Korset är Livets symbol

Meningslös död. Det finns alldeles för många exempel på det här i världen. Och människor sörjer, gråter, kämpar mot känslan av att ingenting längre ger någon mening. Ibland ropas det i förtvivlan till Gud – varför? Måste det vara så här? Var är du Gud?

Jesu död ser ut att bli en av alla dessa meningslösa mord. Avrättningsredskapet står upphöjt på klippan, skoningslöst i sitt totala ointresse av att veta vem som hänger där just den gången.

Min Gud, var är du? Profeten Jesajas ord visar vägen: ”Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.” ”… han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna.” ”När hans elände är över skall han se ljuset…”

Det är märkligt att ett avrättningsredskap blivit en av de viktigaste symbolerna för liv! Korset där Jesus hängdes upp för att dö är inte de kristnas hatsymbol! Snarare en symbol som vi älskar att avbilda, att bära som ett smycke om halsen, att stanna inför i vördnad och eftertanke.

Men det är ju klart att utan Jesus blir korsets symboliska värde helt värdelöst. Kyrkans medeltida träkors gjordes säkert för att hänga i taket över koret eller altaret i den gamla kyrkan – som en påminnelse om Jesus som säger att när han blivit upphöjd skall han dra alla till sig.

Alla kors har sin egen historia. Jag har många.

Ett av de märkligaste kors jag sett har jag hängande i vardagsrummet. Det är totalt annorlunda – inte i formen utan i färger och utsmyckning. Men där hänger också Jesus – men hans kropp är avbildad genom flera olika typer av grafiska tecken – framför allt hjärtan. På baksidan av korset finns en lila fyrkantig plastbit som ser ut som en slipad sten. (Att jag äger detta kors är en helt egen historia).

Det är säkert så att somliga inte skulle tycka om detta lila och guldfärgade kors. Men ju mer jag tittar på det desto mer tycker jag om det. Det vill både vara konst och en berättelse om Jesus som frivilligt gick i döden för vår skull. Av hans kärlek blir vi befriade – inte för att vi blivit så kärleksfulla utan för att hans död på korset visar Guds kärlek till oss.

Nej, alla kan inte förstå detta. Redan från första början är det ifrågasatt som meningslöst nonsens.

Men profeten Jesaja berättar redan 700 år före Jesus hängdes upp på korset vad det skulle vara bra för:

”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led… Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, men Herren lät vår skuld drabba honom.”

Långfredagen är den ena halvan av den viktiga berättelsen om honom som burit alla världens synder på korset, för att vi skulle få liv genom hans död. Det blir tydligt först genom påskens under. Men där är vi inte nu.

Jesaja sa också: ”När hans elände är över skall han se ljuset.”

Anden utforskar djupen hos Gud – Långfredag

 

I Långfredagens epistel idag skrev Paulus: ”Det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.”

I samma andetag som orden sägs läggs våra egna fåfänga försök att utforska Guds hemligheter åt sidan. I stället för att försöka med förnuftet spalta upp varenda liten detalj i berättelsen om Jesu lidande och död kan ett litet ord hjälpa oss på traven för att komma närmare Guds hemligheter: ”Det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.”

När vi läser profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare så aktiveras ord som lästs för Guds folk i 2 750 år. På en och samma gång berättar de om något som har skett och något som skall komma. Tiden är i det ögonblicket ointressant.

Temat kan fortfarande vara ”Det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.”

Från den långa Jesajatexten kan vi höra:

”Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar?”

”…när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.”

”…men vem ägnade hans öde en tanke?”

Tankarna går till korsfästelsen, till soldaterna som bara gjorde sitt jobb, till rövarna som avrättades tillsammans med Jesus, till folkmassan som tittade på och gjorde narr av honom. Inte begrep de heller. ”Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar?”

Nej, i den stund Guds Son hängde på korset för att döden dö var inte Herrens makt uppenbar. Men Jesajas ord handlade inte bara om människornas brist på vishet efter Guds sinne. De berättar också om den lidandes seger – det som inte syns, det som inte märks mitt i lidandet men som är ett levande hopp ända in i döden:

”När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt.”

Jag återvänder till Paulus som skriver till församlingen i Korinth.
”När jag kom till er…var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.”

”…er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”

På Långfredagen är det enda vi vill veta av och förkunna – Jesus Kristus, han som blivit korsfäst och dödad för vår skull. Redan då var förkunnelsen om honom en stötesten för dem som inte kan lita på Guds vishet och kraft. Inget har sedan dess förändrats mer än att vi har en lång tids historia att gå tillbaka på för att se att allt det som redan profeten Jesaja sa om Jesus finns med hela vägen – ända tills nu. Tillgängligt och synligt – men kanske inte på det sätt som människor alltid vill föreställa sig. Men vår tro skulle ju inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft. Också på Långfredagen.

”Det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.”


Långfredagspredikan 2017 Nottebäcks kyrka
Psalmer: 137, 140, 145, 454
Jesaja 53:1-12, 1 Kor. 2:1-10, Markus 15:21-41

Förlåtelse och försoning – 5 söndagen i Fastan

”Så älskade Gud världen”

Det som Jesus sa en gång i ett samtal med Nikodemus och sina lärjungar det har blivit ett ord som väldigt många kan utantill. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” Det har blivit så känt att många bara skriver ut bibelstället. Johannes 3:16.

Jag har sett det på många ställen. På en skylt utefter någon väg, eller målat på en bergvägg vid en annan väg. Eller på större evenemang som syns på TV: ”Joh 3:16” – en påminnelse om Jesus och om Guds kärlek som sände honom till oss.

Kanske kan man använda orden som en sammanfattning av vad den kristna tron går ut på. Det orden säger är då:

Gud älskar dig och mig. Ja, Gud älskar hela människosläktet, var och en av oss.

Gud vill ett vi ska veta det också. Därför gav han oss Jesus. Och gåvan består i att Jesus ger sitt liv för oss. Och för den som tror blir gåvan ett evigt liv.

Vi ska inte gå under – säger Jesus. Inte ens om allt omkring oss ramlar ihop, inte ens om vi själva mister livet så dör vi! Det är att inte gå under – även om vi möter döden så möter vi Jesus där – och han tar emot oss och ger oss det eviga livet.

Jesus liknar det här med den stav som Moses reste i öknen och lät tillverka en orm av koppar som ringlade sig runt staven. Berättelsen om hur folket blev bitna av giftormar – därför att de gnällde på Gud – men blev räddade genom att se på staven med kopparormen använder Jesus för att tala om korset som han snart skulle hängas upp på. ”så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”

Därför är bilden av Jesus på korset en bild av livet! Livet med Gud. Livet som vi får av Gud – fast vi inte är perfekta, fast vi fortfarande dras med våra synder. Och vad kan det vara – våra synder? Jo, i grunden är det allt som drar oss bort från Gud. Själviskhet, fiendskap, girigheten, svartsjukan, makthunger, missnöjdhet, – allt det som får oss att bli sämre som människor. Därför behöver vi orden från Johannes 3:16 ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

För att vi inte ska gå under som människor, så behöver vi Jesus.
Johannes skriver:

”Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens.”

Tänk att all synd, allt det som görs och har gjorts mot Guds vilja kan bli förlåtet! Försonat genom Jesus säger vår kristna tro. Försonat. Den eviga skadan – den som skulle hindra oss från det eviga livet – den skadan är reparerad på korset. Försonad. Förlåten. Fri. Det är vad du är genom Jesus.

När vi vet att vad Jesus gjort för oss så vet vi också att han är med oss hela tiden. Han sitter inte overksam och väntar på att vi ska komma till himmelen. Han är med oss där vi är, han är med oss här och nu. Han är med i de dagar och stunder då vi tycker att vi är helt ensamma och övergivna. Han lämnar oss inte.

Därför är den kristna tron ett sätt att leva. Leva med Gud. Leva för Gud. Leva i förlåtelse och försoning därför att vi är förlåtna och försonade genom Jesus. Det handlar alltså inte bara om att ta emot utan också att ge vidare.

Gud har älskat världen – oss – så, att var och en som tror på Jesus ska ha ett evigt liv. Och det är vad vi varje söndag förkunnar för varandra och för hela världen i trosbekännelsens ord; låt oss därför bekänna vår kristna tro.


En skriven predikan är inte en färdig predikan. Färdig blir den när den förkunnas – möjligtvis kan den bli ”färdig” hos den som läser den.

Denna skrevs för Lenhovda kyrka och 5 söndagen i Fastan den 2 april 2017. För inledningen av gudstjänsten skrevs följande rader:

”Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva…”

Så skriver aposteln Johannes i dagens epistel.

Vi är inte felfria. Det vet vi alla. Men ordet ”synd” har många svårt för och ännu svårare för ordet syndare. Men syndare inför Gud är vi allihop, så varför skulle det vara svårt att erkänna? Precis det skriver också Johannes. ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.”

Är det inte svårare än så? Är det bara att be om förlåtelse och så få Guds förlåtelse? Den här söndagen handlar just om detta – varför. Men vi börjar med just det – att inför Gud gemensamt bekänna vår synd och be om hans förlåtelse.