Korset är Livets symbol

Meningslös död. Det finns alldeles för många exempel på det här i världen. Och människor sörjer, gråter, kämpar mot känslan av att ingenting längre ger någon mening. Ibland ropas det i förtvivlan till Gud – varför? Måste det vara så här? Var är du Gud?

Jesu död ser ut att bli en av alla dessa meningslösa mord. Avrättningsredskapet står upphöjt på klippan, skoningslöst i sitt totala ointresse av att veta vem som hänger där just den gången.

Min Gud, var är du? Profeten Jesajas ord visar vägen: ”Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.” ”… han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna.” ”När hans elände är över skall han se ljuset…”

Det är märkligt att ett avrättningsredskap blivit en av de viktigaste symbolerna för liv! Korset där Jesus hängdes upp för att dö är inte de kristnas hatsymbol! Snarare en symbol som vi älskar att avbilda, att bära som ett smycke om halsen, att stanna inför i vördnad och eftertanke.

Men det är ju klart att utan Jesus blir korsets symboliska värde helt värdelöst. Kyrkans medeltida träkors gjordes säkert för att hänga i taket över koret eller altaret i den gamla kyrkan – som en påminnelse om Jesus som säger att när han blivit upphöjd skall han dra alla till sig.

Alla kors har sin egen historia. Jag har många.

Ett av de märkligaste kors jag sett har jag hängande i vardagsrummet. Det är totalt annorlunda – inte i formen utan i färger och utsmyckning. Men där hänger också Jesus – men hans kropp är avbildad genom flera olika typer av grafiska tecken – framför allt hjärtan. På baksidan av korset finns en lila fyrkantig plastbit som ser ut som en slipad sten. (Att jag äger detta kors är en helt egen historia).

Det är säkert så att somliga inte skulle tycka om detta lila och guldfärgade kors. Men ju mer jag tittar på det desto mer tycker jag om det. Det vill både vara konst och en berättelse om Jesus som frivilligt gick i döden för vår skull. Av hans kärlek blir vi befriade – inte för att vi blivit så kärleksfulla utan för att hans död på korset visar Guds kärlek till oss.

Nej, alla kan inte förstå detta. Redan från första början är det ifrågasatt som meningslöst nonsens.

Men profeten Jesaja berättar redan 700 år före Jesus hängdes upp på korset vad det skulle vara bra för:

”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led… Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, men Herren lät vår skuld drabba honom.”

Långfredagen är den ena halvan av den viktiga berättelsen om honom som burit alla världens synder på korset, för att vi skulle få liv genom hans död. Det blir tydligt först genom påskens under. Men där är vi inte nu.

Jesaja sa också: ”När hans elände är över skall han se ljuset.”

Den helige Johannes döparens dag

Johannes namn, historia och tradition, utmanande profeter och Guds oföränderlighet i en föränderlig värld. Kanske skulle det här kunna handla om det.

Den helige Johannes döparens dag den 26 juni 2016

Varför heter vi som vi gör? Varifrån har du ditt namn? Är det ett typiskt namn för din släkt eller något helt nytt? Om du vet lite grann om hur man kan resonera i familjer och släkt när ett barn föds, då kan du sätta dig in i berättelsen om pojken Johannes som inte fick heta som släkten ville.

Ibland händer det något som gör att allt förändras. Allt det där som vi var så säkra på var rätt och riktigt och helt omöjligt att ändra på är plötsligt helt annorlunda och förändrat. Det är inte samma värld nu som det var när jag var liten. Och allting förändras fort. Nej, inte allt! Gud förändras inte.

Sakarias släkt och familj hade sin historia. I den ingick särskilda mönster från generation till generation. Så var det också med namnet. Precis som jag heter efter min farfar som hette efter sin farfar. Men så griper någon in i denna historia och förändrar allt. ”Johannes är hans namn”, är den envise faderns budskap. Och det vågar han göra därför att han själv tvingats acceptera att Gud gripit in i hans liv.

Det är inte så lätt att berätta för andra om de upplevelser som man själv haft. Men det är viktigt att berätta. Sakarias fick berätta för de andra om allt som hänt honom och som fick honom att ge sin son namnet Johannes. Och människorna förundrades – vad är det som kommer att hända härnäst? Vad vill Gud göra mer för nytt?

För visst vill Gud fortfarande göra något nytt – av oss och av våra liv. Fast ibland blir vi riktigt tråkiga och slutar förvänta oss att något nytt kan hända. Eller så tror vi att vi redan nu vet tillräckligt om allt det som vi behöver veta. Men det gör vi aldrig! Gud förändras inte. Han vill alltid mer än vad vi förstår!

Jeremia är som en av de stora profeterna i Gamla Testamentet. Han är rak och utmanande i sitt budskap, både mot enskilda makthavare och mot ett helt folk.

”Hör Herrens ord, du Judas konung.” ”Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld.”

Detta har alltid varit Guds budskap till alla makthavare – se till allas bästa, och värna särskilt om dem som har svårt att försvara sig själva. Profeter som Jeremia säger obehagliga sanningar även om konsekvenserna kan bli farliga. På så vis hör Jeremia ihop med Johannes döparen. Båda var profeter som talade till folket om deras liv, vare sig det var till makthavare eller till folk i mängden.

När Paulus på sina missionsresor kom till en ny stad, besökte han alltid synagogan på platsen (om en sådan fanns). I en stad som hette  Antiochia fick han och hans medarbetare följande uppmaning från synagogföreståndaren: ”Bröder, om ni har något att säga till folkets uppbyggelse, så gör det.”

Då predikar Paulus utifrån det judiska folkets historia om den Gud han känner. In i detta bakar han in berättelsen om Jesus som en fortsättning och uppfyllelse av alla Guds löften. Här kommer också Johannes döparen in. Paulus berättar om honom att han förberedde folket på att Jesus skulle komma ”genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk.” Och Johannes sa att det kommer en efter honom: ”Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.”

Jeremia läxade upp kungar och andra potentater. Det ingick i hans uppdrag att varna folket för de katastrofala följder av den politik som fördes. Men Jeremia hade det inte lätt. Ständigt var han illa omtyckt av makthavarna och folket ville nog hellre höra vackra ord om Guds frid och välsignelse än om att ta ansvar för det liv som de levde.

Hur blev det med Paulus? Ja, den predikan han höll i Antiochia i Pisidien ledde till ytterligare en predikan veckan därpå. Då blev han utkörd från stan av sina judiska medbröder, som inte kunde acceptera att Jesus skulle vara den frälsare de väntat på. Men de andra, de som inte hade fått vara med från början, de som kallades hedningar, de lyssnade med öppna sinnen och många kom till tro.

På samma sätt blev det för Johannes. Många lyssnade och tog hans ord till sig. Andra blev arga och satte stopp för hans förkunnelse.

I Bibeln hittar vi flera sådana berättelser. Att Guds ord till oss endast skulle bestå av vackra ord om gemenskap och kärlek är bara sånt som vi ibland skulle vilja önska. Men att tala allvar om människors liv betyder alltid också att det som inte är bra kommer på tal. Den som vågar lyssna till den röst som ifrågasätter är närmare sanningen än den som bara vill höra att allt står väl till. Gud förändras inte. Men han vill utmana oss till förändring!

Allt det budskap som Herren har gett oss har vi att förvalta i den tid vi lever i just nu. Budskapet kanske är gammalt och i sig oföränderligt, men det betyder inte att Gud har slutat att göra något nytt. Vår egen personliga historia är mycket längre än det liv vi levt. Vi är en del i ett större sammanhang, en familj, en släkt, ett lands historia, där Guds verk varit synliga hela tiden – för dem som velat se det.

Vi vet aldrig vad som kommer att hända härnäst. Men vi lever i Guds hand – och vi kan ta vara på den historia som han gett oss, både vår egen historia och de berättelser som han ger oss ur Bibelns och kyrkans historia. När vi gör det, blir det liv vi lever nu berikat av det liv som andra människor levt före oss – och vi själva får se mer av det liv som Gud har i beredskap åt oss.

Det är stort nog för mig…

Fromsint blogghistoria och framtiden?

Jag fick för mig att se igenom högen av allt jag skrivit här sedan september 2010 (visade det sig). Med över fem hundra inlägg var det säkert så att ett och annat var tämligen onödigt. Som små statusuppdateringar i perioder där jag inte orkade skriva något.

Det var en intressant upplevelse att gå tillbaka och läsa vissa utvalda inlägg och se hur jag skrivit under åren. Ibland var det ett ”wow, har jag skrivit det här? Ibland var det tvärtom – usch, så korttänkt och onödigt. Och ibland var det bara ”jaha, det har jag visst också skrivit.”

Allt började egentligen redan 2009. Då hade jag så många tankar och frågor, saker jag ville fundera högt över, både inom kyrkan och samhället. Men jag hade inte någon självklar plats i mitt liv att göra det. Så jag testade gratisblogg ett år. Och sen tog jag steget ut och skaffade en helt egen domän. Och förundrades över att ordet ”fromsint” var så ledigt. Men det passade mig.

De första åren blandade jag rätt mycket skriverier om både kyrka, tro och samhälle. Efter 2013 blev det mest bara predikningar och andra sådana tankar. Men det berodde ju på att några frågade mig om jag inte hade möjlighet att dela med mig av dem. Och så blev det.

2012 och 2013 skrev jag mest. 2015 och 2016 hittills är ungefär lika, ganska lite. Men det är inte slut än.

Predikningar har jag lagt ut ungefär hela tiden, men framför allt sedan 2012. Inte alla söndagar, inte hela kyrkoåret komplett, men det finns i varje fall en del som tycks hamna här och hittar några gamla predikningar. Om det gör någon nytta vet jag dock inte. Lika lite som man egentligen vet som predikant om det som sägs går in någonstans. Men alltid är det någon som hittar något.

Just nu funderar jag på vad nästa steg blir. Om jag bara fortsätter att skriva några gånger i månaden, kanske predikningar eller liknande saker. Eller om det ska bli något nytt. Eller nerläggning. Det är ju också ett alternativ om det inte finns någon anledning att fortsätta. Nostalgi är i varje fall inte tillräckligt stor anledning…