Septuagesima och Paulus

Septuagesima och Paulus. På söndag har de ord Paulus skrivit om sitt liv före och efter Jesus blivit viktiga för mig. Här kommer några tankar utifrån det.

Nära gemenskap. Det är sådant som sker när människor umgås nära varandra, vågar vara sig själva, vågar bjuda på sig själva. I en sån nära gemenskap levde Jesus med sina lärjungar. De uppfattade det till och med så att de hade lämnat allt annat för att kunna följa Jesus.

Så gjorde också Paulus. Han skriver om det i episteln på Septuagesima. Där gör han en mycket tydlig avgränsning mellan olika delar av sitt liv. Det är tiden före Jesus och tiden efter Jesus.

För honom var det ett stort steg. Det berodde inte på att han hade varit en hedning, utan därför att han trodde att han visste allt som var värt att veta om Gud. Och in i den kunskapen passade inte Jesus. Tills Paulus möter honom!

Människor som mött Jesus i sitt liv berättar kanske för andra om vad som skett och varför de tror. Jag tror att de då berättar om ett möte som gått på djupet i personligheten, som visat dem att vänskapen med Jesus är viktigare än något annat i deras liv. Paulus kan få lära alla som vill gå den vägen med Jesus, att vägen inte har slutat när vi kommit nära Jesus, det är då den börjar på allvar: ”Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.”

Paulus är en typisk ”allt-eller-inget-människa”. Han gav allt i sina försök att efterleva Guds lag så som han lärt sig den. Efter att ha mött Jesus gav han allt för att leva i tron på honom. Men han har också funderat över varför. Han förkastar inte sina gamla kunskaper – vi kan se i alla hans brev att han kanske är den som bäst förstått att koppla ihop det som kom före Jesus med det som Jesus kommer med. Men samtidigt säger han att han hellre kastar allt annat på sophögen än att bli av med Jesus. ”För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom…”

Kristus Jesus har fått oss i sitt grepp. Låt oss hålla fast vid honom och sträcka oss mot det mål som ligger framför oss – bara han vet vad han vill med oss, men vi kan lita på att han som förmår allt och överser med våra synder också leder oss rätt.

Kanske behöver vi bara be med enkla ord: ”Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar.”

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.