Den stigen går jag med glädje – 8 söndag efter Trefaldighet

I Psaltarens 119:e psalm vers 35 står det så här:

”Led min vandring efter dina bud, den stigen går jag med glädje.”

Jag vill börja predikan där, för att knyta till evangeliet där Jesus talar om att vägen som leder till livet är smal, liksom också porten som leder till denna smala väg. Det är inte en väg för höga hastigheter, snarare en smal stig där man endast kan ta sig fram gående. Stigen är liten, vägen är smal. Att ta sig fram tar tid. Och tiden är en nödvändig del av vårt liv.

Kontrasten blir tydlig när vi jämför med en motorväg. Här får många plats samtidigt i flera filer. Motorvägen är till för höga hastigheter och det gäller att ta sig både till och från den på ett smidigt och snabbt sätt. Därför är också påfarterna och avfarterna breda och väl anpassade till den trafik som råder på motorvägen.

Jag tycker om motorvägar när jag behöver ta mig snabbt från en plats till en annan. Det är ju snabbheten som är hela poängen. Att inte förlora onödig tid i att sitta i bilen på småvägar när det finns snabbare sätt.

Men när vi ska tala om vårt liv och vad det ska leda till har vi ingen nytta av att jämföra det med en motorväg. Ändå ligger tanken nära idag eftersom Jesus talar om den breda vägen som leder till fördärvet och alla de många som går på den. Men jag väljer i stället att gå tillbaka till den lilla stigen.

Överallt i Småland finns det små skogsstigar och vandringsleder. Att gå ut en vacker sommardag och promenera genom skogen, lyssna till fåglarnas sång och vindens sus, se på träden, bäckarna i skogen och de små sjöarna är ett vilsamt sätt att färdas på. Det går långsamt. Det tar tid. Men hur många tar sig den tiden?

Idag är människor ofta väldigt stressade. Jag tänker inte försöka analysera samhällssystemet för att låtsas hitta en välformulerad förklaring. Inte vill jag heller försöka att tala om hur man ska göra för att bryta med det mönster som gör att människor tycks mer och mer stressa ihjäl sig. I stället är jag intresserad av att fundera över hur det Jesus säger till oss i evangeliet påverkar oss som kristna och som församling.

Tar vi det till oss? Begriper vi vad han menar? Förstår vi allvaret i hans ord och hans omsorg om våra liv och de vägar som vi vandrar genom livet? Eller blir det bara vackra ord?

Det är få som finner den smala vägen säger Jesus. Så har det alltid varit. Ibland har vi i kyrkans liv säkert använt det ordet som ett sätt att förklara varför det är så få som kommer till kyrkans gudstjänster. Då har engagemanget i församlingen fått stå som en bild för den smala vägen och alla andra, de som inte kommer till kyrkan fått stå som mall för dem som går den breda, fördärvliga vägen.

Men mot den missuppfattningen har vi idag fått profeten Jeremias ord, de som han fick i uppdrag att ropa ut till folket som kom till templet för att tillbe Herren. Han står inte och dunkar folket i ryggen och gratulerar dem för att de kommit till kyrkan. Han predikar inte heller för dem att om de bara ber mer och läser sin bibel ännu mer så kommer de säkerligen att vara kvar på den smala vägen. Nej, han slår undan fötterna på dem som tror att allt står väl till med våra liv bara vi kommer till kyrkan.

Herrens budskap genom Jeremia är: ”Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats.

Läser vi vad Paulus skrev i dagens epistel talar han om vår samhörighet med Gud. Han säger att vi är Guds barn därför att vi (genom dopet) har fått hans Ande. Samtidigt ger det oss ansvar – vi får kallas arvingar, därför att vi fått ärva det budskap som Gud har gett till sina barn. Arvet är inget vi kan ta lätt på. Därför säger han att till det hör att dela det lidande som Jesus har gått igenom för att också – så småningom – kunna dela hans härlighet.

Det är inte alltid så lätt att förstå alla små finesser i Bibelns undervisning. Men lägg ihop följande:

  1. Jeremias uppmaning till folket att ändra sina liv.
  2. Paulus som påminner oss om att livet i tron på Kristus är ett ansvar där vi uppmanas att dela det lidande som Jesus har tagit på sig.
  3. Jesus som säger att vägen som leder till livet är smal och att det är få som finner den.

Bibelorden som läses i varje gudstjänst är till för att undervisa, förmana, upplysa och uppmuntra. Många människor tror att kyrkans gudstjänster inte längre har något relevant att ge dem. Därför stannar de hemma. Jag tror att de i alltför många fall gör rätt i det. Jag ska förtydliga vad jag menar genom några frågor:

  • Finns det något som vi som församling kan ge dem?
  • Var har de sett eller hört om de kristnas förändrade liv – som dessutom verkar intressant att försöka att följa efter?
  • När har de hört talas om att det i just ”vår” kyrka firas så härliga gudstjänster att man inte kan låta bli att komma dit?
  • Och tråkighetsstämpeln – oavsett om kyrkan förtjänat den eller inte – vad gör vi med den?

Att leva tar tid. Att få en trött, gammal och kanske sovande församling att bli en livsbejakande, glad och utåtriktad gemenskap tar lång tid. Men även om Jesus säger att det är få som finner den smala vägen som leder till livet, så uppmanar han oss att söka efter den och att hjälpa andra människor att finna den och lära sig att gå den.

Kanske är det så att vår egen och vår församlings bön borde vara:

Led min vandring efter dina bud, den stigen går jag med glädje.

Vårt intresse kan knappast vara att analysera den breda vägen med alla dess fällor. I stället måste vi satsa på att göra den smala stigen med alla dess farthinder till den mest attraktiva och det mest glädjefyllda alternativet.

Men vi måste alltid börja med oss själva. Ställa oss frågor som: hur ska ändra mitt liv? Hur delar jag Kristi lidande? Hur håller jag mig till den smala vägen – och hur lär jag mig att gå den med glädje?

Vi har som kyrka och församling inte rätt att välja den breda vägen. Men vi kan inte heller med automatik påstå att vi redan har hittat den rätta vägen och att vi i glädje redan vandrar där på de smala stigarna som leder till livet.

Men vi kan veta att vår kallelse är att söka efter livets vägar, för oss själva, för vår församling och kanske till och med för att så småningom kunna visa andra vägen till den stig där Guds barn går i glädje tillsammans – oavsett hur få eller många vi är.

Därför kan vi i tron på att vara ledda av den Ande som är från Gud och som gett oss rätten att kalla oss Guds barn – ställa oss upp och bekänna vår tro. Någonstans måste man börja.


Denna predikan är 12 år gammal. Information om den kanske kan vara så här:

8 efter Trefaldighet den 17 juli 2005
Högmässa i Madesjö kyrka
Psalmer: 401:1-3, 279B, 266B, 298, 278.
3 årgången: Jeremia 7:1-7, Rom. 8:14-17, Matteus 7:13-14

 

Kampen för livet eller söndagen före domssöndagen

Livet är definitivt en kamp! Men livet är också glädje. Denna dubbelhet finns i våra liv redan innan vi föds till världen, och behåller sitt grepp om oss så länge vi lever.

Det nyfödda barnet som kämpat sig fram till världen möts av föräldrarnas obeskrivliga glädje. När samma barn vakar över en döende förälder finns också både kampen för livet och glädjen över det som varit där tillsammans. I liv och i död hör vi ihop med varandra, vi som fått varandra att leva tillsammans med. Och i kampen, i glädjen och i sorgen vävs våra liv ihop också med alla andra människors liv.

Denna söndag är kampen för livet, glädjen och sorgen också närvarande.

Dagens texter är inte enkla, för de talar inte om enkla ting. De talar om synd och Guds vrede, om Guds löften och om svåra prövningar som en del av det liv som trots det skall leda oss ända till himmelens port. De berättar i bilder som vi kan ha svårt att ta till oss. De talar om beredskap och att ha med sig rätt utrustning i den tid då allt annars blir för sent. Och de berättar om hur vi får räkna med att vänta, och vänta, och vänta…

Och kampen för livet, glädjen och sorgen är också närvarande här och nu. Själv kan jag inte sluta tänka på den kamp för livet som många utkämpade en sen fredagskväll i Paris, en kamp som alltför många förlorade. Det påminner om hur bräckligt vårt liv är, och om hur komplicerat det är att leva idag. Alltför många tar till en extrem utväg för att få iväg sitt budskap ut till andra. Och ett budskap fyllt av våld och död är också en signal till oss som bara sitter på avstånd och ser på. Det är ett budskap som säger att ingen går säker. Att några är beredda att försöka rycka till sig all makt med så mycket våld det är nödvändigt. (jfr Matteus 11:12) Och att våld ofta möts av mer våld, mer död, mer skräck.

Vi vet att många människor i andra delar av världen lever i rädsla och skräck inför makter som söker styra över deras liv. Men vi lever i samma värld allihop. Och kampen för överlevnad är lika mycket levande i vår egen lilla värld som i den stora utanför. Men vi måste förstås öppna våra ögon för att se det!

Jesus talar om förståndiga och oförståndiga flickor som väntar på brudgummen och bröllopsfesten där de skulle få vara med på en fantastisk fest. Men bara hälften var utrustade med det som behövdes, inte för att de inte hade möjlighet utan för att de inte tänkt sig för. Det är som att gå ut på en lång resa utan någon form av planering, matsäck eller utrustning. Självklart klarar sig den med rätt utrustning sig längre.

Nu vill Jesus att vi ska förstå att vårt liv levs inte bara tillsammans med andra människor utan också inför Gud. Och att det finns ett Guds rike – ett himmelrike, om vi vill kalla det så – dit vi fått en inbjudan, genom Jesus och genom vårt dop. Vår uppgift är att leva vårt liv – i all den glädje, sorg och kamp som det innehåller – så att vi också räknar med Gud.

För Gud vill något med oss och våra liv. Och varje dag i vårt liv ställs vi inför situationer där vi måste välja väg. Ibland är det rätt enkelt; vad ska vi äta till middag i dag? För oss är det en lyxfråga. För en del andra människor är det en helt annan fråga – finns det något att äta?

På samma sätt är det med vår frihet. Allting är ju relativt, sägs det ibland. Och friheten är definitivt relativ. För den beror ju bland annat på vilken möjlighet vi har att vara fria i våra val. I ett Sverige med demokrati och en lång historia av fred, är kanske våra frihetsval rätt fåniga i förhållande till dem som inte har frihet att uttrycka sin åsikt utan risk för fängslande eller att bli dödade.

Jesus säger att vi aldrig vet när dagen och timmen är inne; när det inte finns längre någon dag eller tid för oss och våra liv, eller när det inte längre finns någon tid kvar för världens liv. Och han säger att vi ska vara vakna, beredda på det som kommer. Men han säger inte det för att skrämmas utan för att få oss att längta. Han vill att vi ska längta efter himmelriket, efter det som endast är fullt av godhet, glädje, gemenskap och fred. Och som jag ser det – det bästa sättet att göra det är att i livet som vi lever nu alltid försöka välja det som är gott, det som kan ge glädje, gemenskap och fred.

I Efesierbrevet (5:9-10, 15-17) skriver aposteln Paulus följande:

Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning – och tänk på vad Herren vill ha. Ta inte del i mörkrets ofruktbara gärningar. Mer än så, avslöja dem…

Se alltså noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa.  Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda.  Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja.

I dag kan vi tänka i glädje på det goda vi får ha och har fått ha i våra liv, men också på sorgen över alltför många människors onödiga död och kampen för det goda som vi alla står mitt uppe i, i dag och varje dag i resten av våra liv.

Herren vare med oss alla. Ja, han är med oss, som han lovat!

Som ett tillägg:

Fellowhip of the Ring – Enya sjunger May it be – med en text som också kan tala in i det som finns i mitt och många andras tankar just nu.
May it be an evening star
Shines down upon you
May it be when darkness falls
Your heart will be true
You walk a lonely road
Oh! How far you are from home

Mornie utulie (Darkness has come)
Believe and you will find your way
Mornie alantie (Darkness has fallen)
A promise lives within you now

Eller: Johannes evangelium 1:5 ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Lingonsylt och andra Guds goda gåvor

 

Denna predikan är tänkt att handla om: Tacksamhet och glädje över det livets goda som aldrig är självklart.

Vad är det för speciellt med lingonsylt? Kanske tycker ni det är en fånig fråga i en predikan. Men det går att byta ut ordet lingonsylt med rätt många andra saker. Det svarar förstås inte på frågan om lingonsylten. Lingon växer i skogen. Sockret köper vi nog i affären. Och sylten är en god blandning, gjord på det ena eller det andra sättet.

Men kan vi ta lingonsylten för given? Kan vi ta för givet att allt det som vi normalt har omkring oss alltid kommer att finnas där?

Idag är vi friska och starka och kanske nöjda. En annan dag är vi varken friska eller starka. Det är så livet ser ut. Livet är fantastiskt! Men det är inte alltid lätt. Ibland är det till och med förskräckligt. Men hur kan vi bevara glädjen och tacksamheten oavsett vad som händer?

Jag tror att Tacksägelsedagen finns för att vi ska träna oss i att inte ta något för givet och därför lära oss tacksamhet för det vi har.

De tio spetälska som mötte Jesus på vägen led av en fruktansvärd och smittsam sjukdom. De fick inte träffa några andra än dem som också var sjuka. Så de höll ofta ihop. De vädjar till Jesus om att han ska se till deras situation: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss.” Och Jesus svarar genom att skicka dem till prästerna i templet – för det var bara de som skulle kunna ge dem deras sociala liv tillbaka, förutsatt att de blivit friska.

En återvänder till Jesus full av tacksamhet. Och Jesus undrar vart de andra nio tagit vägen.

Kan det vara så att denna berättelse visar hur svårt vi har med tacksamheten? Hundra procent av mänskligheten har fått sitt liv som en gåva av Gud. Hundra procent av samma mänsklighet kommer en dag att avsluta sina liv. Hur många av dem kommer någonsin att förstå att livet de fått inte är en självklar rättighet utan en gåva? En gåva att glädjas över, men inte ta för given!

Kanske är den frågan för stor för många. Kanske behöver vi först börja i det lilla – se på små saker som finns i våra liv, och träna oss i att vara glada för det lilla? Som lingonsylten! Jag gillar lingonsylt. Jag är tacksam för att skogen därhemma har gett så många lingon i år. För det är roligt att plocka lingon – känna dofterna i skogen och glädjas över att naturen har så mycket att ge. Gott är det också.

Men är det självklart? Ett annat år kanske det inte blir några lingon. Eller blåbär eller äpplen – eller någonting alls. Världen vi lever i är inte längre vad den varit. Vi har så länge tagit allt för givet att vi bara roffat åt oss efter behag. Och även om det självklart inte gäller alla så gäller det ändå mänskligheten som en helhet.

I dagens bibeltexter handlar det mycket om tacksamhet och glädje som vänds till Gud därför att det är Gud som är ”alla goda gåvors givare.” Kung David prisar Gud för att all ”rikedom och ära” som kommer från Gud. Trots sin egen världsliga makt vet David att han fått allt från Gud och att allt måste ges tillbaka till honom.

Paulus önskar att församlingens medlemmar skall vara i glädje alltid! ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud.” För i tacksamheten och bönen till Gud växer vår närhet med honom. Ju mer vi gläds, ju mer vi ber, desto närmare kommer vi glädjen.

En enda av de tio friskförklarade före detta spetälska männen förstod att överföra sin glädje till en tacksamhet till Gud. Hur kan vi finna glädjen och tacksamheten för det Gud har gett oss? OCH hur gör vi för att slå vakt om glädjen och tacksamheten i tider då det kan vara svårt att se några glädjeämnen?

Jag tror att mycket handlar om att kunna se glädjen i det lilla. För om vi bara traktar efter den stora upplevelsen, den enorma glädjen, så missar vi lätt det lilla som alltid finns där och blir missmodiga och tappar glädjen så fort det inte är häftigt och härligt! Den spetälske mannens glädje var enormt stor. Han visste att han fått livet tillbaka. Och jag tror att han därefter hade lätt att glädjas också över alla små glädjeämnen eftersom han varit borta från allt sådant så länge. Det var äntligen  hopp om livet!

Tänk gärna på det som du är glad över, här och nu! Du kan tänka på något litet eller något stort, något som varit för länge sen eller som är nu. Vi vet alla att det inte är självklart så att vi kan vara glada jämt. Men en ingrediens som vi behöver hitta i glädjen är tacksamheten. Glädjen kan ju vara rätt ensidig. Tacksamheten är alltid riktad mot någon annan. Till exempel till den Gud som ger oss rikligt av små och stora gåvor genom hela vårt liv – och som gett oss den största gåvan av alla, sin kärlek genom Jesus Kristus, vår Herre.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

PS
Jag hade gärna velat tala om andra saker än bara lingonsylt. Exempelvis om bröllopstårtor och bröllopsfester, om Midsommardans och stora folkfester där människor möts för att i glädje och fest visa gemenskap med varandra och glädjas ihop. Och om andra tillfällen då människor möts för att visa solidaritet med dem som har det svårt.

Och lägga till: Bomberna som trasar sönder liv. Om människor som ser andra människors liv som något de har rätt att bomba sönder och samman. Om tragiken i att människor av alla åldrar drabbas. Om hur vi sitter på avstånd och kanske är chockade och arga för att människor beter sig så mot varandra. OCH om hur svårt det är för mig att på avstånd se och ta in hur förskräckligt detta lidande egentligen är – ett helvete mitt i glädjen, ett helvete som är skapat för att knäcka all glädje och gemenskap för att skapa mer elände och ännu mer hat.

Men det är svårt att ta med alla sina tankar i en predikan. Här kan jag skriva några till, och till och med avsluta mitt i en mening, bara därför att jag var tvungen att skriva hur svårt jag tycker det är att se på när andra lider medan jag