3 söndagen i Påsktiden

Vad tycker du bäst om att göra? Tänk på en bild av det!

En bild som för en är självklar är helt meningslös för en annan. En som älskar bilar och motorer kanske talar om hästkrafter, hästälskarna talar om hästens krafter, – och det är bevisligen inte samma sak. Alla kan vi tänka i bilder på sådan som vi förstår oss på.

Jesus använde sig av bilder från sin tids vardag – han talade om får och herdar, om skydd mot faror, om tryggheten hos den gode herden. Det begriper inte den moderna människan särskilt mycket av, även om vi vet hur får ser ut. Men vilka bilder kan vi använda idag som berättar samma sak?

Jag har haft barn som gått i förskolan – dagis. Det är nog fler än jag som haft – och kanske har ni också varit dagisbarn? Här är en bild från förskolan: När föräldrarna kommer och hämtar sina barn sitter de minsta ofta i soffan tillsammans med sina vuxna ledare – ibland också i knät. Det är fullständigt naturligt därför att barnen är trygga. Fritidsledarna ser till barnen, vallar dem säkert på skolgården och i lekar och pyssel – och när behöriga ”hämtare” kommer för att hämta barnen får barnen gå hem till sin hemmatrygghet.

Så kan fritidsledarna på förskolan bli en bild av herdeskapet, det som Jesus talade om. Men det gäller bara för en del av det. För när Jesus talar om sig själv som grinden eller den gode herden så talar han inte bara om en allmän trygghet utan om ett liv som han vill ge åt dem han kallar sina får. Och detta liv är inte bara vårt liv idag eller i morgon utan också ett liv i överflöd!

Jesus använder faktiskt detta uttryck – liv i överflöd. Men han menar inte lyxliv utan ett liv som flödar över – av liv som aldrig tar slut. Den kristna uppståndelsetron bygger ju på detta – att Jesus har gått före sina får – öppnat grinden till det eviga livet, ställt sig själv på plats där så att var och en som kommer till honom skall få leva ett liv som flödar över – ända in i evigheten.

Det är ju därför som den kristna tron fortsätter att leva. Det beror inte så mycket på att människor dras till den trygghet som finns i att få vara med i kyrkans gemenskap. Inte heller därför att den kristna traditionen är så stark och levande för människor idag – för det är den faktiskt inte.

Profeten Hesekiel talar på denna söndag. Hesekiel säger att Gud ska leta efter de vilsegångna, hämta hem de bortsprungna, förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Därmed har han i princip tagit med hela mänskligheten. Inte bara dem som far illa utan också dem som inte vet av någon nöd. Precis som en bra herde gör för sina får – han tar hand om dem alla. Låter ju tryggt, eller hur?

Men det handlar inte bara om att konsumera trygghet och få lugn och ro och ”sen levde de lyckliga i alla sina dagar”. Så ser inte vårt liv ut och inte heller livet för majoriteten av människor på jorden. Men tillsammans med Jesus kan vi göra skillnad för andra!

Att vara kristen är att ha en tro på den gode Herden, Jesus Kristus – en tro som kan beskrivas exempelvis i trosbekännelsen som vi snart ska läsa tillsammans.

Jag tror att vi som är herdens lärjungar har ett uppdrag – att göra det han skulle göra, ta hand om de skadade till själ och kropp, se varje människa som vi möter som syster eller bror – som vi respekterar, hjälper i nöd, tar in i vår egen gemenskap, därför att det skulle Jesus göra.

Att vara kristen är att gå med Jesus – också i tider då vi undrar vart vi själva eller världen är på väg, också när vi undrar om något hopp finns kvar. Hoppet finns alltid – och den kristna tron håller fast vid att hoppet finns just genom Jesus.

Att vara kristen är också att verka för att tron inte tar slut när vårt liv är slut och vi får gå in i fårfållan för sista gången för att möta vår Herre i evighetens trygga famn.

Vi ska inte fastna i ett naivt trygghetsprat eller låta orden om kärlek och gemenskap bara bli tomma ord utan innehåll. Vi behöver lära oss att det är på riktigt. Vi, Jesus, Gud, världen, livet, döden, uppståndelsen, himmelriket – allt är på riktigt! Med Jesus är det så.

Och vi får vara med honom och sprida detta budskap genom vårt liv och vår tro, också när vi tvekar och är osäkra. Herden – Jesus är med. Våga tro det.

Att visa världen Kristus – Annandag påsk

Annandag påsk predikan i Älghults kyrka 2017

Den djupaste glädjen och den djupaste avsaknaden av glädje hör ihop med vårt liv tillsammans med andra människor. Vi har förmågan att älska, att visa varandra tillgivenhet, vänskap, tillit och respekt. En djup vänskap, en kärleksfull relation gör oss starka – i oss själva och tillsammans.

Vi märker hur viktigt detta är när någon nära dör ifrån oss. Sorg och saknad kan krama ur oss hoppet och glädjen, ta ifrån oss den närhet och gemenskap som vi haft som bäst. För det är svårt att ha samma närhet till så många. Därför blir också döden en påminnelse om hur viktig kärleken och gemenskapen är i våra liv.

Glädje kan vara på djupet och den kan också vara ytlig. Sorg kan vara förlamande och förkrossande men också tämligen ytlig ibland. Allt beror på sammanhang och situation – och oss själva.

Igår firade vi påskdagen. Då förkunnades den stora glädjen att Jesus uppstått från de döda. Han är inte död, han lever. Men det stora budskapet hade svårt att gå in i lärjungarnas liv och situation. De stängde in sig och låste dörrarna av rädsla för att gå samma väg till mötes som Jesus några dagar tidigare. De förstod inte i vilken situation de var. De var vilsna och sörjde.

Det var inte så konstigt. De hade följt Jesus i tre år. Sett vad han kunde göra, känt hur Guds rike kom närmare och funnit glädje och tillförsikt i att vara tillsammans med honom. Och sen? Hade han uppstått? Sånt händer inte….

Hur skulle Jesus göra för att få dem tillbaka till glädje och tillit?

Jesus gör som han alltid gjort. Ställer sig mitt ibland dem. Låter dem få känna hans fysiska närvaro.  ”Frid åt er alla.” Här är jag. Se mig, se mina sår. Se att det är jag och ingen annan. Frid åt er alla.

Texten från profeten Jeremia berättar för oss om vad som händer med lärjungarna. ”Så säger Herren: Gråtande kommer de, men jag tröstar dem och leder dem… Deras sorg skall jag vända i jubel, jag skall ge dem tröst och glädje efter smärtan.”

Och i Petrus brev, dagens epistel, kan vi höra ett eko av hans möte med Jesus – hela hans gemenskap med honom, genom härliga möten, lidande och död, uppståndelseglädje och återfunnen tillit. Och jag tänker mig att de orden är skrivna till dig och mig idag, när vi försöker leva vidare i tron på den uppståndne Kristus.

”Ni har renat era själar genom att lyda sanningen och kan leva i uppriktig kärlek till era bröder. Älska då varandra av hela ert hjärta. Ni är ju födda på nytt.”

Födda på nytt! Ja, det är vad Jesus gör med oss. Det sker i dopet, då vi får del av alla Guds löften. Men det sker också i våra liv när vi vågar ta till oss hans närhet, gemenskap, ömhet. Såsom han har älskat oss är vi kallade att älska varandra och hela denna värld som han gett oss att leva i. Och denna värld behöver bli älskad. Människor som lever i oro och rädslor, kämpar med sig själva eller mot varandra – de behöver det som Jesus har gjort för oss alla – gett oss ett hopp om livet, kärlek och gemenskap med Gud i all evighet.

Att visa världen Kristus är vår kallelse och uppdrag som Kyrka i denna värld.

Det är stort. Härligt. Svårt. Inte alltid hoppfullt. Men, som psaltarpsalmen (16) förkunnar i tro: ”Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand.”

 

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande….

 

 

Måltid på liv och död – Skärtorsdagens mässa

 

Jesus höll en påskmåltid tillsammans med sina närmaste vänner och lärjungar. Det var en måltid med historiska anor. Det blev en måltid som förändrade historieskrivningen. Och det blev början på det kristna påskfirandet – måltiden som vi här delar med varandra ger oss gemenskap med Jesus Kristus själv.

Lärjungarna förstod inte först hur viktigt denna måltid var. Eller hur var det, Andreas?

(Andreas kanske tänkte så här)
”Alltihop var konstigt redan från början. Utan att vi visste något hade han på något underligt sätt lyckats förbereda allt, det var bara att hitta platsen och förbereda festen. Och när vi var där var inget som det brukade. Vi pratade i mun på varandra för han sa så konstiga saker. Om att doppa brödet i skålen tillsammans med förrädaren. Det var väl inte mig han menade? Och sen ändrade han på allting – brödet var hans kropp, sa han. Och vinet, hans blod. Men vi förstod inte alls. Skulle det inte vara en festmåltid? Nu väcker den bara frågor och det känns konstigt nu att gå ut i natten, efter allt vad han sagt.”

Nattvardsmåltiden har tre olika ingredienser:

Ett bröd. Ett baslivsmedel över hela jorden. Kornen växer av jorden, skördas och mals ner, blandas ihop, bakas för att mätta hunger. Överallt behöver människor bröd. Ja, till och med kan ordet bröd vara synonym för mat. Enkelt, men dock grundläggande och viktigt.

Vin. Druvor som växer i klasar, trampas ner, jäses och blir till en dryck som inte bara är god utan också ger glada hjärtan (så länge man inte drycker för mycket av det). Vin berättar om fest. Om små sammanhang eller stora – överallt kan lite vin förändra känslan mellan torftig måltid och fest.

Bröd och vin. En blandning av det som jorden ger och det som vi människor gör för att leva tillsammans. Detta tar nu Jesus och ger en helt ny dimension. Här, i gemenskapen med honom, genom berättelsen om hans påskmåltid med sina lärjungar, här blir något nytt till.

Vi vet vad bröd och vin är. Men den tredje ingrediensen är den viktigaste, nämligen Jesus själv. ”Detta är min kropp”, ”detta är mitt blod” är inte bara ord som Jesus uttalade en gång utan också ett löfte som han har gett sina lärjungar. Den tredje ingrediensen är därför hans närvaro.

Paulus skriver (i episteln): ”Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp?”

Nattvarden är ett särskilt kännetecken för den kristna kyrkan, ett tecken på gemenskap mellan alla kristna och gemenskapen med Gud själv genom Jesus. Därför kan man säga att Kyrkan fick sin början vid skärtorsdagens påskmåltid i Jerusalem. Och varje gång vi bryter brödet ”är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.”

”Detta är min kropp” – varje gång vi bryter brödet i nattvardens måltid påminns vi om att det som sker på korset är att Kristus bryts ner för att kunna ge liv åt oss! Det är inte bara en symbol i ett stycke bröd. Det är en handling av kärlek till oss. För livets skull.

Påskmåltiden – den som Jesus åt tillsammans med lärjungarna var en måltid som hade mycket av uppbrott över sig. Och så är det fortfarande! Nattvarden är en måltid vid en gräns i livet. Här är det något nytt som sker. Stanna kvar kan vi inte. Det gjorde inte Jesus. Och det gör vi inte. Vi går med honom in i Getsemane, in till fångenskap, förhör, misshandel, dom och död. Vi följer med honom ner i gravens mörker – in i tystnaden och döden. Men vi är också med honom när Guds skaparkraft fyller döden med liv och Jesus uppstår på påskdagens morgon!

Hur går det till? Svaret är att det sker med oss varje gång vi tar emot hans kropp och blod i nattvardens sakrament.

När vi tar emot brödet och vinet görs vi till en gemenskap som når längre och djupare än alla andra gemenskaper. Det går genom tid och rum, genom liv och död. Det kräver inte så mycket just här och nu – mer än att ta emot. Men det visar också att en stor hemlighet i hela livet tillsammans med varandra på denna jord handlar om att tro och ta emot.

Den måltid som också kallas kärlekens måltid är en måltid som Gud delar med oss. En måltid av himmelskt överflöd i former av enkelt bröd och vin. Något som ges oss som en gåva men som också blir till en kallelse för världens liv; att den kärlek som gett oss allt detta vill att vi ska ge den vidare till världen.


Skärtorsdagsmässans predikan
Herråkra kyrka 2017
Markus evangelium 14:12-26, 1 Kor 10:16-17