Fastlagssöndagen 2018

”Vad vill du att jag skall göra för dig?”

I dagens evangelium ställer Jesus denna fråga till en blind man som stått vid vägkanten och ropat på Jesus med orden: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över oss.”

Snart kommer vi att sjunga tillsammans ”Herre, förbarma dig”. Detta urgamla rop till Jesus har vi använt ända sedan den blinde mannen ropade till honom i sin nöd.

Men när vi ropar vårt ”Herre, förbarma dig” – vad förväntar vi oss genom vårt ropande? Om det bara blir en del i gudstjänstens språk och inte något som ropas inifrån oss själva, hur viktigt blir det då?

Ha gärna med frågan in i denna Fastlagssöndag och var beredd när frågan kommer i evangeliet: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Och för att ytterligare förbereda oss kan vi i bön be om hjälp att möta vår Herre – be och bekänna våra synder för att av honom bli befriade och förlåtna.

Predikan

Paulus beskriver kärleken som det enda som håller när allt annat sviker. Han säger att vi utan kärlek är ingenting – det bara ser ut att vara något. Men hur bra det ser ut är det ihåligt. Det är som ett gnisslande oljud. Som ett skal utan innehåll.

Kärleken upphör aldrig. Allt annat tar slut. Och om Guds rike säger Paulus: ”när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.”

Vad är det fullkomliga?

  • Det som aldrig tar slut.
  • Guds kärlek.

Vad är det begränsade? Allting annat. Vår kunskap, alla färdigheter, gåvor, gudagivna eller tillägnade, allt är begränsat. Endast ansikte mot ansikte med Gud blir vår kunskap fullkomlig, utan brist. Och det enda vi då ser bör vara kärleken! Ingenting annat.

Det som vi kallar kärlekens väg är den väg Jesus går och den väg han talar om i evangeliet – vi går nu upp till Jerusalem… Inte i triumf utan i ödmjukhet. Inte till jubel utan till hån och lidande, ända till döden. Det var hans väg.

För att de ska förstå – för det gör de inte – visar Jesus med den blinde mannen vid vägkanten vad kärleken är. ”Vad vill du att jag ska göra för dig.?” Och: ”Du kan se igen.” ”Din tro har hjälpt dig.”

Fastlagssöndagens överskrift är ”kärlekens väg” – Guds väg till oss var och en.

Ordet kärlek som sådant är ett slitet uttryck som många använder så slarvigt att det inte blir något kvar av det. Men den kärlek som Gud burit in i världen är den som bar Jesus Kristus ända upp på korset. Det är en kärlek som ger, som offrar allt.

Det är inte en kärlek som vi kan förenkla och säga att bara vi använder ordet kärlek så har vi löst alla problem. Det är inte ordet som är viktigt utan det kärleken är i sig själv.

Paulus säger att om vi saknar kärlek är vi ingenting! I slutändan handlar det om våra liv och hur vi lever. Och hur vi låter kärleken från Gud leva genom oss.

Vi kan gärna göra hela texten om kärleken som bär allt och uthärdar allt, hoppas allt och tror allt till en önskan för våra liv. Men vi ska inte glömma att allt Paulus säger om kärlekens styrka utgår ifrån Jesus. Det är Jesus som bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt. Det är den kärleken som burit honom till korset och gett honom segern genom uppståndelsen. Det är där, hos honom, som vi finner kärlekens väg.

Jesus frågar oss: Vad vill ni att jag ska göra för er? Kanske borde vårt svar bli: Lär oss att älska varandra! Kommer vi så långt som till en längtan efter att lära oss att älska så som Jesus älskat oss kan vårt svar också bli: Vad vill du – Jesus – att jag ska göra för dig?


Fastlagssöndagen den 11 februari 2018
Högmässa i Kyrkans Hus och i Lenhovda kyrka
1 årgången: Jesaja 52:13-15, 1 Kor 13:1-13, Lukas 18:31-43
Psalmer: 135, 40, 137, 39

Kärleken är störst

Störst av allt är kärleken! Så skriver aposteln Paulus i 1 Korinthierbrevets 13e kapitel.

Det är samme Paulus som senare skriver; ”Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött.”

Varför talas det så ofta i kyrkan om kärleken och döden i samma mening? Kanske undrar du just det?

Svaret handlar om vem Gud är, och vad Gud vill. Svaret handlar om kärleken och vad kärleken egentligen är. För när vi närmar oss de djup som finns i kärleken kommer vi att se att kärleken har många fler dimensioner än vad vi vanligtvis rör oss i.

I Gamla Testamentets kärlekspoesi, Höga Visan” – eller ”Sångernas sång” – talas det om kärlek som är fylld av åtrå, längtan, saknad och hopp, allt sådant som vi kan få uppleva i mötet med en annan människas kärlek. En sådan kärlek är förstås alldeles underbar för dem som får uppleva den. Men de poetiska orden beskriver också en kärlek som är större – som når längre.

”Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga. Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den.”

Om vi vet med oss att vi upplevt någon liten del av denna beskrivning i verkligheten så kan vi börja närma oss den kärlek som finns hos Gud och i Gud. Guds kärlek är starkare än döden. Kraften i ”lidelsen” – åtrån och längtan – är starkare än graven. ”Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek.” skriver också Paulus. Ingenting!

Hur kommer det sig? Och hur kan vi veta det? Svaret finns hos Jesus – ja, svaret ÄR Jesus. Det finns inget annat svar. Det kristna budskapet börjar och slutar hos Jesus. Även om det finns oerhört många andra saker att tala om än Jesus, så bygger hela vår tro på förståelsen av att Jesus är den som gör Guds kärlek synlig hos oss, och som visar oss med sin död och uppståndelse vad det betyder när vi talar om att Kärleken är störst.

Fastlagssöndagen är som att stå i en korridor mellan två rum. Bakom oss är julens glädje och berättelserna om Jesus som visar vem han är genom ”under och tecken”. Framför oss är Fastans rum, mörkt och kanske skrämmande för en del. Här i ”korridoren” rustas vi med det viktigaste ordet för att gå vidare: kärleken. Endast i ljuset av den kärlek som är störst kan det som sker i Fastetiden bli begripligt. För fastetiden är en berättelse om prövningar, tro och tvivel, och den väg som Jesus går – upp till korset, till Jerusalem.

Vägen upp till Jerusalem är Kärlekens väg. Men vi behöver lära oss vad det egentligen betyder! Annars blir det bara en vacker mening utan innehåll. För orden ”Kärlekens väg” låter ju fint. Men om Jesu närmaste lärjungar kunde missförstå honom så är det inte särskilt svårt att föreställa sig att också vi kan göra det.

Men jag föreslår att vi helt enkelt börjar med att ta till oss det Jesus själv säger och ta med oss det in i fastetiden: (från dagens evangelium)

Kärlekens väg är:

”Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.”

Kärlekens väg är:

”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, 44och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav.

 Kärlekens väg är:

Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Kärleken fördriver rädslan

Har du varit rädd någon gång?

Det har alla varit. Och alla vet hur det kan kännas. Ibland är det bara lite grann som en oro som vi inte vet vad vi ska göra med. Men det kan också vara så skrämmande att hela kroppen reagerar, och håret känns som det står rakt upp och det enda man vill är att springa iväg.

Fastlagssöndagen berättar också om rädsla. Men framför allt berättar den om det enda som på riktigt kan ta bort alla våra rädslor.

Jag vill läsa några rader ur en bibeltext:

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” (1 Joh. 4:18)

Så skriver aposteln Johannes i sitt första brev. Han mindes nog hur rädd han hade varit där på vägen till Jerusalem när Jesus började tala om rättegång, misshandel och avrättning. Johannes blev så rädd att han inte kunde ta emot allt det som Jesus sa. I stället började han och hans bror Jakob försvara sig mot sin rädsla genom att komma på något fromt att säga till Jesus. Så ber de Jesus om att få hedersplatserna, på var sin sida av honom.

De kunde ju inte veta att de platserna redan var upptagna för de två rövarna. Nej, de visste inte vad de bad om.

Ibland är det så att vi inte vet vad vi ber om. När vi är otrygga handlar vi utifrån det, när vi är fyllda av rädsla är det rädslan som styr, även om vi tror att det är något annat.

Denna vecka börjar fastetiden. Det är en tid i kyrkans år som är tänkt att ägnas åt bland annat eftertanke. Fastlagssöndagen vill lära oss ”kärlekens väg”. Kärlekens väg är den väg som Gud själv visar oss genom allt det som Jesus säger och gör.

Jesus säger till sina lärjungar att inte göra som makthavarna gör. Ordet ”makt” ska bort och i stället kommer ordet ”tjäna”. För att förstå det måste vi se att detta är vad Jesus gör. Han avstår från all den makt han faktiskt har – och skulle kunna använda. Han avstår för att vi ska kunna se vägen. Och han säger: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Detta är berättelsen om Guds väg till människans frälsning genom Jesu död och uppståndelse. Det är en berättelse om kärleken som övervinner rädslan och till sist vinner den också över det som vi mer eller mindre har noja över – döden. Detta är trons insikt. Gud vill min frälsning. Han ger mig en räddare. Det är bra för mig, för själv klarar jag inte av det.

”Den fullkomliga kärleken fördriver rädslan”, skrev Johannes. Han fick lära sig att tänka på det sätt Jesus tänkte genom att träna sig i tjänandets konst. För det är en konst att kunna tjäna. Den svåra konsten handlar nämligen om att släppa taget om sina rädslor, de som hela tiden tvingar oss att vara på vår vakt mot andra människor. Det är rädslorna som gör att människor blir våldsamma.  Det är rädslorna och sökandet efter makt som startar de flesta krig.

Jesus säger att vi måste tänka på ett annat sätt. Mot rädslorna ställer han kärleken. Mot makten ställer han tjänandet. Jesus ger oss inga andra alternativ än kärleken och tjänandets väg. Det är en väg som till det yttre är den svåraste av alla vägar därför att den kräver att vi vågar lämna över vår styrka åt Gud, våra funderingar, våra önskemål – ja, hela vårt liv. Det är inte så lätt. Vi har en lång väg att gå för att nå fram till den fullkomliga kärleken i våra liv.

Ordet kärlek betyder åtminstone en viktig sak: Det är kärleken som driver bort våra rädslor och som gör oss till fria människor. Det är kärleken som kan stå emot makttänkandet och göra oss fria att tjäna varandra. Och världen behöver mer kärlek och fler människor som vågar leva som Jesus lärt oss.

Jag säger inte att det är en enkel väg. Men som alltid kan vi be om hjälp, och vi kan göra det till exempel med ord som fanns i dagens första text: ”Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig… Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning.”

Det här är en predikan från 2008. Ordbehandlaren tycker inte om ordet tjänande och tjäna. Den är nog för ”mammoniserad” och tänker på pengar. Men bara för att detta gamla ord fått för ensidig betydelse betyder inte att jag lämnar det åt sitt öde.