Septuagesima 2018

Där Gud har sin glädje!

”Nåd och frid från Gud,
Han som verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden”

Jesus gjorde ofta saker som fick människor att reagera. Han mötte de trasiga, de smutsiga och sjuka med kärlek, värme och omsorg. De som fick del av denna omsorg älskade honom, tog emot i glädje för att han såg dem. Många av dem som såg på gjorde tvärtom – surnade till därför att de inte ansåg de trasiga och smutsiga vara värda besväret. Eller så var de avundsjuka – längtade efter att bli först i kön till den store profeten. För vi människor har en väldigt stark tendens att vilja söka efter det starka, att själva visa oss starka och stolta över vad vi kan.

När Jesus berättar liknelsen om jordägaren som sökt arbetare till sin vingård så är just betalningen i fokus. Hur mycket får vi i lön för vårt arbete? Vi har väl varit duktiga? Jordägaren svarar att han gav alla det han lovat dem, en rättvis betalning. Som det ska vara, eller hur?

Många fnös av ilska. Vaddå rättvis betalning? Här har jag jobbat och slitit i elva timmar och de där som bara jobbat en enda timme får lika mycket?

Den typen av lönepolicy skulle inte fungera här hos oss. Men nu handlar det förstås om något annat. ”Med himmelriket är det som…” Det handlar om de löften som Gud ger – och att var och en som tar till sig dem får samma löfte. Oavsett när vi vänder oss till Gud så möts vi av samma nåd och kärlek. Det är Guds rättvisa nåd.

Profeten Jeremia talar om hur viktigt det är att förstå detta, och att vara stolta över att lära känna Guds storhet.
”Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren.” (Jeremia)

Dessa ord talar till mig! De säger att jag ska söka stoltheten i att ha insikt och kunskap om Gud – och om Guds vägar. Ja, det finns i det som är hans glädje!

För Herren har sin glädje i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, överallt där det sker!
När vi står fast i vår kärlek till varandra, men också till dem som ingen annan tycks se – då gläds Gud.
När vi kämpar för rättvisa och fred på jorden – för att varje människa ska få ett hem, en gemenskap, en fristad och möjlighet att växa – då gläds Gud.

Därför är det också stort att få säga:
”Nåd och frid från Gud,
Han som verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden”

Han är med oss.

18 söndag efter Trefaldighet

Vad åtrår jag? Var finns min längtan? Vad söker jag efter? För jag är ju människa och som sådan har jag en inneboende längtan efter mer av det liv som jag ser. Jag vet ju att det finns mer i livet än vad jag kan se. Men det är inte alltid självklart att jag vet i förväg vad det är som jag söker efter.

När Jesus talar om himmelriket i dagens evangelium så gör han det utifrån två likartade bilder. En nergrävd skatt och en dyrbar pärla finns och väntar på att bli upptäckta. Den som hittar dem kommer att göra allt för att bli rättmätig ägare till dem. Men innan de är upptäckta är de endast en dold skatt, något att längta efter, utan att riktigt veta vad.

Tre ord vill jag plocka ut: Vägledning, Kraft, Kärlek.

I Ordspråksboken talar Gud idag till oss om bland annat vägledning. Att följa den väg som är Guds väg hör ihop med att lyssna till Guds ord, både de söta och underbara och de tuffare och svårare. ”Lyckliga de som följer min väg.” ”Lycklig den människa som hör på mig…” ”För den som finner mig finner livet och vinner Herrens välbehag.” När jag hör dessa ord vill jag verkligen bli lycklig genom att finna Guds väg.

I episteln möter vi lärjungar som med kraft förkunnar sin tro också i en motgång – på ett uttryckligt förbud att predika om Jesus svarar de utifrån sin tro: ”Man måste lyda Gud mer än människor.”

När vi lyssnar till Petrus ord om att lyda Gud före allt annat, så behöver vi också se att lydnaden till Guds ord och bud aldrig kan låsas fast vid en gång för alla färdiga synsätt på hur vi ska leva våra liv. Ser vi genom Bibelns och kyrkans historia så möter vi ständigt detta fenomen – människor som tror att de är färdiga med sin kunskap om Gud och försöker styra andra genom sina egna färdiga lösningar. Jesus mötte dem, Petrus och de andra apostlarna mötte dem, och vi möter dem också. Och – ibland är det vi själva som är skyldiga, när vi står i vägen för andras möjligheter.

I varje generation sker det något nytt. Hur möter vi det? Med öppen nyfikenhet eller med fasa? Vi kan tänka på föräldrar som i tid och otid talar om för sina barn att det var annorlunda förr – och därför bättre. Men de glömmer då bort att de själva en gång i tiden var unga pionjärer som tyckte att de möttes av rigida förståsigpåare (föräldrarna) som inte ville ändra något. Vi måste lära oss hur historien fungerar. För den upprepar sig lätt.

Därför är det viktigt att vi försöker förstå det här med himmelriket och skatten. Där din skatt är – där är ditt hjärta. Där ditt hjärta är – där är din skatt. ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen” säger vi ibland. Vi kan säga det godmodigt om barnens självklara hängivenhet vare sig de talar om små detaljer i en berättelse från skolan eller bara om vad kompisarna gjort i går. Men vi behöver lära oss att detta gäller också i våra liv. Och det syns och det märks genom det liv vi lever.

Tro handlar om relation och kärlek. Relation till Gud, kärlek till Gud och kärlek till människor. Ungefär som en levande kärleksrelation mellan två människor som funnit varandra. De blir varandras skatt. Och deras liv tillsammans definieras av deras gemensamma kärlek -där alltid den andra är den viktigaste.

Det är inte annorlunda att finna den skatt som är den levande relationen med Gud. Det handlar ju inte bara om att upptäcka att Gud finns och att ”tro på Jesus”. Det handlar om att förstå att Gud tror på mig, att allt det som Jesus gjort handlar om att visa hur viktig jag är för Gud. Och att detsamma gäller varenda människa.

Allt börjar hos Gud. Där finns den skatt som är gömd för många, ända tills den blir upphittad. Kärleken kommer från Gud och visar sig framför allt genom det som Jesus är och gör och har gjort för oss. Det är inte abstrakt, för hans kärlek ända till döden är inte abstrakt. Hans uppståndelse är ett kärleksbevis från Gud till oss – som säger att vi har liv med Gud, ända in i evigheten.

I våra liv kan vi be om vägledning och kraft för vårt liv, för vår tro, våra relationer etc. Men utan kärlek är vi ingenting. Då är våra ord tomma, vår tro tom och våra liv ytliga och ihålliga. Hur fint det än ser ut.

Berättelserna om skatten och pärlan handlar om att finna denna kärlek och hålla fast vid den.

Genom Jesus, Kristus, vår Herre.

Domssöndagen 2014

Domssöndagen den 23 november 2014 – en möjlig predikan om det nu hade varit så att jag skulle predika då.

Kommer du ihåg liknelserna om skatten i åkern och den dyrbara pärlan? Vi läste den på 18 efter Trefaldighet. Det kan vara intressant att börja med att berätta att dagens evangelium är den direkta fortsättningen av dessa två liknelser: Himmelriket är som en skatt, med himmelriket är det också som när en köpman söker efter dyrbara pärlor… och med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön.

Allt detta är bilder som Jesus ger sina lärjungar att fundera över. De hör ihop, även om vi använder olika söndagars tänkta teman till att skilja dem åt. Jesus vill något med sina bilder – och jag tror att de är viktiga för att vi ska kunna utvecklas och växa i vår tro som kristna.

Inför den 18 efter Trefaldighet september skrev jag så här en gång i en predikan:

”(Men) något stort finns som får oss att tappa andan när vi kommer tillräckligt nära. Jesus kallar det himmelriket. Det är så stort att vi skulle bli beredda att ge allt för att få tag på det. Samla ihop alla våra ägodelar och sälja om det så skulle vara att det räckte.”

Men det är inte så det går till. Himmelriket finns till för oss – det är en del av det liv som vi har i tron på Jesus. Som han själv säger: (Luk 17:21 – söndag före Domssöndagens evangelium) ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er”.

Samtidigt talar han om att detta Guds rike skall komma en gång – i all sin fullhet. ”Då döden är dödad och synden försvunnen och frälsningens fullhet för evigt är vunnen” (Sv.Ps 314:1)

Här blir det dock mer allvar i skildringen av hur det är med himmelriket. Nätet som läggs i sjön kanske kan vara en bild av den tid som vi har fått – och där Gud har gett oss möjligheten att söka efter himmelrikets skatter redan nu – på väg mot den slutgiltiga frälsningen då vi får vara med Gud i himmelen. När nätet dras upp är tiden ute. Med bilden antyder Jesus att ingen lämnas kvar ”i sjön” – alla hamnar i nätet som då blir bilden av domens dag. Där sorteras fisken – och den goda behålls medan den dåliga kastas.

Kanske är det många som har svårt med den här bilden. Det kan jag också ha. Men när Jesus talar om den tid som vi kallar den yttersta tiden och domens dag – eller om vi kallar det Kristi återkomst som just denna söndag – så finns det allvaret med, att somliga kommer att glädjas och andra att förtvivla. Det går ju en skiljelinje någonstans i detta, en gräns som vi kan närma oss med någon form av skräckslagen respekt eller glad nyfikenhet.

Det hjälper ju inte att försöka bortförklara allt det bibliska materialet som talar om himmelriket utifrån domsperspektivet. Samtidigt är det lika viktigt att komma ihåg att det inte hör till vår egen uppgift att vara den som vet hur det kommer att bli. Eller som det också uttrycks: Döm inte, så ska ni inte bli dömda – eller som i Jesus bön: ”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”

När Jesus talar om skatten i åkern och den dyrbara pärlan så står dessa för något viktigt i vårt sökande efter meningsfullt liv och tro på både nutid, framtid och evighet. Allt detta kan vi finna i tron på Jesus Kristus. Och när han bär en människa finns det inget annat som kan stå emot.

Om vi då lägger till den tredje delen av liknelsen, den som vi idag fick om nätet som dras upp – så blir det till en allvarsam utmaning att inte ge upp sökandet, att inte tappa taget om det hopp som vi har fått genom tron på Jesus. Och hur liten vi själva tycker att vår tro är så är det inte tron i sig självt som är målet utan gemenskapen med Gud, idag, i morgon och i all evighet. Detta stora kan vi inte någonsin bära själva utan vi måste i stället låta det bära oss.

Trons hopp är mycket större än vad vi kan se och förstå med vårt förnuft. Det går utöver allt det vi kan kalla förnuft, vishet eller vetenskaplig kunskap. Därför får det också ofta en stämpel – att det är vansinne, dumheter, ett religiöst nonsens. Det får vi stå ut med. Så har det alltid varit och kommer att vara för den som tror. Den som inte hittat dit kan inte förstå. Det vi kan hoppas är att vi med vårt hopp kan inspirera fler att våga tro och hoppas på himmelrikets tid – vad vi än kallar den.

Paulus skrev om den (i episteln idag) 1 Kor 15:22 ”Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.” och i slutraden säger Paulus att allt ligger i Guds hand ”så att Gud blir allt, överallt.”

Gud blir allt, överallt. Det är bara att fundera över hur det ser ut idag. Att Gud finns med här och där, och kanske mer än vad vi kan se, det är nog inte så svårt att tro. Men så ser vi ut över världens alla eländiga platser, och ser människors livsvillkor trasas sönder, förstöra och förgöra genom andra människors ondska eller oförstånd och undrar kanske – var finns Gud i detta? Jag tror att en del av svaret finns inom oss själva – nämligen i frågeställningen ”vad gör vi åt det?”

Kan hoppet då leva? Jag tror att vi själva måste ta steget ut och bestämma oss för att hoppet lever – inte bara som en teori som vi inväntar tills domens dag. Då är det inget hopp utan bara en påklistrad fasad.

Gud blir allt, överallt. Det är vad han vill. Det är vad Gud kommer att göra till slut. Därför tillhör det vår tro och vårt kristna hopp att tydligt leva det i våra liv, i församlingens liv och i den värld vi är satta att tillsammans med vår Herre och Gud kasta ut näten, hjälpa människor att finna skatten och pärlan så fler kan bäras av det som skall bära ända in i himlen. Ingen har dock lovat oss att det skulle vara enkelt.

När vi firar gudstjänst använder vi trosbekännelsen som ett sätt att tala om att vi vill tro och leva detta.

Texter 3 årg: 1 Kor 15:22-28, Matt 13:47-50
Psalmförslag: 320:1-4, 174, 798, 490