Sjätte söndagen efter Trefaldighet

Här kommer en sex år gammal predikan. Jag har semester några dagar till. Och min ”blogg” lever ett stillsamt liv med få uppdateringar. Men på grund av att några kanske predikar på söndag vill jag ta med denna predikan från 2009. Kontentan är väl ungefär tre ord, egentligen: ”Allt är nåd och allt är tillit”. Tur för mig, det.

6 söndag efter Trefaldighet
Texter 1 årgången: 3 Moseb 19:1-2, 13-18, 1 Petr 1:13-16, Matteus 5:20-26

Att vara eller att göra, det är frågan! Vad kommer egentligen först?

Alla har fått frågan: Vad vill du bli? Och en vanlig fråga bland människor som möts för första gången är ”vad gör du?” – i meningen vad har du för arbete eller i vilket sammanhang kan man se vad du kan bidra med?

Kanske borde frågan vara ”vem är du?” Men jag tror inte att så många av oss har fått den frågan först. Jag tror också att detta är en konsekvens av vårt sätt att vilja bedöma en människa utifrån vad hon eller han gör.

Det är inte möjligt att helt och hållet skilja åt det vi är och det vi gör, men det kan ju vara intressant att se vad vi egentligen sätter högst.

Jag vill ta fram en mening från var och en av dagens texter:

”Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.”
”Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig.”
”Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas så kommer ni inte in i himmelriket.”

Gud är helig. Så långt är det inte särskilt kontroversiellt. ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot” – det sjunger vi varje mässa. Men Gud säger att också vi ska vara heliga. Och vi ska leva ett helt igenom heligt liv, så som Jesus gjorde, för det är ju Jesus som kallat oss.

Sen kommer de skriftlärdas och fariseernas rättfärdighet och rör till alltihop!

Vi kanske har lärt oss att se de judiska skriftlärda och fariseerna från Jesu tid som hans motståndare i första hand. Men samtidigt ansågs de i sin tid vara de främsta i tron – kunniga och lärda, de som bad sina böner och läste i de heliga skrifterna och dessutom var de lärare för folket.

Idag måste vi bortse lite från den motsättning som ofta fanns mellan Jesus och fariseerna och i stället se dem som företrädare för det officiella andliga systemet. De är som dagens präster och biskopar och kanske teologer på universiteten. De har kunskap och ansvar att leda folket rätt i tron. Jesus kommer här som profeten, han som ser skavankerna, ser djupare in i människan än någon annan – och han river ner de färdiga mönstren och svaren för att det som är mest viktigt ska kunna bli synligt. Det är då det blir krock.

Varför säger Jesus att fariséernas och de skriftlärdas rättfärdighet inte är något att sträva efter – eller att den är otillräcklig? Jag skulle vilja använda ordet helighet i stället, och ställa frågan till mig själv och er andra: Hur överträffar vi som mest är helt ”vanliga” de s.k. proffsreligiösa i helighet? Eller finns det något sånt som helighet annat än som en teori med tanke på våra allmänt kända misslyckade försök genom historien?

Vi kanske ska komma ihåg vilka Jesus talar till! Han talar inte till proffsen utan till sina egna, enkla lärjungar. Ingen av dem hörde till prästerskapet eller de skriftlärda. De var arbetare eller vad som helst och det är just det som är vitsen – att lära sig att Gud inte gör skillnad på människor. Alla är kallade till helighet och ingen har större förutsättningar än någon annan att vara och förbli helig.

Vi ska vara heliga så som Gud är helig. Men hur går det till?

Om alla fromma försök hos de lärda och de särskilt avskilda för ändamålet är dömd att misslyckas, hur svårt är det inte för oss andra?

Var är haken?

Eller är det bara ett missförstånd? Finns det kanske en ”nyckel” som hjälper oss in i det ”rum” där heligheten blir en del av oss och där vi får vara heliga trots våra skavanker?

De första kristna kallade sig ofta ”de heliga”
”Alla de heliga hälsar till er.” skriver Paulus i 2 Kor 13:12b.

I NT är det tydligt att heligheten inte sitter i det vi själva åstadkommer. Den är ett uttryck för att vi i Gud är hela som människor, helt inneslutna i den nåd som Gud ger åt den som tror. En ”nyckel” finns i dagens epistel: ”Sätt allt hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras.”

Var helig – men lev också heligt, sägs det. Är vi då inte tillbaka i att det vi gör tydliggör att vi är heliga? Alltså: Den som lever oförvitligt, gör det rätta, följer lagar och förordningar vare sig de kommer från staten eller Gud – den är helig?

Vi kan läsa ur texterna: Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike… Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet… du skall älska din nästa som dig själv… den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom… Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg.

Men inte heller detta lyckas vi med! Om detta då är bevis på heligheten, hur kan vi då någonsin vara heliga?

Svaret är att inte heller detta är något bevis på helighet. I varje fall inte för den enskilda människan. Jag själv kan aldrig se på mig som helig annat än genom den nåd som jag fått ta emot genom Jesus Kristus. Heligheten är precis som nåden – en gåva av liv till dem som längtar efter att leva nära honom som ÄR heligheten själv, vår Herre och Gud.

Dagens fråga skulle kunna vara: Vem är du? Vad längtar du efter? Vad i dig hjälper dig att se om du håller fast vid din längtan?

Koppla sen ihop din längtan med frågan om heligheten. Kanske känner du till Wilfrid Stinissen (R.I.P), en gammal karmelitermunk som gett ut många böcker om andlighet och tro. Jag ska avsluta predikan med några meningar som kommer från honom själv, inte i någon bok utan i en intervju i tidskriften Pilgrim (2, 2009)

”Längtan sitter väldigt djupt i människan. Som jag sa: vi är längtan. Den hör till vår metafysiska konstitution. Det är längtan i sig som är det väsentliga, inte det jag presterar, vare sig det gäller yttre arbete eller inre växt. Det är inte så farligt om jag ibland misslyckas, det är min längtan som är måttet på min helighet. Människans längtan är hennes förening med Gud. Jag förenas med Gud genom att längta efter honom. På sätt och vis äger jag honom redan genom min längtan. Jag skulle inte kunna längta efter Gud om jag inte redan blivit drabbad av Gud. När Gud möter oss vid vår död tror jag inte att han kommer att fråga: ’Vad har du presterat?’ utan ’Vad har du egentligen längtat efter?’”

(utifrån detta kanske jag skulle avsluta predikan med att citera Stinissens ord:)

… ”att helighet inte består i att aldrig göra fel utan i en gränslös tillit till Gud.”

En sådan tillit kan vi även visa i vår gudstjänst när vi tillsammans bekänner tron på honom som är vår frälsare och Gud.

Efterskrift 2015

Att predika är inte enkelt. Att prata är kanske enkelt, men att säga något till en församling som kan ge dem något med sig ifrån en gudstjänst är svårt. Men det är en predikant uppgift, som bara kan utövas av nåd och i tillit till att den Gud som kallat också ser till min egen svaghet. Jag önskar att jag kunde vara en bättre predikant. Men det är viktigare att jag ska kunna vara en bättre människa först. Av Guds nåd går det dag för dag.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.