Identitet och struktur

Två fronter ser jag framför mig i arbetet med Svenska Kyrkans nutid och framtid. Det ärorden identitet och struktur. Om dessa två ord skulle jag vilja skriva mer än det här lilla jag nu plitar ner – eller snarare plitade ner i min Iphone igår på väg hem från London och S:t Albans.

Vad kan rymmas under rubriken identitet och under rubriken struktur?
Identitet är Tro, Kristus, Mässan, andlighet, teologin, församling, gemenskap CA 7, etc

Struktur är episkopal, trosgemenskap, ordo, ekonomi, organisation, förvaltning, kyrkomöte, mm

Kyrkans identitet är ofta beskriven i teologiska termer, men i Confessio Augustana 7 som ofta används som en portalparagraf i lutherska sammanhang är det också en beskrivning av ett förhållande: där Ordet förkunnas och sakramenten är i bruk där finns Kyrkan.

Att förkunnelsen inte kan vara vilka lösa tankar som helst är klart: Ordet, Kristus är genom sin Ande närvarande i sin Kyrka när den håller sig till den bekännelse som tydligt följt linjen från apostlarnas tro till vår tid.
Den kyrka som inte vågar stå för det som i alla tider varit det kristna evangeliet har inte en tydlig kristen identitet.

Ofta försöker vi i Svenska Kyrkan att vara så anpassade till den tid vi nu lever i att vi som kyrka blir otydliga i budskapet. Kristus kommer i skymundan för att det där med Jesus är mycket svårare att tala om för en del än vad ett allmänt tal om Gud är. Som om evangeliet någonsin varit något annat än en stötesten och en dumhet för många som inte tror! Men för Kyrkan kan det inte bli någon framtid utan att hela evangeliet blir tydliggjort som det enda och grunden för vår tro är Jesus som Herre och frälsare genom hans död och uppståndelse.

Genom en tydlig identitet blir det inte osäkert vad Kyrkan är och vad den gör och varför. När vi samlas till mässa, i bön, lyssnande, lovsång och tillbedjan möter vi Guds verklighet och blir styrkta i vår tro och förväntan på ett liv som inte tar slut ens i döden. Evighetstron, tron på himmelriket och det eskatologiska perspektivet får inte glömmas bort heller. Den som regelbundet firar mässa får med allt detta i liturgi, predikan och gemenskap.

Strukturen är inte oväsentlig. Enligt min mening är Svenska Kyrkans episkopala struktur både hotad och illa behandlad. Drivkraften hos det nuvarande kyrkomötet att SvK ska vara en öppen demokratisk och rikstäckande folkkyrka har ofta vilselett de beslutsfattande. Det första och största felet i vår struktur är den grundläggande organisationen som syns och märks i kyrkovalen, och i hur SvK hanterar läroämbetets representation. Jag menar att en organisation som vill kalla sig kristen kyrka kan inte låta dess struktur vara en kopia av samhällets. Kyrkan är något annat. Kyrkans biskopar ska vara garanter för att läran förs vidare, för liturgi, trostolkning mm.

Mer än så skriver jag inte här och nu. Det är inte heller färdiga tankar, så ta dem för vad de är. Vill du reagera på dem så gör det.


Skrapa på ytan

Ett hus som behöver målas om kräver rätt förarbete. Det är den tråkiga delen. Det kan handla om flera olika delar; tvätta väggarna, skrapa bort målarrester, byta ut trasiga eller dåliga brädor. När sen allt förarbete är gjort kan man måla. Och sen blir det fint.

Men det är då bara fint på ytan. Hur ser det ut inuti? Invändig renovering kräver liknande men ändå lite annorlunda upplägg. Men det har jag inte lust att skriva om nu.

I stället vill jag skriva om hur vi ofta i samhället och i kyrkan skrapar på ytan när det gäller att förändra sådant som är dåligt. Regeringens omdiskuterade och dåliga beslut kring sjukförsäkringen är en sådan sak. Först ändrar man systemet och säger att det är bra, trots att många höjer varningens finger. Sen, när det visat sig att varningarna var befogade börjar man lappa och laga, skrapa på ytan samtidigt som grundfelet fortfarande är kvar.

I Svenska Kyrkan är det på samma sätt många kosmetiska förändringar som görs utåt. Det är ju inne att bry sig om utsidan. Men alltför ofta glöms insidan bort. Det som är grunden för kyrkans liv och existens är inte lika roligt att jobba med för det innebär ju att gå på djupet i oss själva också, inte bara i gamla texter och trossatser.

Så är exempelvis hela arbetet med omstrukturering av kyrkans lokala organisation en papperstiger, ett skrap på ytan. Strukturutredningen kallades den i folkmun. ”Närhet och samverkan” kallade utredningsgruppen det. Men så mycket närhet och samverkan finns det inte plats för när man kikar närmare. Det är bara ord. När kritiken kom och sa att materialet hade en obefintlig teologi försvarades det med att teologin finns i bakgrunden, osynlig kanske undrar jag? I varje fall är det en osund teologi när inget redovisas utan allt förutsätts. Då kan man ju tänka hur som helst om det tänkta innehållet. Men kyrkans tro och teologi kan inte tänkas hur som helst.

Skrota hela materialet säger jag! Det är inte till någon hjälp för framtidens kyrka, bara tvärtom. Börja om från början, tänk något verkligt nytt! Men låt det vara i samklang med kyrkans tro och tradition, inte som nu i motsats till den.

Kyrkan är något annat!

Jag gjorde en utflykt till Kumla tillsammans med några andra idag för att se hur man i Kumla pastorat arbetar med tidrapportering, bokningssystem m.m. Visst, det var en typisk ”förvaltningsutflykt” och inte alls för att se hur det andliga livet fungerar eller ens helheten. Men det var mycket intressant och nyttigt på många sätt.

Det som slog mig väldigt tydligt var hur lätt det var att se hur mycket enklare det är att arbeta i en mindre struktur. Det visste jag i och för sig. Och det kan ju vara för litet också! Dock inte i Kumla. Det lilla jag kunde se var att det lokala engagemanget och möjligheten att själva sätta agendan för vad som är viktigast att satsa på var tydligt. I jämförelse med vår stora Linköpingssamfällighet som har tre gånger fler kyrkomedlemmar, säkert sex gånger fler präster, mycket större muskler rent ekonomiskt och möjligheter att ha fler avancerade tjänster så blir vår struktur mer av en svårstyrd koloss med svaga lokala beslutsmöjligheter.

Och mer av detta (i Linköpings stift kallas det visst stordrift!) vill man att vi ska få i Svenska Kyrkan! Det förstår jag inte. Visst ser jag vad vi kan göra tillsammans i Linköping på grund av de större ”musklerna”. Men det har inte befrämjat de lokala församlingarnas liv nämnvärt. Och många viktiga beslut tas på fel nivå och av fel människor.

Jag önskar något annat. Och jag tror fortfarande att kyrkan är något annat.

Skilj Svenska Kyrkan från staten!

Är det en konstig rubrik? Var det inte en skilsmässa mellan kyrka och stat år 2000? Svaret är: både ja och nej! Ja, därför att det såg så ut. Nej, därför att det ändå finns något kvar av det som nu måste rensas bort.

Lagen om Svenska Kyrkan. Hur många känner till att det finns en sådan? Och att den finns i grundlagen? Och alltså inte kan ändras hur som helst? Vet man det i församlingarna, i Riksdagen, i Kyrkomötet? Tja, de i Kyrkomötet vet det säkert. Eller åtminstone de som var med då samt de som är pålästa.

Vad betyder då denna lag? Jo, bland annat att Svenska Kyrkan i vissa saker har begränsade möjligheter att göra vilka förändringar som helst i sin organisation. Exempelvis – om jag fattat det rätt – så har församlingarnas utdebiteringsrätt (kyrkoavgift) blivit fastlagen där. Så Svenska Kyrkan kan inte besluta om enhetlig kyrkoavgift för hela kyrkan, även om man vill. Först måste man be Riksdagen om att ändra eller helst helt ta bort Lagen om Svenska Kyrkan.

Avskaffa Lagen om Svenska kyrkan!

a. Lagen behövs inte. Har den behövts så är det över. Det räcker med att Svenska Kyrkan räknas som alla andra trossamfund och går in i det regelverket.

b. Lagen borde vara ett rött skynke för alla dem som menar att det skall råda religionsfrihet i landet. Varför skall ett samfund ha särskild lag?

c. Lagen är ett hinder för Svenska Kyrkans fria utveckling, och så länge den finns förhindrar den många inom kyrkan att se klart vad som behöver göras med kyrkans organisation. I stället harvar man i gammalt tänkande som inte kommer att leda någonstans.

Det lär bli mer om detta framöver.