Den stigen går jag med glädje – 8 söndag efter Trefaldighet

I Psaltarens 119:e psalm vers 35 står det så här:

”Led min vandring efter dina bud, den stigen går jag med glädje.”

Jag vill börja predikan där, för att knyta till evangeliet där Jesus talar om att vägen som leder till livet är smal, liksom också porten som leder till denna smala väg. Det är inte en väg för höga hastigheter, snarare en smal stig där man endast kan ta sig fram gående. Stigen är liten, vägen är smal. Att ta sig fram tar tid. Och tiden är en nödvändig del av vårt liv.

Kontrasten blir tydlig när vi jämför med en motorväg. Här får många plats samtidigt i flera filer. Motorvägen är till för höga hastigheter och det gäller att ta sig både till och från den på ett smidigt och snabbt sätt. Därför är också påfarterna och avfarterna breda och väl anpassade till den trafik som råder på motorvägen.

Jag tycker om motorvägar när jag behöver ta mig snabbt från en plats till en annan. Det är ju snabbheten som är hela poängen. Att inte förlora onödig tid i att sitta i bilen på småvägar när det finns snabbare sätt.

Men när vi ska tala om vårt liv och vad det ska leda till har vi ingen nytta av att jämföra det med en motorväg. Ändå ligger tanken nära idag eftersom Jesus talar om den breda vägen som leder till fördärvet och alla de många som går på den. Men jag väljer i stället att gå tillbaka till den lilla stigen.

Överallt i Småland finns det små skogsstigar och vandringsleder. Att gå ut en vacker sommardag och promenera genom skogen, lyssna till fåglarnas sång och vindens sus, se på träden, bäckarna i skogen och de små sjöarna är ett vilsamt sätt att färdas på. Det går långsamt. Det tar tid. Men hur många tar sig den tiden?

Idag är människor ofta väldigt stressade. Jag tänker inte försöka analysera samhällssystemet för att låtsas hitta en välformulerad förklaring. Inte vill jag heller försöka att tala om hur man ska göra för att bryta med det mönster som gör att människor tycks mer och mer stressa ihjäl sig. I stället är jag intresserad av att fundera över hur det Jesus säger till oss i evangeliet påverkar oss som kristna och som församling.

Tar vi det till oss? Begriper vi vad han menar? Förstår vi allvaret i hans ord och hans omsorg om våra liv och de vägar som vi vandrar genom livet? Eller blir det bara vackra ord?

Det är få som finner den smala vägen säger Jesus. Så har det alltid varit. Ibland har vi i kyrkans liv säkert använt det ordet som ett sätt att förklara varför det är så få som kommer till kyrkans gudstjänster. Då har engagemanget i församlingen fått stå som en bild för den smala vägen och alla andra, de som inte kommer till kyrkan fått stå som mall för dem som går den breda, fördärvliga vägen.

Men mot den missuppfattningen har vi idag fått profeten Jeremias ord, de som han fick i uppdrag att ropa ut till folket som kom till templet för att tillbe Herren. Han står inte och dunkar folket i ryggen och gratulerar dem för att de kommit till kyrkan. Han predikar inte heller för dem att om de bara ber mer och läser sin bibel ännu mer så kommer de säkerligen att vara kvar på den smala vägen. Nej, han slår undan fötterna på dem som tror att allt står väl till med våra liv bara vi kommer till kyrkan.

Herrens budskap genom Jeremia är: ”Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats.

Läser vi vad Paulus skrev i dagens epistel talar han om vår samhörighet med Gud. Han säger att vi är Guds barn därför att vi (genom dopet) har fått hans Ande. Samtidigt ger det oss ansvar – vi får kallas arvingar, därför att vi fått ärva det budskap som Gud har gett till sina barn. Arvet är inget vi kan ta lätt på. Därför säger han att till det hör att dela det lidande som Jesus har gått igenom för att också – så småningom – kunna dela hans härlighet.

Det är inte alltid så lätt att förstå alla små finesser i Bibelns undervisning. Men lägg ihop följande:

  1. Jeremias uppmaning till folket att ändra sina liv.
  2. Paulus som påminner oss om att livet i tron på Kristus är ett ansvar där vi uppmanas att dela det lidande som Jesus har tagit på sig.
  3. Jesus som säger att vägen som leder till livet är smal och att det är få som finner den.

Bibelorden som läses i varje gudstjänst är till för att undervisa, förmana, upplysa och uppmuntra. Många människor tror att kyrkans gudstjänster inte längre har något relevant att ge dem. Därför stannar de hemma. Jag tror att de i alltför många fall gör rätt i det. Jag ska förtydliga vad jag menar genom några frågor:

  • Finns det något som vi som församling kan ge dem?
  • Var har de sett eller hört om de kristnas förändrade liv – som dessutom verkar intressant att försöka att följa efter?
  • När har de hört talas om att det i just ”vår” kyrka firas så härliga gudstjänster att man inte kan låta bli att komma dit?
  • Och tråkighetsstämpeln – oavsett om kyrkan förtjänat den eller inte – vad gör vi med den?

Att leva tar tid. Att få en trött, gammal och kanske sovande församling att bli en livsbejakande, glad och utåtriktad gemenskap tar lång tid. Men även om Jesus säger att det är få som finner den smala vägen som leder till livet, så uppmanar han oss att söka efter den och att hjälpa andra människor att finna den och lära sig att gå den.

Kanske är det så att vår egen och vår församlings bön borde vara:

Led min vandring efter dina bud, den stigen går jag med glädje.

Vårt intresse kan knappast vara att analysera den breda vägen med alla dess fällor. I stället måste vi satsa på att göra den smala stigen med alla dess farthinder till den mest attraktiva och det mest glädjefyllda alternativet.

Men vi måste alltid börja med oss själva. Ställa oss frågor som: hur ska ändra mitt liv? Hur delar jag Kristi lidande? Hur håller jag mig till den smala vägen – och hur lär jag mig att gå den med glädje?

Vi har som kyrka och församling inte rätt att välja den breda vägen. Men vi kan inte heller med automatik påstå att vi redan har hittat den rätta vägen och att vi i glädje redan vandrar där på de smala stigarna som leder till livet.

Men vi kan veta att vår kallelse är att söka efter livets vägar, för oss själva, för vår församling och kanske till och med för att så småningom kunna visa andra vägen till den stig där Guds barn går i glädje tillsammans – oavsett hur få eller många vi är.

Därför kan vi i tron på att vara ledda av den Ande som är från Gud och som gett oss rätten att kalla oss Guds barn – ställa oss upp och bekänna vår tro. Någonstans måste man börja.


Denna predikan är 12 år gammal. Information om den kanske kan vara så här:

8 efter Trefaldighet den 17 juli 2005
Högmässa i Madesjö kyrka
Psalmer: 401:1-3, 279B, 266B, 298, 278.
3 årgången: Jeremia 7:1-7, Rom. 8:14-17, Matteus 7:13-14

 

Kort predikan på första Advent

Vad vi än gör i kyrkans gudstjänster, vilken söndag det än är, så är alltid Jesus med. Det är på grund av honom vi möts här.

När aposteln Johannes på ett profetiskt sätt i Uppenbarelseboken beskriver bokrullen som ingen kan öppna – finns det ett inslag av förtvivlan och nederlag. Han förstår att denna bokrulle är en nyckel till allt han behöver och önskar få veta om Guds vilja. Men ingen är värdig. Ingen är så nära Gud, ingen är så oförstörd av de makter som finns i alla människors liv. Ingen klarar sig undan att kämpa för sitt liv! Ingen slipper sorg, möda, bekymmer, sjukdom och död.

Att sjunga om honom på första advent är att trotsa allt det mörka som finns inom oss och utanför oss. Det är att inför hela världen säga att det finns någon som är värd vår sång och vår hyllning.

Vi vet vem det är. Det är han som rider på åsnan till folkets jubel. Men hans önskan är inte i första hand folkets jubel utan att varje enskild människa skall förstå vem han är och ta emot honom.

I dag är det tid för glädje, fest och hyllningsrop till honom, Jesus Kristus. I morgon och varje dag från och med nu har du möjlighet att välja om du ska stå kvar hos honom också när det inte är lika enkelt att lovsjunga. Det tar inte så lång tid. Avståndet mellan glädje och sorg är sällan långt. Inte heller avståndet mellan våra goda och våra dåliga val i livet.

Men, som ängeln sa till Johannes: ”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot.”

Han har tagit emot vår hyllning och burit vår svaghet. Han har segrat! Vi kan med hela kyrkan i alla tider prisa honom som kommer i Herrens namn. Jesus Kristus är hans namn.

Amen.

Första söndagen i Advent den 27 november 2016
Högmässa Lenhovda kyrka
Texter 3 årgången: Sakarja 9:9-10, Uppenb. 5:1-5, Matt 21:1-9
Eftersom jag läser biskop Fredriks Adventshälsning till församlingarna i stiftet i inledning av predikan fick det bli en kort predikan. Och så har vi så mycket annat ändå denna gudstjänst… Och jag kan tänka mig att de flesta talar utifrån evangeliet så jag valde några rader kring episteln i stället.

Framtiden och hoppet i och för kyrkan

I ett ofta citerat bibelord från profeten Jeremia sägs det att Gud vill ge en framtid och ett hopp. Eftersom det ordet är väldigt gammalt och hoppet ännu inte är ute så har väl det fungerat rätt länge, tycker jag. Och det fungerar än. Så länge hoppet finns är det inte ute.

Nu tänkte jag bara skriva några begränsade rader om detta hopp, nämligen hoppet i kyrkan och för (framför allt) Svenska Kyrkan. Det är ju där jag befinner mig, som präst och som troende medlem.

De senaste månaderna har jag besökt en del av de kyrkor som finns i närområdet. Det har varit en förstagångsupplevelse flera gånger. Det är ganska spännande att kunna göra så. I normala fall har jag ju arbetat de flesta söndagar och därmed inte fått den chansen.

Kyrkorna jag besökt har både varit i stad och landsbygd. Och alla vet väl att det är ganska olika förutsättningar för stad respektive landsförsamlingar. I varje fall till det yttre. Men till det inre handlar det ändå om samma sak – att i församlingens kyrka fira gudstjänst så att det blir till glädje för dem som är med.

Någonstans i detta hittar jag ett starkt hopp. Jag skulle självklart kunna skriva ner synpunkter på liturgins utförande, ibland med den äldre kyrkomusiken, ibland det helt nya och ovana, ibland en salig blandning. Men det är ju ändå bara valbart innehåll. Det vi inte kan välja bort är människorna. Och inte heller prästen.

Prästen har ett stort ansvar för att gudstjänsten ska bli mer än bara något som måste göras. Och för att jag inte har lust att skriva en lång uppsats här och nu, ska jag bara säga: Jag har fått vara med om flera mässor där jag mött präster som tagit detta ansvar på ett fint sätt. Oavsett om jag gillat själva liturgin eller inte. Det har varit äldre präster, halvgamla (som jag) och betydligt yngre. Och hoppet lever. Också på landet, dit jag snart beger mig för att vara präst.