Tacksägelse, lovsång, gemenskap, bön

”Och de prisade Israels Gud!”
Halleluja! Gud är god. Halleluja! Gud är stor!

Vi behöver orden från dagens (kollekt)bön: ”hjälp oss att i tro se dina underbara gärningar, så att vi fylls med tacksamhet och glädje.”

Det är inte alltid så lätt att se Guds underbara gärningar som den där gången när Jesus botade stumma, lytta, lama och blinda. Men människorna kom till Jesus med sina bekymmer och besvär, och bar fram till honom dem som inte kunde komma själva – för att de sökte hjälp, sökte efter någon som brydde sig, och någon som faktiskt kunde hjälpa. Ryktet sa att han kunde. De hade inget att förlora mer än möjligtvis tron.

Tacksägelsedagen påminner oss om att inte glömma det goda Gud gör för oss – varje dag. För även i tider då vi har svårt med glädjen, svårt att förstå meningen med det vi ser i våra liv och i världens liv omkring oss – så har Gud inte lämnat oss. Det gör han aldrig.

Vad är tacksägelse då? Här kommer några förslag:

Tacksägelse är bön!

Tacksägelse är ett ord som vi i svenskan ofta förknippar med död och begravning. Och det används ju så – när vi nämner namnet på dem som levt tillsammans med oss men inte längre gör det, så blir det ett uttalat tack – en tack-sägelse – till Gud för en människas liv här på jorden och ett ”frambärande” av denna människa inför Guds evighet. Jesus har ju lovat vara med oss alla dagar till tidens ände. Ända in i evigheten.

Tacksägelse är påminnelse om livet

Tacksägelsedagen förknippas ofta med höstens skördefester. Vi påminner oss om glädjen över morötter och kålrötter och annat växer i marken, trädens frukter och allt det som marken ger för att vi ska ha överfulla förråd inför den bistra vintern. Och även om vi inte längre lever som förr i tiden, så behöver vi påminna oss om att detta är en del i ett kretslopp som heter årstider – Gud förser oss med det vi behöver för våra liv. Och vi sjunger lovsång till hans ära. Halleluja, prisa Herren! För vi lever än!

Tacksägelse är lovsång!

När vi säger tack är det för att markera att vi tar emot något från någon. Tack för maten! Varsågod! Ett äkta tack är fyllt av glädje och tacksamhet. När vi vänder vårt tack till Gud blir det till lovsång, för sången är ett av de viktigaste uttryckssätten för oss människor när vi vill uttrycka oss i glädje. Inte så konstigt att det finns så många lovsånger – och att lovsångerna också hjälper oss att tro.

Tacksägelse är sakrament

Ordet Tacksägelse har ännu djupare innebörd än vad vi ofta tänker. Det är samma ord som grekiskans ”eucharistä”, franskans eucharistie och engelskans eucharist. Ett ord som betecknar nattvarden, den heliga måltiden, altarets sakrament. Sakrament betyder att det är mycket större än vad vi kan se och förstå – precis som vårt dop. Men ändå inte större än att vi får ta emot det – varje gång.

I det vi vant oss vid att kalla nattvardens måltid finns många delar där var och en av dem hör ihop med allt det som finns i våra liv; litet eller stort, härligt eller omöjligt.

I bön och lovsång, i gemenskap och samhörighet med allt skapat blir nattvarden ett tecken på vår tro. Och Jesus är närvarande. Hans ord om att hans kropp och blod bryts ner och utgjuts för oss på korset för syndernas förlåtelse är ett löfte som vi tar emot i glädje och lovsång. Varje gång. Så ofta vi i måltiden tar emot honom deltar vi i den världsvida kyrkans lovsång och gemenskap inför resten av världen. Allt han gjort, allt han är och allt vi är och kommer att vara blir levande i nattvardens gemenskap.

Så denna Tacksägelsedag får vi dela med varandra den lovsång och tacksägelse som finns i våra liv, i världens liv, och i Guds löften. I det lägger vi ner också det svåra, i våra liv, i världens liv. Och han tar emot – och han ger sig själv åt oss.

Prisad vare Herren! Halleluja.

Ett svar på “Tacksägelse, lovsång, gemenskap, bön”

Kommentera gärna det jag skrivit