3 söndagen i Påsktiden

Vad tycker du bäst om att göra? Tänk på en bild av det!

En bild som för en är självklar är helt meningslös för en annan. En som älskar bilar och motorer kanske talar om hästkrafter, hästälskarna talar om hästens krafter, – och det är bevisligen inte samma sak. Alla kan vi tänka i bilder på sådan som vi förstår oss på.

Jesus använde sig av bilder från sin tids vardag – han talade om får och herdar, om skydd mot faror, om tryggheten hos den gode herden. Det begriper inte den moderna människan särskilt mycket av, även om vi vet hur får ser ut. Men vilka bilder kan vi använda idag som berättar samma sak?

Jag har haft barn som gått i förskolan – dagis. Det är nog fler än jag som haft – och kanske har ni också varit dagisbarn? Här är en bild från förskolan: När föräldrarna kommer och hämtar sina barn sitter de minsta ofta i soffan tillsammans med sina vuxna ledare – ibland också i knät. Det är fullständigt naturligt därför att barnen är trygga. Fritidsledarna ser till barnen, vallar dem säkert på skolgården och i lekar och pyssel – och när behöriga ”hämtare” kommer för att hämta barnen får barnen gå hem till sin hemmatrygghet.

Så kan fritidsledarna på förskolan bli en bild av herdeskapet, det som Jesus talade om. Men det gäller bara för en del av det. För när Jesus talar om sig själv som grinden eller den gode herden så talar han inte bara om en allmän trygghet utan om ett liv som han vill ge åt dem han kallar sina får. Och detta liv är inte bara vårt liv idag eller i morgon utan också ett liv i överflöd!

Jesus använder faktiskt detta uttryck – liv i överflöd. Men han menar inte lyxliv utan ett liv som flödar över – av liv som aldrig tar slut. Den kristna uppståndelsetron bygger ju på detta – att Jesus har gått före sina får – öppnat grinden till det eviga livet, ställt sig själv på plats där så att var och en som kommer till honom skall få leva ett liv som flödar över – ända in i evigheten.

Det är ju därför som den kristna tron fortsätter att leva. Det beror inte så mycket på att människor dras till den trygghet som finns i att få vara med i kyrkans gemenskap. Inte heller därför att den kristna traditionen är så stark och levande för människor idag – för det är den faktiskt inte.

Profeten Hesekiel talar på denna söndag. Hesekiel säger att Gud ska leta efter de vilsegångna, hämta hem de bortsprungna, förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Därmed har han i princip tagit med hela mänskligheten. Inte bara dem som far illa utan också dem som inte vet av någon nöd. Precis som en bra herde gör för sina får – han tar hand om dem alla. Låter ju tryggt, eller hur?

Men det handlar inte bara om att konsumera trygghet och få lugn och ro och ”sen levde de lyckliga i alla sina dagar”. Så ser inte vårt liv ut och inte heller livet för majoriteten av människor på jorden. Men tillsammans med Jesus kan vi göra skillnad för andra!

Att vara kristen är att ha en tro på den gode Herden, Jesus Kristus – en tro som kan beskrivas exempelvis i trosbekännelsen som vi snart ska läsa tillsammans.

Jag tror att vi som är herdens lärjungar har ett uppdrag – att göra det han skulle göra, ta hand om de skadade till själ och kropp, se varje människa som vi möter som syster eller bror – som vi respekterar, hjälper i nöd, tar in i vår egen gemenskap, därför att det skulle Jesus göra.

Att vara kristen är att gå med Jesus – också i tider då vi undrar vart vi själva eller världen är på väg, också när vi undrar om något hopp finns kvar. Hoppet finns alltid – och den kristna tron håller fast vid att hoppet finns just genom Jesus.

Att vara kristen är också att verka för att tron inte tar slut när vårt liv är slut och vi får gå in i fårfållan för sista gången för att möta vår Herre i evighetens trygga famn.

Vi ska inte fastna i ett naivt trygghetsprat eller låta orden om kärlek och gemenskap bara bli tomma ord utan innehåll. Vi behöver lära oss att det är på riktigt. Vi, Jesus, Gud, världen, livet, döden, uppståndelsen, himmelriket – allt är på riktigt! Med Jesus är det så.

Och vi får vara med honom och sprida detta budskap genom vårt liv och vår tro, också när vi tvekar och är osäkra. Herden – Jesus är med. Våga tro det.

Nutid, dåtid, framtid – nattvardens mysterium

Nutid, dåtid, framtid. Vi befinner oss just nu i alla dessa tider! Samtidigt.

Det blir det alltid när vi går in i påskens firande. Det har varit förberett länge – men det är nu det börjar på riktigt – igen! Och det kommer att göra det om och om igen ända tills den sista tidens tid.

Det var likadant på Jesu tid. Om och om igen lästes de gamla berättelserna om befrielsen från fångenskapen i Egypten. Om den hastiga avfärden och måltiden, om det ojästa brödet, påsklammet, örterna och om beroendet av Guds plan och kraft för att undret kunde ske.

Jesus gjorde likadant. Lärjungarna skickas att förbereda påskmåltiden. Jesus har redan förberett en plats, det är inte oväsentligt i sammanhanget. Han vet ju vad som kommer att ske – och han går med tydliga steg mot det.

Måltidsgemenskap är alltid viktig. En måltidsgemenskap med starka historiska och traditionsrika rötter är ännu större. Varför skulle annars så många svenskar varje år vid den här tiden handla ungefär samma typ av mat, godis, ägg…? Jo, för det finns något där som talar om ett sammanhang, kontinuitet med ett fint ord. Också när påskens ursprungliga historia nästan blivit bortglömd finns det delar kvar i folkets traditioner.

Vi firar påsk en gång om året. Då följer vi Jesus genom berättelsen från måltidsgemenskapens värme och glädje över till ångest och vånda i nattens mörker, till fängslande och förhör, misshandel och förlöjligande, lidande och död – den mörka gravens tystnad – och till ljuset, uppståndelsen och livet som en gång för alla knäckte mörkrets och dödens och djävulens makt.

Men denna påsk finns också närvarande varje gång vi firar mässa. Då berättas allt om och om igen. Det berättas genom texter och böner och ord som talar om det som sker när brödet bryts och vinet delas. ”Detta är min kropp” – ”Detta är mitt blod” – ”det nya förbundet”. Därför är nattvardens måltid så viktig del av kyrkans liv – nu som då och så länge tiden finns.

Nattvardens måltid är en påskmåltid varje gång. Jesu kropp bröts ner på korset och hans blod utgöts.

Brödet bryts och vinet utdelas som en påminnelse om det liv han gett åt oss genom sin död.

Det talar om försoning, det talar också om kärlek och gemenskap, om Guds kärleks vilja att nå fram till våra människohjärtan.

Det talar också om uppståndelse och liv, Guds eviga liv som genom hans Ande gjuts över oss, i nattvardens måltid precis som vid dopet.

Gud vill gemenskap med dig och mig. Det är budskapet. I det finns Jesus – med sin närvaro, med hela sin ”historia” – berättelsen om kärlekens väg till människornas hjärtan. Det är påskens budskap, det är kristen tro. Och allt finns i Jesus Kristus. Idag, och i all evighet. Amen.

Outplånliga spår

Här en begagnad predikan på Skärtorsdagen 2006. Lite redigerad. I morgon, Skärtorsdagen 2018 blir det en annan predikan.

Viktiga människor lämnar outplånliga spår i våra liv. De finns där i en tid då vi behöver dem och när de inte längre finns kvar så lever ändå deras minne kvar i oss.

Jag har en bild av min farfar som är tagen i hans ungdom, tidigt 1900-tal. Jag minns honom som gammal. Men bilden hjälper mig ändå att minnas honom därför att han var viktig för mig. Ja alla de olika bilder av honom som jag har gör samma sak.

Idag firar vi i kyrkan en högtidsdag därför att vi genom den tar fram viktiga saker som Jesus har gett oss. Man kan säga att vi minns den måltid som han firade med sina lärjungar genom att vi läser om den. Men samtidigt sägs det att detta är mer än ett minne, mer än vad en bild kan säga. Och om en bild kan säga mer än tusen ord – hur mycket mer kan inte vårt nattvardsfirande säga oss?

När brödet bryts och bägaren med vin lyfts upp sägs det att brödet är hans kropp och vinet är det nya förbundet genom Jesu blod. Vi kan tänka tanken att detta i huvudsak är som en bild – och att bilden ska hjälpa oss att komma ihåg vad Jesus betyder för oss. Men i nattvarden finns det mer än så.

Genom kyrkans historia har man lyft fram olika delar av vad nattvarden kan betyda. Det är inte bara en enda betydelse, det är flera.

I den ekumeniska rörelsen säger man att nattvarden har olika innebörd. Bland annat tar man upp följande:

  1. Tacksägelse (till Fadern) – en välsignelsehandling där vi i gudstjänsten tackar Gud för allt han gjort genom skapelsen och frälsningen genom Jesus Kristus.
  2. Åminnelse – ett ord som handlar om att påminna sig vad Jesus Kristus gjort genom korset och genom uppståndelsen – det blir en predikan i glädje över Guds stora under
  3. Förbön – hela nattvardsliturgin är uttryckt genom ord i bön till vår Herre att han skall verka genom sin ande och ta emot oss
  4. En bön om den helige Ande – utan den helige Ande blir det inte något av det vi gör i gudstjänsten. Det blir på sin höjd något vacker och stämningsfullt. Men genom Anden verkar Gud i det vi gör
  5. Gemenskap i tron – kommunion betyder ju gemenskap. Det är en gemenskap med Jesus Kristus därför att vi genom nattvarden får del av hans liv, men det är också en gemenskap med varandra därför att vi genom honom också blir delaktiga i varandras liv
  6. Förlåtelse och försoning – ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

I svensk tradition har ofta tyngdpunkten i nattvardsfirandet legat i orden förlåtelse, syndabekännelse, försoning. Det är viktiga delar i nattvardens gåva till oss, men inte de enda. Vi behöver som kyrka och församling lära oss att ta emot alla delarna – gemenskapen, tacksägelsen och lovsången till Guds ära, förbönen, den helige Andes liv i våra liv, förkunnelsen (åminnelsen) om Guds stora verk genom Jesus Kristus – – –

Allt detta kommer oss till del när vi firar nattvardens måltid med varandra och med honom som gett oss den.

När vi inför mässan ber syndabekännelsen tillsammans är det ett sätt att nalkas allt detta – i bönen ber vi om hjälp att lämna det som hindrat oss från gemenskapen med Gud och om att i hans namn och genom hans kraft gå vidare. Och när vi gör det lämnar det outplånliga spår i våra liv – hans förlåtelse, hans närvaro i våra liv gör mycket mer med oss än bara ett minne.