. 

Dags för uppgradering av uppståndelsen

Konstig rubrik, kanske. Men visst är det väl så att varje påsk så kan vi ta tillfället i akt och ”uppgradera” vår kunskap om och relation till honom som står för uppståndelsen – både hans egen och vår kommande.

Men vi väljer förstås fritt. Vi som är vana vid att fira påsk i kyrkan kanske förväntar oss att det ska vara som det alltid har varit, trots att vi vet att det inte finns något sånt som alltid. Rätt psalmer, rätt liturgi och allt på rätt plats så blir det väl rätt påsk också? Kanske det. Men kanske vi ska tillägga rätt förväntan? Förväntan på att det som Jesus gjort för oss och som vi firar i påsk inte bara blir ett minne eller en teori som vi slipar på varje påsk. Att veta och känna att det här är på riktigt och det gäller mig!

Glad uppståndelse! Det önskar jag att påsken ska bli ett vittnesbörd om. Och att allt, också det tunga och dystra som finns i Långfredagens firande av Jesu död (obs ordet ”firande” i sammanhanget) är nödvändiga och viktiga ingredienser i påskens glädje. Det blir ingen uppståndelse utan död! Från död till liv!