Söndagen före Domssöndagen

Söndagen före Domssöndagen den 18 november 2012
Högmässa i S:t Hans kyrka
Texter 1 årgången: Sefanja 3:8-13, Uppenbarelseboken 3:10-13, Matteus 25:1-13
Psalmer: 315, 314, 490

Ibland är sanningarna väldigt tydliga! ”Ni vet inte när dagen och timmen är inne!” Nej, allt vi vet är att det kommer en dag då timmen är sen, väldigt sen. Men när det är vet vi inte i förväg.

Idag handlar de hårda sanningarna om när Guds rike kommer i sin storhet fullt ut, och om räkenskapens dag, det som vi ofta kallar domens dag. De som inte är beredda då, hur blir det för dem? Kanske som för de fem som inte hade olja till sina lampor och därför hamnade utanför (den himmelska) bröllopsfesten?

Jesus berättade tydligt om de tio flickornas höjda beredskap. De visste vad som väntade, men inte hur länge väntan skulle vara. Och så gick det som det gick.

I det bibliska språket talas det ibland om himmelriket som en bröllopsfest, en glädjefest i himmelen. Där är Jesus brudgummen och den som hållit ut i tron på honom är bruden. Där firas att enheten och samhörigheten mellan Gud och människan inte har brutits utan blivit fullständig.

Fullständig blir den inte i detta livet – men ändå handlar vårt liv i tron om att söka oss närmare den enhet och samhörighet med Gud som finns genom Jesus. Liknelsen om de fem oförståndiga och fem förståndiga flickorna berättar om att vägen till himmelrikets fullständiga enhet med Gud är kantad av svåra beslut. Ska vi ta med extra olja till lamporna eller inte? Det var flickornas beslut. Våra beslutsvåndor kan handla om vad som helst – i vårt liv får vi möta mängder med olika valsituationer, där somliga valen är enkla och där andra är så svåra att vi knappt vågar göra vårt val.

Om vi ser liknelsen som en berättelse om hur vår vaksamhet och väntan skall vara är det viktigt att inte dra den så hårt att vi omedelbart ser att vi kommer att hamna bland de fem oförståndiga. Å andra sidan – vem av oss kan våga påstå om sig själv att han eller hon vet sig vara i de förståndigas flock. Vi behöver som alltid vara varsamma med etiketteringen av varandra.

Uttrycket ”höjd beredskap” får mig att tänka på krig och katastrofer. Det har vi inte så mycket erfarenhet av. Men desto mer vet vi om ständig beredskap. Det är ju den här tidens gissel. Ständig uppkoppling, alltid nåbar, fullständig koll på vad vänner, familj och mängder av kreti och pleti håller på med, Facebook, Twitter, sms, mobilitet och tillgänglighetskontroll i varje millimeter av vår vardag.

Men den ständiga beredskapen har sitt pris. Vi stressar mer, hinner inte ta vara på våra erfarenheter i jakten på alla upplevelser, blir kanske till och med både tröttare och mer likgiltiga för varje dag som går. Och så kommer det en dag då ropet hör: ”Han kommer nu!” Men då kommer många att ha gett upp och kommer inte ens så långt att de bankar på den stängda dörren. Mobilbatteriet och GPS:en hade lagt av…

För det kommer en dag. Och då talar jag inte om den där dagen dit våra liv är på väg mot; döden. Utan dagen där all väntan och vaksamhet får sin belöning. Dagen då människosonen återvänder – ”igenkommande i härlighet till att döma levande och döda”.

Hur det blir vet vi inte. Allt vi har är bilder som ibland är svårtolkade. När det blir vet vi inte heller. Så vad gör vi för att vänta på rätt sätt? Och vad vågar vi förvänta oss av hans återkomst?

Det Herren säger genom profeten Sefanja idag ger mig en bild av Guds vrede och dom, men ännu mer av hans omsorg och kärlek. Han skall ”förvandla folken, så att de alla talar med rena läppar, åkallar Herrens namn och tjänar honom skuldra vid skuldra.” Det är en vision som kan glädja många av oss när vi nu ser ut över världen och ser hur osams vi är med varandra överlag. Sefanjas talar också om befrielse från synderna, om befrielse från högmod och falskhet och om trygghet och vila.

Tänk att aldrig mer behöva ha beredskap! Den ständiga bevakningen av världens nyheter behövs inte mer, Facebook och SMS är utraderade i evigheten. För där är gemenskapen hel och inte splittrad och stressad. Som Paulus skriver ”då skall vi se ansikte mot ansikte” – inte bara vår Herre utan också varandra, och alla dem som framhärdat i sin väntan, – i sin tro på Jesus Kristus.

Det är också viktigt att förstå hur lite vi förstår – och i det lämna över oss åt Guds tankar för oss: (Psalt 139: ca 17-18, slutet av dagens psaltarpsalm)

”Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald. Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos dig.”

// Sagt efter söndagens högmässa: (ungefär) ”The Real Facebook – ansikte mot ansikte, det är himlen det!” //

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.