Vägval för världen och Sverige

Det finns anledning till oro och bekymmer för den här världen som vi kallar jorden. Tiden går obönhörligen vidare, men våra vägval är i många stycken avgörande för framtiden.

Demokrati fungerar så att vi som är väljare utser våra företrädare i allmänna val. När det är som det ska fungerar det i varje fall så att det går att byta ut en dålig regering vid nästa val.

Men demokratins spelregler kan sättas ur spel när dåliga ideologier kommer till makten. Det borde räcka med att påminna om att Hitler valdes vid allmänna val och sen såg till att ändra författningen. Vi vet hur det blev. Tyvärr är det många dåliga strömningar i tiden nu som visar att vi inte har lärt oss läxan. Ungern, Polen, Österrike, Italien. Antalet Nationalistiska regeringar ökar. Och till råga på allt har världen begåvats med Donald Trump. I min mening är han farligare än de flesta andra just utifrån USAs särskilda maktroll í världen. Där har vi vant oss vid att USA oavsett hur bra de lyckats så har de i varje fall varit en utpost mot sämre alternativ som Ryssland och Kina. Men när man kan uppleva Putin som minst lika bra ledare som Trump visar det bara på hur illa det är.

Jag tror på demokratin. Men den behöver också skyddas mot dem som vill den illa.

I det kommande svenska valet är det därför min skyldighet att värna demokratin och motarbeta varje försök till isolering, främlingsfientlighet, rasism och rädslor för det annorlunda. Det är sådant som göder extremism och får vanliga folk att börja tro att också vi måste gå den vägen. SD är inte det svar som Sverige behöver. Inte heller de vägar som de två andra största partierna valt för att tro att de kan värva röster. I stället frångår de sin identitet och blir mer och mer till brickor i ett spel som bara får vår del av världen att bli en sämre plats att leva i.

Problem i det demokratiska paradiset

Problem i det demokratiska paradiset
Det känns som en rubrik för den senaste veckans alla oroligheter på svensk mark. Vi har fått se poliser som i den ena staden efter andra använt enorma resurser och kraft för att ”garantera demokratin” i form av att tillåta ett mycket extremistiskt s.k. parti med ett namn som jag inte ens vill nämna här att gå en demonstration och basunera ut sitt rasistiska budskap fritt, uppmärksammat och garanterat skyddade av polisen.

Den knepiga frågan som jag skulle vilja ställa är hur långt måste demokratin värna om allas rätt att föra ut sitt budskap? Är inte det öppet rasistiska förbjudet? Varför vågar man inte säga ”NEJ!” – det här kan vi inte tillåta? Det finns många som kritiserat både polis och regering för handfallenhet. Och dessutom för att inte hålla sig till internationell rätt.

Vill vi ha tillbaka rasismens fula tryne? Är vi verkligen så blåögda att vi måste säga att de har sina rättigheter? Jag är mycket tveksam. Jag är förstås nöjd med att så många har protesterat öppet mot detta vansinne. Men uppmärksamheten för ett litet extremistiskt och rasistiskt parti har varit alldeles för stor! Och jag undrar om det är det politiska klimatet som hårdnat sen ett visst annat parti tog plats i Riksdagen för fyra år sen. Har det blivit rumsrent? Hur dumma får vi bli som i så fall tror det!

Visst är det problem i det demokratiska paradiset! Och jag tror inte ett ögonblick att det blir bättre de närmaste åren och det skrämmer mig. Var finns de goda motkrafterna som inte tolererar de idéer som medvetet gör skillnad på människor beroende på varifrån de kommer, som försöker tro att världen blir bättre av att stänga om sig…