Från mitt lilla hörn av världen

Från mitt lilla hörn av världen

Mitt hörn av världen, mina små iakttagelser och funderingar över livet är kanske inte så märkvärdiga. De flesta andra har också sådana funderingar på sitt lilla hörn, även om alla inte skulle acceptera beteckningen ”hörn”. Ett hörn är ju bara en liten del av verkligheten och många av oss tror sig nog om att ha lite mer att ge än bara ett ”hörn”. Men jag nöjer mig med ett litet hörn. För även det lilla kan vara viktigt.

Just nu har jag många tankar om tillståndet i världen. Vem har inte det? Många bekymrar sig om det hårdare klimatet mellan människor och det snart kraschande klimatet för hela jordens liv. Och tendenserna är skrämmande. Tongångarna mellan ledare för olika länder låter olycksbådande. Värst låter för närvarande han som tror sig vara kung av Turkiet. Men han är inte ensam. Överallt i västvärlden är tongångarna mer och mer nationalistiska.

”Självklart” handlar det inte om att återupprepa gamla försyndelser som vi kan läsa om i historien! Nej, nej, det är förstås bara något som ”folket” måste reagera emot i nutiden. Fast den som läst bara liten aning historia känner igen vindarna. Det är samma vindar som blåste när första och andra världskriget startade (1914 och 1939). Det handlar om underblåst hat förklätt till ”kärlek till nationen”.

Har vi inte lärt oss något alls? Det är min lilla ”hörnfråga” för idag.

Funderingar utanför

Just nu pågår mina funderingar utanför mitt skrivande här. Det innebär dock inte att jag inte funderar alls, bara att jag inte delar med mig av dem just nu.

Annars skulle det kunna vara spännande att skriva om det kommande riksdagsvalet, eller EUs flyktingmottagande, eller bara om det vanliga livet som levs utanför de stora rubrikerna.

Men det får bli en annan gång.

Rätt plats i rätt tid?

Jag funderar kring det här med rätt plats i rätt tid. När ska jag veta att jag är på rätt plats i den tid som är just nu? De fromma har ofta sagt att man bara ska ta en dag i taget. Det håller jag styvt på. Men funderar gör jag ändå alltid. Det är väl min personlighet.

Jag sökte ett jobb nyss. Ville pröva. Kändes rätt spännande. Men det var fler än jag som inte fick det jobbet. Och det känns helt ok. Rätt person på rätt plats i rätt tid. Inte helt och hållet min sak att avgöra mer än det som är för min egen del.

Vid årsskiftet slutar jag som kyrkoherde i Landeryds församling. Men dagen efter återuppstår jag på samma plats med en annan nykomponerad, inofficiell titel som ”församlingsherde.” Ingen titel jag gillar. Men jag gillar inte titlar ändå. Innehållet är i grunden detsamma förutom att jag får en chef, en kyrkoherde som dessutom är domprost.

Jag har inte bett om att få det så. De förändringar som kyrkomötet i Svenska Kyrkan beslutat om gillar jag fortfarande inte. Men i Linköping blir det ändå bra. Det är spännande och den blivande chefen gör så gott han kan – och det kommer att räcka långt. Det blir säkert intressant också för mig i det nya som egentligen inte är så nytt.

Men självklart undrar jag ändå var min plats är framöver. Är det här på samma plats i 11-14 år till (pensionsstrecket) eller är det något annat? Det vet bara den som ser och vet mer än jag och alla andra. Och visst finns det lite möjligheter att söka fler jobb. Men jag känner mig tveksam. Det är jobbigt att söka jobb. Också för den som redan har jobb. (Heder åt alla som orkar söka jobb efter jobb och fortfarande vara arbetslösa. Trist att det saknas jobb åt många goda arbetare.)

Så jag sitter väl i båten ett tag till. Om inte något nytt kommer till mig. Sånt har förstås inte hänt förr. Men man vet aldrig. En god präst, äldre än jag och gammal vän sa en gång att han egentligen aldrig sökt jobb utan alltid blivit ombedd att flytta än hit än dit. Men så är han en sådan präst som många vill ha. Inget konstigt alltså.

Det här blev personligt, nästan privat. Men so what?

måsar1bweb