Det finns gott om plats!

Du är inbjuden till fest! Och det finns gott om plats också!

Festerna duggar tätt så här års. Det är studentfester, födelsedagar, dopkalas, bröllopsfester, och snart också midsommarfester. De flesta fester har det gemensamt att någon vill fira något viktigt i sitt liv, i sina barns liv eller bara för att det är roligt att träffa vänner och umgås.

Tänk att vara bjuden till fest! Att bli inbjuden känns ofta som ett privilegium – att också jag är viktig för dem som ska fira något. Och som det är vid alla sådana fester är maten och gemenskapen något som tillsammans gör en god fest.

Nästa helg är jag bjuden på bröllopsfest! Och jag har köpt biljett ända upp till Sundsvall för att kunna vara med. För det är en av mina kusiner som ska gifta sig och det är viktigt att kunna representera min familj där.

Men alla kan faktiskt inte komma, fast de vill. I dagens evangelium är det på något sätt tvärtom. De som var bjudna visste om det sedan länge. Men av någon anledning så ville de inte komma fast de egentligen kunde. Och vi känner också igen oss i det – ibland vill vi inte fast vi kan, och kommer med ursäkter för att slippa säga som det är.

Men nu handlade evangeliet egentligen inte om våra mänskliga fester utan om hur Gud kallar människor till sitt rike, och för att vi ska förstå lite av det använder Bibeln sig av bilder av en festmåltid som väntar. Det är inte så få som är kallade! Det är en enorm skara av alla dem som genom dopet i Kristus kallas till den stora måltiden i himmelriket eller – för att det ska bli mer begripbart – till den lilla måltidsgemenskapen i den lilla församlingskyrkan.

Jesus berättar att när den stora festen skulle börja så ville de inbjudna inte komma. Men allt var ju förberett och färdigt, inte kan man låta maten gå till spillo, och hur kul är det att hålla fest utan deltagare?

Det är då som inbjudningen förändras. ”Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.” Det spelar ingen roll att de inte nåtts av någon inbjudan – ta hit dem, för de kommer att uppskatta en gratis festmåltid. Och när festsalen börjar fyllas av alla trashankar och den här världens minst viktiga människor säger tjänarna att det ännu finns plats för fler – och de får ge sig ut igen tills festsalen är helt fylld.

Ännu finns det plats! Varje söndag firar Kyrkan över hela världen Jesu uppståndelsedag, med olika former av gudstjänster i varje världshörn. Den gemensamma tanken är att mötas till fest – och att träna oss för den himmelska festen genom att ta emot Ordet om Jesus, evangeliet som befriar, den helige Ande som hjälper och leder oss genom livet. Gemenskapen i gudstjänsten är den gemenskap som kommer från Gud till oss och som ger oss gemenskap med varandra.

Och det finns gott om plats!

I nattvardens måltid samlas och koncentreras gemenskapen när vi får ta emot brödet och vinet, Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse och evigt liv.

Det är ord som sägs, som vi hör gång på gång, och som varje gång är en kallelse till gemenskap med Gud OCH en bekräftelse från Gud som säger att han vill oss och våra liv, att han har kallat oss till sin himmelska måltid – en gång vid tidens slut.

Och ännu finns det plats! Orden kan få vara en påminnelse till oss var och en om att inte glömma bort vår inbjudan. Men också en påminnelse, just genom den berättelse som Jesus gav oss, om att Gud inte nöjer sig med en svepande ursäkt när vi inte dyker upp. För i den himmelska måltiden får alla plats, UTOM de som inte vill.

En liten extra påminnelse alltså om att lyssna till Guds kallelse. Och i den ligger också en utmaning att på samma sätt som Jesus gjorde, se dem som ingen annan vill se, bereda plats åt dem som andra tror har hamnat utanför bara för att de ser ut på ett visst sätt eller för att vi tror att de inte tillhör den skara som är bjuden.

Här ligger en stor och allvarlig kallelse till Sveriges alla kristna, inte bara till vår lilla skara. De strömningar vi känner av i samhället drar längre och längre ifrån den syn som Jesus visat oss i förhållande till fattiga, sjuka, invandrare, ja till allt som verkar vara svagt. Föraktet mot svaghet och annorlundaskap leder rakt ner i fördärvet, som de gamla predikanterna skulle ha sagt.

Det är en tröst inför himmelrikets fest att vår Herre, Jesus Kristus sagt att han åtminstone kommer att ta emot alla dessa sina minsta bröder och systrar. Och de som inte vill komma får inte heller vara med på hans fest. Som han själv sa.


2 söndag efter Trefaldighet den 10 juni 2018

Högmässa i Herråkra kyrka

Psalmer: 754, 688, 323, 728, 731

Från Jesaja till Johannes döparen

”Det som förut var är förbi, nu förkunnar jag något nytt. Innan det ännu spirat kungör jag det för er.”

Detta var slutorden i den första läsningen idag – från profeten Jesaja.

Ibland när vi lyssnar till bibelorden behöver vi få ett vidare perspektiv. Idag ska vi därför börja med att göra en tidsresa och förflytta oss ungefär 2 750 år bakåt i tiden, ställa oss bredvid profeten och lyssna på hans ord om att Gud skall kalla oss, skydda oss, öppna blindas ögon och befria de fångna. Och så slutar han med: ”Det som förut var är förbi, nu förkunnar jag något nytt. Innan det ännu spirat kungör jag det för er.”

Något nytt, så nytt att det ännu är helt okänt, något är på gång. Vad kan det vara? Eftersom vi befinner oss i Israels land år 730 före Kristus är vårt perspektiv rätt kort. Vi tänker att han talar om något nära förestående – något stort som skall ske, och att Gud skall vara inblandad – ja, till och med vi skall vara inblandade!

Det ger oss kanske ett hopp – och ser vi närmare på det profeten säger förstår vi nog att det är en stor uppgift att vara med om att öppna blindas ögon och befria de fångna, vilka de nu kan vara.

Sen går tiden vidare. Som tidsresenärer slipper vi dö år 720 före Kristus, men vi har fortfarande inte riktigt förstått vad Jesaja menade om det nya som inte ens börjat spira. Skulle det ta så lång tid? Låt oss resa vidare.

600 talet – 500 talet – 400 talet… Hände det något mer – var det bara vackra ord? Vad fann vi på vägen genom århundradena?

Jo, vi fann människor som fortfarande läste Jesajas ord och trodde att det han sa gällde också för dem. Det är inte hopplöst, inte i tider av svält eller krig, inte ens i landsflykt. Det kommer en tid… och hoppet ska vi inte överge därför att vi tror att Herren håller sina löften i den tid han själv väljer.

När vi möter Sakarias har det gått ungefär 740 år sedan Jesajas ord. Sakarias har just fått vara med om en omöjlig händelse – att tillsammans med sin hustru få en son vid en ålder då hon inte skulle kunna få några barn. Hans tvivel på Guds ord hade gjort honom stum – han hade inte vågat tro det omöjliga. Men nu öppnas hela hans tro och lovsången till Guds storhet flödar fram ur hans inre.

Om vi tänker på den historia som ligger bakom blir det lättare att sätta sig in i de ord Sakarias ger oss:

”Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet. Han reser för oss frälsningens horn… så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter.”

Det är inte bara Jesaja, för hela historien mellan Jesaja och Sakarias är fylld av denna längtan efter att Gud skall uppfylla sina löften. Nu är det Sakarias son, Johannes som går in i denna historia med en stor och viktig uppgift:

”Och du, mitt barn, skall kallas den högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.”

 Röj vägen, uppfyllelsen är nära – det nya är redan på väg, innan det ännu visat sig vad som skall ske är det förberett och förkunnat. Låt oss inte missa fortsättningen, den borde bli spännande så vi kan dröja kvar och lyssna vidare:

 ”Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.”

Ungefär 50 år senare står aposteln Petrus inför en skara människor och förklarar vad som hände med början hos Sakarias son, Johannes. Han vet att de hört om allt och bara påminner dem om att Jesus från Nasaret gick till Johannes döparen för att bli döpt, blev ”smord av Gud med helig Ande och kraft” – ja, och här står jag, Petrus och berättar för er om att denne Jesus är både korsfäst, dödad och har blivit uppväckt av Gud på tredje dagen. Och Petrus säger ”Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.” (Apg 10: 43)

Hoppla! Alla profeterna har alltså talat om Jesus, säger Petrus. Det är honom de väntat på. Och det är med honom som vi går vidare, det som var förut är förbi. Något nytt har kommit. Långt innan det spirat fick vi veta om det.

Om vi avslutar tidsresan med att resa tillbaka till vår tid kommer vi att upptäcka att allt det som berättades av Jesaja fortfarande lever kvar. Som ord från Gud om att våga hoppas på något nytt i varje tid. Det skedde och det sker igen. Men det finns en avgörande händelse utefter vägen – och det är Jesus Kristus. Johannes döparen, vars dag vi firar idag, är en av dem som fört berättelsen framåt, också till oss, en viktig del av den historia som vi också är en del av.

Så slutar jag med Sakarias ord: ”Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.” Amen

Förlåtelse och försoning – 5 söndagen i Fastan

”Så älskade Gud världen”

Det som Jesus sa en gång i ett samtal med Nikodemus och sina lärjungar det har blivit ett ord som väldigt många kan utantill. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” Det har blivit så känt att många bara skriver ut bibelstället. Johannes 3:16.

Jag har sett det på många ställen. På en skylt utefter någon väg, eller målat på en bergvägg vid en annan väg. Eller på större evenemang som syns på TV: ”Joh 3:16” – en påminnelse om Jesus och om Guds kärlek som sände honom till oss.

Kanske kan man använda orden som en sammanfattning av vad den kristna tron går ut på. Det orden säger är då:

Gud älskar dig och mig. Ja, Gud älskar hela människosläktet, var och en av oss.

Gud vill ett vi ska veta det också. Därför gav han oss Jesus. Och gåvan består i att Jesus ger sitt liv för oss. Och för den som tror blir gåvan ett evigt liv.

Vi ska inte gå under – säger Jesus. Inte ens om allt omkring oss ramlar ihop, inte ens om vi själva mister livet så dör vi! Det är att inte gå under – även om vi möter döden så möter vi Jesus där – och han tar emot oss och ger oss det eviga livet.

Jesus liknar det här med den stav som Moses reste i öknen och lät tillverka en orm av koppar som ringlade sig runt staven. Berättelsen om hur folket blev bitna av giftormar – därför att de gnällde på Gud – men blev räddade genom att se på staven med kopparormen använder Jesus för att tala om korset som han snart skulle hängas upp på. ”så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”

Därför är bilden av Jesus på korset en bild av livet! Livet med Gud. Livet som vi får av Gud – fast vi inte är perfekta, fast vi fortfarande dras med våra synder. Och vad kan det vara – våra synder? Jo, i grunden är det allt som drar oss bort från Gud. Själviskhet, fiendskap, girigheten, svartsjukan, makthunger, missnöjdhet, – allt det som får oss att bli sämre som människor. Därför behöver vi orden från Johannes 3:16 ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

För att vi inte ska gå under som människor, så behöver vi Jesus.
Johannes skriver:

”Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens.”

Tänk att all synd, allt det som görs och har gjorts mot Guds vilja kan bli förlåtet! Försonat genom Jesus säger vår kristna tro. Försonat. Den eviga skadan – den som skulle hindra oss från det eviga livet – den skadan är reparerad på korset. Försonad. Förlåten. Fri. Det är vad du är genom Jesus.

När vi vet att vad Jesus gjort för oss så vet vi också att han är med oss hela tiden. Han sitter inte overksam och väntar på att vi ska komma till himmelen. Han är med oss där vi är, han är med oss här och nu. Han är med i de dagar och stunder då vi tycker att vi är helt ensamma och övergivna. Han lämnar oss inte.

Därför är den kristna tron ett sätt att leva. Leva med Gud. Leva för Gud. Leva i förlåtelse och försoning därför att vi är förlåtna och försonade genom Jesus. Det handlar alltså inte bara om att ta emot utan också att ge vidare.

Gud har älskat världen – oss – så, att var och en som tror på Jesus ska ha ett evigt liv. Och det är vad vi varje söndag förkunnar för varandra och för hela världen i trosbekännelsens ord; låt oss därför bekänna vår kristna tro.


En skriven predikan är inte en färdig predikan. Färdig blir den när den förkunnas – möjligtvis kan den bli ”färdig” hos den som läser den.

Denna skrevs för Lenhovda kyrka och 5 söndagen i Fastan den 2 april 2017. För inledningen av gudstjänsten skrevs följande rader:

”Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva…”

Så skriver aposteln Johannes i dagens epistel.

Vi är inte felfria. Det vet vi alla. Men ordet ”synd” har många svårt för och ännu svårare för ordet syndare. Men syndare inför Gud är vi allihop, så varför skulle det vara svårt att erkänna? Precis det skriver också Johannes. ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.”

Är det inte svårare än så? Är det bara att be om förlåtelse och så få Guds förlåtelse? Den här söndagen handlar just om detta – varför. Men vi börjar med just det – att inför Gud gemensamt bekänna vår synd och be om hans förlåtelse.