Det finns gott om plats!

Du är inbjuden till fest! Och det finns gott om plats också!

Festerna duggar tätt så här års. Det är studentfester, födelsedagar, dopkalas, bröllopsfester, och snart också midsommarfester. De flesta fester har det gemensamt att någon vill fira något viktigt i sitt liv, i sina barns liv eller bara för att det är roligt att träffa vänner och umgås.

Tänk att vara bjuden till fest! Att bli inbjuden känns ofta som ett privilegium – att också jag är viktig för dem som ska fira något. Och som det är vid alla sådana fester är maten och gemenskapen något som tillsammans gör en god fest.

Nästa helg är jag bjuden på bröllopsfest! Och jag har köpt biljett ända upp till Sundsvall för att kunna vara med. För det är en av mina kusiner som ska gifta sig och det är viktigt att kunna representera min familj där.

Men alla kan faktiskt inte komma, fast de vill. I dagens evangelium är det på något sätt tvärtom. De som var bjudna visste om det sedan länge. Men av någon anledning så ville de inte komma fast de egentligen kunde. Och vi känner också igen oss i det – ibland vill vi inte fast vi kan, och kommer med ursäkter för att slippa säga som det är.

Men nu handlade evangeliet egentligen inte om våra mänskliga fester utan om hur Gud kallar människor till sitt rike, och för att vi ska förstå lite av det använder Bibeln sig av bilder av en festmåltid som väntar. Det är inte så få som är kallade! Det är en enorm skara av alla dem som genom dopet i Kristus kallas till den stora måltiden i himmelriket eller – för att det ska bli mer begripbart – till den lilla måltidsgemenskapen i den lilla församlingskyrkan.

Jesus berättar att när den stora festen skulle börja så ville de inbjudna inte komma. Men allt var ju förberett och färdigt, inte kan man låta maten gå till spillo, och hur kul är det att hålla fest utan deltagare?

Det är då som inbjudningen förändras. ”Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.” Det spelar ingen roll att de inte nåtts av någon inbjudan – ta hit dem, för de kommer att uppskatta en gratis festmåltid. Och när festsalen börjar fyllas av alla trashankar och den här världens minst viktiga människor säger tjänarna att det ännu finns plats för fler – och de får ge sig ut igen tills festsalen är helt fylld.

Ännu finns det plats! Varje söndag firar Kyrkan över hela världen Jesu uppståndelsedag, med olika former av gudstjänster i varje världshörn. Den gemensamma tanken är att mötas till fest – och att träna oss för den himmelska festen genom att ta emot Ordet om Jesus, evangeliet som befriar, den helige Ande som hjälper och leder oss genom livet. Gemenskapen i gudstjänsten är den gemenskap som kommer från Gud till oss och som ger oss gemenskap med varandra.

Och det finns gott om plats!

I nattvardens måltid samlas och koncentreras gemenskapen när vi får ta emot brödet och vinet, Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse och evigt liv.

Det är ord som sägs, som vi hör gång på gång, och som varje gång är en kallelse till gemenskap med Gud OCH en bekräftelse från Gud som säger att han vill oss och våra liv, att han har kallat oss till sin himmelska måltid – en gång vid tidens slut.

Och ännu finns det plats! Orden kan få vara en påminnelse till oss var och en om att inte glömma bort vår inbjudan. Men också en påminnelse, just genom den berättelse som Jesus gav oss, om att Gud inte nöjer sig med en svepande ursäkt när vi inte dyker upp. För i den himmelska måltiden får alla plats, UTOM de som inte vill.

En liten extra påminnelse alltså om att lyssna till Guds kallelse. Och i den ligger också en utmaning att på samma sätt som Jesus gjorde, se dem som ingen annan vill se, bereda plats åt dem som andra tror har hamnat utanför bara för att de ser ut på ett visst sätt eller för att vi tror att de inte tillhör den skara som är bjuden.

Här ligger en stor och allvarlig kallelse till Sveriges alla kristna, inte bara till vår lilla skara. De strömningar vi känner av i samhället drar längre och längre ifrån den syn som Jesus visat oss i förhållande till fattiga, sjuka, invandrare, ja till allt som verkar vara svagt. Föraktet mot svaghet och annorlundaskap leder rakt ner i fördärvet, som de gamla predikanterna skulle ha sagt.

Det är en tröst inför himmelrikets fest att vår Herre, Jesus Kristus sagt att han åtminstone kommer att ta emot alla dessa sina minsta bröder och systrar. Och de som inte vill komma får inte heller vara med på hans fest. Som han själv sa.


2 söndag efter Trefaldighet den 10 juni 2018

Högmässa i Herråkra kyrka

Psalmer: 754, 688, 323, 728, 731

Lingonsylt och andra Guds goda gåvor

 

Denna predikan är tänkt att handla om: Tacksamhet och glädje över det livets goda som aldrig är självklart.

Vad är det för speciellt med lingonsylt? Kanske tycker ni det är en fånig fråga i en predikan. Men det går att byta ut ordet lingonsylt med rätt många andra saker. Det svarar förstås inte på frågan om lingonsylten. Lingon växer i skogen. Sockret köper vi nog i affären. Och sylten är en god blandning, gjord på det ena eller det andra sättet.

Men kan vi ta lingonsylten för given? Kan vi ta för givet att allt det som vi normalt har omkring oss alltid kommer att finnas där?

Idag är vi friska och starka och kanske nöjda. En annan dag är vi varken friska eller starka. Det är så livet ser ut. Livet är fantastiskt! Men det är inte alltid lätt. Ibland är det till och med förskräckligt. Men hur kan vi bevara glädjen och tacksamheten oavsett vad som händer?

Jag tror att Tacksägelsedagen finns för att vi ska träna oss i att inte ta något för givet och därför lära oss tacksamhet för det vi har.

De tio spetälska som mötte Jesus på vägen led av en fruktansvärd och smittsam sjukdom. De fick inte träffa några andra än dem som också var sjuka. Så de höll ofta ihop. De vädjar till Jesus om att han ska se till deras situation: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss.” Och Jesus svarar genom att skicka dem till prästerna i templet – för det var bara de som skulle kunna ge dem deras sociala liv tillbaka, förutsatt att de blivit friska.

En återvänder till Jesus full av tacksamhet. Och Jesus undrar vart de andra nio tagit vägen.

Kan det vara så att denna berättelse visar hur svårt vi har med tacksamheten? Hundra procent av mänskligheten har fått sitt liv som en gåva av Gud. Hundra procent av samma mänsklighet kommer en dag att avsluta sina liv. Hur många av dem kommer någonsin att förstå att livet de fått inte är en självklar rättighet utan en gåva? En gåva att glädjas över, men inte ta för given!

Kanske är den frågan för stor för många. Kanske behöver vi först börja i det lilla – se på små saker som finns i våra liv, och träna oss i att vara glada för det lilla? Som lingonsylten! Jag gillar lingonsylt. Jag är tacksam för att skogen därhemma har gett så många lingon i år. För det är roligt att plocka lingon – känna dofterna i skogen och glädjas över att naturen har så mycket att ge. Gott är det också.

Men är det självklart? Ett annat år kanske det inte blir några lingon. Eller blåbär eller äpplen – eller någonting alls. Världen vi lever i är inte längre vad den varit. Vi har så länge tagit allt för givet att vi bara roffat åt oss efter behag. Och även om det självklart inte gäller alla så gäller det ändå mänskligheten som en helhet.

I dagens bibeltexter handlar det mycket om tacksamhet och glädje som vänds till Gud därför att det är Gud som är ”alla goda gåvors givare.” Kung David prisar Gud för att all ”rikedom och ära” som kommer från Gud. Trots sin egen världsliga makt vet David att han fått allt från Gud och att allt måste ges tillbaka till honom.

Paulus önskar att församlingens medlemmar skall vara i glädje alltid! ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud.” För i tacksamheten och bönen till Gud växer vår närhet med honom. Ju mer vi gläds, ju mer vi ber, desto närmare kommer vi glädjen.

En enda av de tio friskförklarade före detta spetälska männen förstod att överföra sin glädje till en tacksamhet till Gud. Hur kan vi finna glädjen och tacksamheten för det Gud har gett oss? OCH hur gör vi för att slå vakt om glädjen och tacksamheten i tider då det kan vara svårt att se några glädjeämnen?

Jag tror att mycket handlar om att kunna se glädjen i det lilla. För om vi bara traktar efter den stora upplevelsen, den enorma glädjen, så missar vi lätt det lilla som alltid finns där och blir missmodiga och tappar glädjen så fort det inte är häftigt och härligt! Den spetälske mannens glädje var enormt stor. Han visste att han fått livet tillbaka. Och jag tror att han därefter hade lätt att glädjas också över alla små glädjeämnen eftersom han varit borta från allt sådant så länge. Det var äntligen  hopp om livet!

Tänk gärna på det som du är glad över, här och nu! Du kan tänka på något litet eller något stort, något som varit för länge sen eller som är nu. Vi vet alla att det inte är självklart så att vi kan vara glada jämt. Men en ingrediens som vi behöver hitta i glädjen är tacksamheten. Glädjen kan ju vara rätt ensidig. Tacksamheten är alltid riktad mot någon annan. Till exempel till den Gud som ger oss rikligt av små och stora gåvor genom hela vårt liv – och som gett oss den största gåvan av alla, sin kärlek genom Jesus Kristus, vår Herre.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

PS
Jag hade gärna velat tala om andra saker än bara lingonsylt. Exempelvis om bröllopstårtor och bröllopsfester, om Midsommardans och stora folkfester där människor möts för att i glädje och fest visa gemenskap med varandra och glädjas ihop. Och om andra tillfällen då människor möts för att visa solidaritet med dem som har det svårt.

Och lägga till: Bomberna som trasar sönder liv. Om människor som ser andra människors liv som något de har rätt att bomba sönder och samman. Om tragiken i att människor av alla åldrar drabbas. Om hur vi sitter på avstånd och kanske är chockade och arga för att människor beter sig så mot varandra. OCH om hur svårt det är för mig att på avstånd se och ta in hur förskräckligt detta lidande egentligen är – ett helvete mitt i glädjen, ett helvete som är skapat för att knäcka all glädje och gemenskap för att skapa mer elände och ännu mer hat.

Men det är svårt att ta med alla sina tankar i en predikan. Här kan jag skriva några till, och till och med avsluta mitt i en mening, bara därför att jag var tvungen att skriva hur svårt jag tycker det är att se på när andra lider medan jag

 

 

Kristi Himmelsfärds dag

Predikan på Kristi Himmelsfärds dag. Lite envist har jag hållit nästan samma predikan på denna dag både 2006, 2009 och 2012. Dock inte i år. Då är jag predikofri och njuter av lite varmare nejder.

Men kanske vill någon läsa min gamla predikan. I så fall kommer den här:

Det finns åtminstone två olika sätt att se på Kristi Himmelsfärds dag.

Vi kan utifrån berättelsen tala om hur Jesus återvänder till den himmelska tronen för att därifrån leda sina trogna genom den helige Andes verk. Tänker man så – blir det en festdag, ett tillfälle till lovsång och glädje över att vår Herre Jesus Kristus inte bara är vår förebild utan också fortfarande närvarande i våra liv – fast inte synlig för våra vanliga ögon.

Men ibland har kyrkan i stället valt att fokusera på att Jesus försvann ur lärjungarnas åsyn och i stället för att lyssna tydligt till de löften som Jesus ger om den helige Andes närvaro och kraft till sin kyrka, börjat tala om hur eländigt det är att behöva fortleva sitt liv i en lång och långsam väntan på att Jesus skall komma tillbaka. Man längtar så att säga till himmelens salar därför att det är så trist, tungt och svårt att leva som människa. Se exempelvis på psalm 159 eller 322…

Nog är det också svårt att vara människa. Men vi ska inte glömma det Jesus gjort innan sin himmelsfärd – det utgör ju huvuddelen i hela det kristna evangeliet – och inte heller glömma att söka oss närmare den heliga närvaro som han gjutit in i våra liv, i sin kyrka genom den helige Ande. Därför väljer jag hellre att tänka att den här dagen är en stor festdag, och den är som en fortsättning på påskens stora budskap. Jesus är uppstånden – och nu har han stigit upp till Fadern och vi firar hans tronbestignings fest!

I dagens första text berättades om hur profeten Elia tas upp till himlen på ett sätt som påminner om Jesu himmelsfärd. Elisha, lärjungen, står där kvar och undrar vad som nu skall hända. Han visste att Gud på ett mäktigt sätt varit med Elia. Hans tankar är fulla av funderingar och tron är svag. ”Var är Herren, Elias Gud?” Svaret ges i det som sker – Herren finns lika mycket hos Elisha som hos Elia. För Elisha blir Elias mantel en symbol för Guds närvaro och för hans eget uppdrag att följa i de spår som Elia gått.

Jag skulle vilja kalla dagens epistel för dagens huvudsakliga evangelium. Den Lukas som tidigare avslutat ett kapitel om Jesu liv genom att tala om hans uppståndelse berättar nu fortsättningen – om hur hans lärjungar ger sig ut i världen för att berätta om Jesus, föra hans verk vidare. Men först berättar Lukas om himmelsfärden – när Jesus tas upp till himlen och försvinner ur lärjungarnas åsyn.

Det påminner om berättelsen om Elias himmelsfärd och lärjungarnas reaktioner påminner om Elisha: Vad ska nu hända? Inte kan väl vi göra något? Vart tog han vägen?

Men precis som Elisha fick hjälp av Elias mantel för att inse att Gud också kunde vara med honom, så fick lärjungarna en tydlig uppmaning om att inte stirra sig blint på det faktum att de inte längre kunde se Jesus: ”Varför står ni och ser mot himlen?”

Det inte uppåt i det blå som vi skall stirra – vi kan inte sitta med armarna i kors och vänta att Jesus skall komma tillbaka. Även om kristna i alla tider har talat om den dag som Jesus skall komma tillbaka, har vårt uppdrag hela tiden varit att leva här och leva nu i det uppdrag som Jesus har gett till sin kyrka. Och kyrkan, det är just nu vi!

När Markusevangeliet berättar om Jesu himmelsfärd konstateras att Jesus blev upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. Och visst kan vi fundera över vad det betyder – det har teologerna sysslat med i snart två tusen år och ännu vet de inte med säkerhet vad det betyder mer än att det tydligt markerar vem Jesus egentligen är. Och det är det viktigaste. Men vad gör lärjungarna enligt evangeliet? Jo: ”Men de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.”

De stod inte kvar på berget och väntade på Jesus. De hade ett uppdrag att utföra – att berätta, att föra ut hela berättelsen om denne underbare och fantastiske Jesus.

Denna berättelse berättar hans lärjungar än idag. Det är hela kristenhetens huvuduppgift – att berätta i ord och i handling om den Gud som lämnade sin högt upphöjda och bekvämliga tron i himmelen för att som människa dela våra livsvillkor, från födelsen till döden – men genom uppståndelsen förvandla inte bara sin egen död utan hela mänsklighetens dödlighet till en möjlighet till evigt liv.

Det är inte lätt att vara Kyrka idag. Men för kyrkan kan inget vara mer förödande än att falla i den fällan att tycka att det inte är så illa att människor i alla fall frågar efter kyrkans närvaro och tjänster på olika sätt. Vi får inte glömma att Jesus sa till sina lärjungar att de med den helige Andes kraft skulle få kraft att vittna om honom ända till jordens yttersta gräns.

Denna yttersta gräns är säkert mer än bara en bild av att kyrkans uppgift är att finnas över hela jordklotet – den yttersta gränsen kan också vara ett sätt att säga att det handlar om uthållighet att stå fast vid tron så länge det finns något liv alls på den här planeten.

Och liv finns det minsann gott om – men det finns också o-liv, mänsklig misär, krig, elände av alla möjliga och omöjliga slag samt människors likgiltighet inför det heliga. Likgiltigheten bidrar till en utarmning av människors möjlighet till en gemenskap utöver olika former av gränser som vi gärna bygger mellan varandra. Den bygger murar och bryter ner förtroenden och bryter också ner människors tro på att det skulle kunna finnas någon mening i deras liv.

Här finns det en uppgift för dem som säger sig vilja bära den kristna berättelsen vidare. Vi kan inte vara likgiltiga inför den tro och det andliga liv som vi vet har burit människor i tron på Jesus under två tusen år. Jesus verkade inte bara i ord utan också i gärning. Och det är genom det liv vi lever som vi för hans liv och verk vidare. Kraft till tjänst har han redan lovat oss kraftlösa.

Lärjungen Johannes sa: Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. 1 Joh. 3:18