Fastlagssöndagen 2018

”Vad vill du att jag skall göra för dig?”

I dagens evangelium ställer Jesus denna fråga till en blind man som stått vid vägkanten och ropat på Jesus med orden: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över oss.”

Snart kommer vi att sjunga tillsammans ”Herre, förbarma dig”. Detta urgamla rop till Jesus har vi använt ända sedan den blinde mannen ropade till honom i sin nöd.

Men när vi ropar vårt ”Herre, förbarma dig” – vad förväntar vi oss genom vårt ropande? Om det bara blir en del i gudstjänstens språk och inte något som ropas inifrån oss själva, hur viktigt blir det då?

Ha gärna med frågan in i denna Fastlagssöndag och var beredd när frågan kommer i evangeliet: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Och för att ytterligare förbereda oss kan vi i bön be om hjälp att möta vår Herre – be och bekänna våra synder för att av honom bli befriade och förlåtna.

Predikan

Paulus beskriver kärleken som det enda som håller när allt annat sviker. Han säger att vi utan kärlek är ingenting – det bara ser ut att vara något. Men hur bra det ser ut är det ihåligt. Det är som ett gnisslande oljud. Som ett skal utan innehåll.

Kärleken upphör aldrig. Allt annat tar slut. Och om Guds rike säger Paulus: ”när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.”

Vad är det fullkomliga?

  • Det som aldrig tar slut.
  • Guds kärlek.

Vad är det begränsade? Allting annat. Vår kunskap, alla färdigheter, gåvor, gudagivna eller tillägnade, allt är begränsat. Endast ansikte mot ansikte med Gud blir vår kunskap fullkomlig, utan brist. Och det enda vi då ser bör vara kärleken! Ingenting annat.

Det som vi kallar kärlekens väg är den väg Jesus går och den väg han talar om i evangeliet – vi går nu upp till Jerusalem… Inte i triumf utan i ödmjukhet. Inte till jubel utan till hån och lidande, ända till döden. Det var hans väg.

För att de ska förstå – för det gör de inte – visar Jesus med den blinde mannen vid vägkanten vad kärleken är. ”Vad vill du att jag ska göra för dig.?” Och: ”Du kan se igen.” ”Din tro har hjälpt dig.”

Fastlagssöndagens överskrift är ”kärlekens väg” – Guds väg till oss var och en.

Ordet kärlek som sådant är ett slitet uttryck som många använder så slarvigt att det inte blir något kvar av det. Men den kärlek som Gud burit in i världen är den som bar Jesus Kristus ända upp på korset. Det är en kärlek som ger, som offrar allt.

Det är inte en kärlek som vi kan förenkla och säga att bara vi använder ordet kärlek så har vi löst alla problem. Det är inte ordet som är viktigt utan det kärleken är i sig själv.

Paulus säger att om vi saknar kärlek är vi ingenting! I slutändan handlar det om våra liv och hur vi lever. Och hur vi låter kärleken från Gud leva genom oss.

Vi kan gärna göra hela texten om kärleken som bär allt och uthärdar allt, hoppas allt och tror allt till en önskan för våra liv. Men vi ska inte glömma att allt Paulus säger om kärlekens styrka utgår ifrån Jesus. Det är Jesus som bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt. Det är den kärleken som burit honom till korset och gett honom segern genom uppståndelsen. Det är där, hos honom, som vi finner kärlekens väg.

Jesus frågar oss: Vad vill ni att jag ska göra för er? Kanske borde vårt svar bli: Lär oss att älska varandra! Kommer vi så långt som till en längtan efter att lära oss att älska så som Jesus älskat oss kan vårt svar också bli: Vad vill du – Jesus – att jag ska göra för dig?


Fastlagssöndagen den 11 februari 2018
Högmässa i Kyrkans Hus och i Lenhovda kyrka
1 årgången: Jesaja 52:13-15, 1 Kor 13:1-13, Lukas 18:31-43
Psalmer: 135, 40, 137, 39

Om och men – lek med ord på Kyndelsmässodagen

Ord är viktiga. Även småord som vi ofta använder utan att reflektera över hur viktiga de är.

Två ord tänker jag på just nu: det ena är ordet ”om” och det andra är ordet ”men.” Om och men!

Om och men använder vi ofta när vi talar om saker vi inte är färdiga med eller när vi inte vill bestämma oss. Då blir det många om och många men som används för att gardera sig mot allt som skulle kunna vara för tydligt.

En gång hörde jag någon säga att ordet om var ett djävulens påfund. Det låter lite drastiskt men det kan ligga något i det när vi tänker på hur vi gärna grubblar över det som en gång varit och tänker över hur det skulle ha blivit om om hade fått vara. Om vi nu hade köpt den där vinstlotten som vi inte köpte, om jag nu hade hunnit i tid till det där viktiga mötet, om mina föräldrar inte hade träffat varandra vem skulle jag då vara?

Ordet ”om” kan sysselsätta oss dygnet runt om vi vill. Men vad leder det till? Jo, till ordet ”men”. Men är ett bra ord, precis som om är. Men, men, vi kan ju använda det till att ta tillbaka det vi precis har sagt, använda det som ett slags säkerhetslina. Man vet ju aldrig, det är bäst att gardera sig. (Jag kan knappt låta bli att tänka att detta låter som en beskrivning av en politiker!)

Men vad har då detta med denna söndag att göra? Jo, det finns en intressant text i dagens epistel som använder sig av båda dessa ord – fast på två olika sätt. Så här stod det:

1 Joh 1:5-7

[6] Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. [7] Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

Om vi säger en sak men gör en annan är vi inte sanna. Då sviker vi det vi säger att vi står för. Att Johannes talar om ljus och mörker är inte bara symboliska bilder av verkligheten, de är en mycket tydlig beskrivning av hur livet är och kan vara. Och vi är med där. Vi är inte alltid det vi säger oss vara – det behövs mer bevis.

Därför säger Johannes: MEN OM vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då….

Jag är medveten om att detta är en lek med ord – men budskapet hos Johannes är så oerhört tydligt att det är svårt att gå förbi. När vi talar om att Jesus är världens ljus, när vi sjunger sånger om ljuset som bär oss, om Gud som är nära i ett litet barn som ser oss – så finns det alltid en risk att vi inte förstår att detta är på riktigt!

Ljusets kraft, det som finns hos Jesus Kristus är lika verklig som vi vet att mörkrets krafter oavbrutet söker efter att förstöra allt det som ”ljuset” bygger upp. Vi lever våra liv mitt emellan dessa starka krafter – och kan inte stanna på en säker plats mitt emellan. För det finns inget mitt emellan ljuset och mörkret. Det finns bara ett antingen eller.

Livet är alltså ingen gråzon. Men vi ser ju inte alltid ljuset när det finns där mitt framför oss! Vi befinner oss på en vandring mellan ljus och mörker, där det kanske farligaste vi kan göra är att tro att ljuset inte är ljus och att mörkret inte är mörker.

Därför måste vi träna oss i att se de ljusglimtar som dyker upp, att inte låta allt det som verkar mörkt och hopplöst trycka ner oss. Där kan vi lära oss av Symeon och av Hanna i templet. Symeon trodde verkligen att han skulle få se Messias under sin livstid. Alla där visste hur gammal han var – och vilka griller han hade i huvudet!!!

Men Symeon gav aldrig upp – han spanade efter ljuset varje dag. Och han fick se Jesus och han fick tacka Gud för att Guds löften går att lita på:

Ty mina ögon har skådat frälsningen [31] som du har berett åt alla folk, [32] ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Kom ihåg vad Johannes skrev i episteln:

Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.

Det finns inget mörker i Gud! Där Gud kommer nära där finns det ljus. Så när vi säger att vi vill ha gemenskap med Gud rimmar det illa med allt det som i oss och våra liv får chansen att färgas av mörkrets färger – avund, hat, hot, våld, förtal, – – – Men det finns alltid ljus! Ljus betyder inte bara ljus – det betyder allt gott, all omsorg, all godhet, all kärlek, all vänskap, allt det där som gör världen till en ljusare och vänligare plats att leva på. Att detta kommer från Gud.

Att leva som kristen är därför att leva i ljusets gemenskap. Ljuset, Jesus Kristus är det ljus som lyser oss på vägen – oavsett om vi går i den mörkaste dal eller i den ljusaste katedral.

Ljuset är alltid starkare än mörkret. Det räcker att komma ihåg det – och att det är Jesus som är ljuset!


Det här var en predikan jag skrev för ett antal år sedan och hållit idag, den 4 februari 2018 i Lenhovda kyrka. Som alltid är det skrivna ordet inte exakt som det blev i verkligheten….

Vittnesbördets pris och traditioner utan innehåll

2005 höll jag en predikan på Annandag jul. Den kommer nu här, med introduktion och predikan i sin helhet, utan någon form av redigering, så det får du stå ut med. I morgon, Annandag jul – den helige Stefanos dag – 2017 – ska jag predika i Älghults kyrka. Men det blir en helt annan predikan.


INTRODUKTION
Denna helgdag kallas annandag jul eller den helige Stefanos dag. Egentligen är detta ingen juldag utan en helgondag som infördes långt innan julen började firas.  Men kopplingen till den 25 december, nämligen juldagen, har gjort att den fått vara kvar och bara bytt namn till annandag jul.

Här finns nämligen inget gulligt Jesusbarn eller änglar i höjden, ingen kejsar Augustus och Quirinius som var landshövding i Syrien. Här finns i stället en tydlig markering – att vittnesbördet från julens evangelium handlar om vår tro på Jesus Kristus som Frälsaren. Ingenting annat. Inga julklappar. Ett helt år till nästa jul. Fram till dess undrar kyrkans Herre hur det kommer att se ut i människors hjärtan i dag, i morgon och varje dag.

Predikan skall idag handla om:

”Vittnesbördets pris – och traditioner utan innehåll”

Att den helige Stefanos dag blivit kvar som en egen helgdag tror jag är viktigt. Det visar att den kristna traditionen inte alltid går hand i hand med det som finns runtomkring. Julens gudstjänster må vara de mest välbesökta på året men annandagen, denna martyrskapets dag visar hur det egentligen står till i Svenska Kyrkan.

Jag tror att vi kan se att vittnesbördet om Jesus Kristus inte hålls särskilt högt. Vi kan besöka den ena kyrkan efter den andra idag för att vara med på annandagens gudstjänst. Men ofta kommer vi till en stängd och tom kyrka. Gudstjänst firas på annan plats i pastoratet. Är det så? Jag ska ge er bevis: (observera, detta skrevs 2005 utifrån annat sammanhang än där jag befinner mig nu, men jag tror inte det blivit ”bättre”)

Jag roade mig med att läsa helgens predikoturer för Svenska Kyrkan. På Kalmarsidan finns det 17 församlingar med några fler kyrkor. Idag firar dessa församlingar sammanlagt 13 gudstjänster varav 4 av dem som julkonserter eller liknande. Sammanlagt alltså 9 ”vanliga” gudstjänster – fem av dem i Kalmar stad.

På Nybrosidan finns det 10 församlingar. Här firas 4 gudstjänster varav en som julkonsert. Summa 3 vanliga gudstjänster. På Emmabodasidan är det 4 församlingar, här firas 3 gudstjänster, samtliga med misstänkt jultema.

Summan av denna undersökning:

31 församlingar firar idag 20 gudstjänster, varav 8 musikgudstjänster eller konserter med julen som tema. Kvar är alltså endast 12 gudstjänster där man kan förvänta sig att det som hör till denna helgdag finns med. Skulle det vara likadant över hela Svenska Kyrkan skulle man kunna säga att den helige Stefanos dag firas i 38% av församlingarna.

Självklart hör detta till avdelningen kuriosa vetande, men om det är viktigt att den kristna tron och traditionen förs vidare kan det vara intressant att fundera över varför det blivit så. Kyrkorna är ju inte stängda utan anledning. Och även om det blir lite väl många gudstjänster att fira under julen så är det ju mest personalproblem och inte församlingsproblem – eller?

Jesus säger i evangeliet idag till sina lärjungar att de skall akta sig för människorna därför att när de börjar tala tydligt om tron med folket så kommer svårigheterna. Att bära vittnesbördet, evangeliet om Jesus Kristus vidare vad som än händer kräver mod och beslutsamhet.

Berättelsen om Stefanos handlar om vittnesbördets pris. Han hade lärt sig av Jesus. Han tog vara på löftet från Jesus om att inte bekymra sig för vad han skulle säga när han ställdes till svars för sin tro. I den delen av berättelsen som hör till dagens evangelium berättas det om hans visdom, hans ärliga tro och allt det goda som han gjorde, och samtidigt om människors misstro, avund, hat och lögner. Allt för att hans förkunnelse och liv pekade på något mer än vad som ansågs vara tillåtet att prata om.

Jo, det handlade om Jesus! Det har alltid handlat om Jesus. Det är alltid där motståndet mot tron är hårdast. Vi märker inte det när vi firar jul. Då kommer människorna ändå till kyrkan, för att höra de välkända texterna, psalmerna, sångerna, och känna traditionens vingslag. Det är förstås bra. Men jag misstänker att det egentliga julbudskapet går förlorat i alla vackra toner och mysiga stämningar. Det utmanar ju aldrig. Och om det blev utmanande skulle folket flytta sig till en annan kyrka till nästa jul.

Kan det vara så pessimistiskt? Kanske. Saken är den att vi inte har prövat. Vi låter julen få vara en folkfest, där allt finns med som ska finnas med. Men det är mest en tradition utan innehåll för det berör sällan på djupet, hur vackert det än är.

Det är ett problem. Vi vill ju att människor skall beröras av evangeliet, ja av mötet med Herren Jesus Kristus. Det är ju därför vi firar gudstjänst, för vår skull och för hela världens – ja i varje fall för hela församlingens skull. Och vi tror att människor vill bli berörda. Samtidigt vet vi att vittnesbördet om Jesus inte alltid tas emot.

Det har alltid varit så. Därför behöver vi som kyrka och församling öva oss i att vara tydliga med vad tron handlar om. Berättelsen om Stefanos och hans vittnesbörd som ledde till hans död är en viktig del av kyrkans sätt att se på sitt uppdrag. Det får aldrig bli så att vi släpper taget om honom som gett kyrkan uppdraget att berätta och leva ett liv i denna värld som utmanar och ger människor anledning till tro och hopp. Varken yttre hot eller våra egna traditioner får göras till skäl för att budskapet tunnas ut eller ursäktas. Vi måste kunna fira jul med fullsatt kyrka med samma stolthet som vi firar gudstjänst en helgdag då kyrkbänkarna gapar tomma.

Det är inte antalet människor som finns i kyrkan som är målet utan att varje människa ska ges möjligheten att nås av vittnesbördet om att Jesus Kristus är Frälsaren som fötts till världen, som dött på korset för vår skull och som genom sin uppståndelse visar oss vägen till det eviga livet.

Att tro är att äga ett hopp som inte tar slut. Vad som än händer är vi i Hans händer. Amen.