Nutid, dåtid, framtid – nattvardens mysterium

Nutid, dåtid, framtid. Vi befinner oss just nu i alla dessa tider! Samtidigt.

Det blir det alltid när vi går in i påskens firande. Det har varit förberett länge – men det är nu det börjar på riktigt – igen! Och det kommer att göra det om och om igen ända tills den sista tidens tid.

Det var likadant på Jesu tid. Om och om igen lästes de gamla berättelserna om befrielsen från fångenskapen i Egypten. Om den hastiga avfärden och måltiden, om det ojästa brödet, påsklammet, örterna och om beroendet av Guds plan och kraft för att undret kunde ske.

Jesus gjorde likadant. Lärjungarna skickas att förbereda påskmåltiden. Jesus har redan förberett en plats, det är inte oväsentligt i sammanhanget. Han vet ju vad som kommer att ske – och han går med tydliga steg mot det.

Måltidsgemenskap är alltid viktig. En måltidsgemenskap med starka historiska och traditionsrika rötter är ännu större. Varför skulle annars så många svenskar varje år vid den här tiden handla ungefär samma typ av mat, godis, ägg…? Jo, för det finns något där som talar om ett sammanhang, kontinuitet med ett fint ord. Också när påskens ursprungliga historia nästan blivit bortglömd finns det delar kvar i folkets traditioner.

Vi firar påsk en gång om året. Då följer vi Jesus genom berättelsen från måltidsgemenskapens värme och glädje över till ångest och vånda i nattens mörker, till fängslande och förhör, misshandel och förlöjligande, lidande och död – den mörka gravens tystnad – och till ljuset, uppståndelsen och livet som en gång för alla knäckte mörkrets och dödens och djävulens makt.

Men denna påsk finns också närvarande varje gång vi firar mässa. Då berättas allt om och om igen. Det berättas genom texter och böner och ord som talar om det som sker när brödet bryts och vinet delas. ”Detta är min kropp” – ”Detta är mitt blod” – ”det nya förbundet”. Därför är nattvardens måltid så viktig del av kyrkans liv – nu som då och så länge tiden finns.

Nattvardens måltid är en påskmåltid varje gång. Jesu kropp bröts ner på korset och hans blod utgöts.

Brödet bryts och vinet utdelas som en påminnelse om det liv han gett åt oss genom sin död.

Det talar om försoning, det talar också om kärlek och gemenskap, om Guds kärleks vilja att nå fram till våra människohjärtan.

Det talar också om uppståndelse och liv, Guds eviga liv som genom hans Ande gjuts över oss, i nattvardens måltid precis som vid dopet.

Gud vill gemenskap med dig och mig. Det är budskapet. I det finns Jesus – med sin närvaro, med hela sin ”historia” – berättelsen om kärlekens väg till människornas hjärtan. Det är påskens budskap, det är kristen tro. Och allt finns i Jesus Kristus. Idag, och i all evighet. Amen.

Fastlagssöndagen 2018

”Vad vill du att jag skall göra för dig?”

I dagens evangelium ställer Jesus denna fråga till en blind man som stått vid vägkanten och ropat på Jesus med orden: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över oss.”

Snart kommer vi att sjunga tillsammans ”Herre, förbarma dig”. Detta urgamla rop till Jesus har vi använt ända sedan den blinde mannen ropade till honom i sin nöd.

Men när vi ropar vårt ”Herre, förbarma dig” – vad förväntar vi oss genom vårt ropande? Om det bara blir en del i gudstjänstens språk och inte något som ropas inifrån oss själva, hur viktigt blir det då?

Ha gärna med frågan in i denna Fastlagssöndag och var beredd när frågan kommer i evangeliet: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Och för att ytterligare förbereda oss kan vi i bön be om hjälp att möta vår Herre – be och bekänna våra synder för att av honom bli befriade och förlåtna.

Predikan

Paulus beskriver kärleken som det enda som håller när allt annat sviker. Han säger att vi utan kärlek är ingenting – det bara ser ut att vara något. Men hur bra det ser ut är det ihåligt. Det är som ett gnisslande oljud. Som ett skal utan innehåll.

Kärleken upphör aldrig. Allt annat tar slut. Och om Guds rike säger Paulus: ”när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.”

Vad är det fullkomliga?

  • Det som aldrig tar slut.
  • Guds kärlek.

Vad är det begränsade? Allting annat. Vår kunskap, alla färdigheter, gåvor, gudagivna eller tillägnade, allt är begränsat. Endast ansikte mot ansikte med Gud blir vår kunskap fullkomlig, utan brist. Och det enda vi då ser bör vara kärleken! Ingenting annat.

Det som vi kallar kärlekens väg är den väg Jesus går och den väg han talar om i evangeliet – vi går nu upp till Jerusalem… Inte i triumf utan i ödmjukhet. Inte till jubel utan till hån och lidande, ända till döden. Det var hans väg.

För att de ska förstå – för det gör de inte – visar Jesus med den blinde mannen vid vägkanten vad kärleken är. ”Vad vill du att jag ska göra för dig.?” Och: ”Du kan se igen.” ”Din tro har hjälpt dig.”

Fastlagssöndagens överskrift är ”kärlekens väg” – Guds väg till oss var och en.

Ordet kärlek som sådant är ett slitet uttryck som många använder så slarvigt att det inte blir något kvar av det. Men den kärlek som Gud burit in i världen är den som bar Jesus Kristus ända upp på korset. Det är en kärlek som ger, som offrar allt.

Det är inte en kärlek som vi kan förenkla och säga att bara vi använder ordet kärlek så har vi löst alla problem. Det är inte ordet som är viktigt utan det kärleken är i sig själv.

Paulus säger att om vi saknar kärlek är vi ingenting! I slutändan handlar det om våra liv och hur vi lever. Och hur vi låter kärleken från Gud leva genom oss.

Vi kan gärna göra hela texten om kärleken som bär allt och uthärdar allt, hoppas allt och tror allt till en önskan för våra liv. Men vi ska inte glömma att allt Paulus säger om kärlekens styrka utgår ifrån Jesus. Det är Jesus som bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt. Det är den kärleken som burit honom till korset och gett honom segern genom uppståndelsen. Det är där, hos honom, som vi finner kärlekens väg.

Jesus frågar oss: Vad vill ni att jag ska göra för er? Kanske borde vårt svar bli: Lär oss att älska varandra! Kommer vi så långt som till en längtan efter att lära oss att älska så som Jesus älskat oss kan vårt svar också bli: Vad vill du – Jesus – att jag ska göra för dig?


Fastlagssöndagen den 11 februari 2018
Högmässa i Kyrkans Hus och i Lenhovda kyrka
1 årgången: Jesaja 52:13-15, 1 Kor 13:1-13, Lukas 18:31-43
Psalmer: 135, 40, 137, 39

Kärleken fördriver rädslan

Har du varit rädd någon gång?

Det har alla varit. Och alla vet hur det kan kännas. Ibland är det bara lite grann som en oro som vi inte vet vad vi ska göra med. Men det kan också vara så skrämmande att hela kroppen reagerar, och håret känns som det står rakt upp och det enda man vill är att springa iväg.

Fastlagssöndagen berättar också om rädsla. Men framför allt berättar den om det enda som på riktigt kan ta bort alla våra rädslor.

Jag vill läsa några rader ur en bibeltext:

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” (1 Joh. 4:18)

Så skriver aposteln Johannes i sitt första brev. Han mindes nog hur rädd han hade varit där på vägen till Jerusalem när Jesus började tala om rättegång, misshandel och avrättning. Johannes blev så rädd att han inte kunde ta emot allt det som Jesus sa. I stället började han och hans bror Jakob försvara sig mot sin rädsla genom att komma på något fromt att säga till Jesus. Så ber de Jesus om att få hedersplatserna, på var sin sida av honom.

De kunde ju inte veta att de platserna redan var upptagna för de två rövarna. Nej, de visste inte vad de bad om.

Ibland är det så att vi inte vet vad vi ber om. När vi är otrygga handlar vi utifrån det, när vi är fyllda av rädsla är det rädslan som styr, även om vi tror att det är något annat.

Denna vecka börjar fastetiden. Det är en tid i kyrkans år som är tänkt att ägnas åt bland annat eftertanke. Fastlagssöndagen vill lära oss ”kärlekens väg”. Kärlekens väg är den väg som Gud själv visar oss genom allt det som Jesus säger och gör.

Jesus säger till sina lärjungar att inte göra som makthavarna gör. Ordet ”makt” ska bort och i stället kommer ordet ”tjäna”. För att förstå det måste vi se att detta är vad Jesus gör. Han avstår från all den makt han faktiskt har – och skulle kunna använda. Han avstår för att vi ska kunna se vägen. Och han säger: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Detta är berättelsen om Guds väg till människans frälsning genom Jesu död och uppståndelse. Det är en berättelse om kärleken som övervinner rädslan och till sist vinner den också över det som vi mer eller mindre har noja över – döden. Detta är trons insikt. Gud vill min frälsning. Han ger mig en räddare. Det är bra för mig, för själv klarar jag inte av det.

”Den fullkomliga kärleken fördriver rädslan”, skrev Johannes. Han fick lära sig att tänka på det sätt Jesus tänkte genom att träna sig i tjänandets konst. För det är en konst att kunna tjäna. Den svåra konsten handlar nämligen om att släppa taget om sina rädslor, de som hela tiden tvingar oss att vara på vår vakt mot andra människor. Det är rädslorna som gör att människor blir våldsamma.  Det är rädslorna och sökandet efter makt som startar de flesta krig.

Jesus säger att vi måste tänka på ett annat sätt. Mot rädslorna ställer han kärleken. Mot makten ställer han tjänandet. Jesus ger oss inga andra alternativ än kärleken och tjänandets väg. Det är en väg som till det yttre är den svåraste av alla vägar därför att den kräver att vi vågar lämna över vår styrka åt Gud, våra funderingar, våra önskemål – ja, hela vårt liv. Det är inte så lätt. Vi har en lång väg att gå för att nå fram till den fullkomliga kärleken i våra liv.

Ordet kärlek betyder åtminstone en viktig sak: Det är kärleken som driver bort våra rädslor och som gör oss till fria människor. Det är kärleken som kan stå emot makttänkandet och göra oss fria att tjäna varandra. Och världen behöver mer kärlek och fler människor som vågar leva som Jesus lärt oss.

Jag säger inte att det är en enkel väg. Men som alltid kan vi be om hjälp, och vi kan göra det till exempel med ord som fanns i dagens första text: ”Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig… Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning.”

Det här är en predikan från 2008. Ordbehandlaren tycker inte om ordet tjänande och tjäna. Den är nog för ”mammoniserad” och tänker på pengar. Men bara för att detta gamla ord fått för ensidig betydelse betyder inte att jag lämnar det åt sitt öde.