Samhällsansvar och Kyrkans liv

Samhällsansvar och kyrkans liv. Ungefär det kan sättas som en rubrik för denna gamla predikan, som jag inte redigerat.

21 e Trefaldighet den 16 oktober 2005
Högmässa i Madesjö kyrka. Psalmer: 298, 99, 292B, 288
Texter 3 årgången: 2 Moseb. 23:1-9, 2 Kor. 8:9-15, Matt. 12:15-21

Söndagen talar om det samhällsansvar som åligger Kyrkan och varje kristen att ta vara på. Texterna talar om olika saker som är viktiga delar i våra liv, speciellt om sådant som ofta blir fel oss människor emellan.
Ryktesspridning – ”Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen…”
Jag tänker på alla krigsrubriker i kvällstidningar och alla veckotidningar som tycks leva på att sprida rykten. Och människor köper tidningarna!
Bemöta alla människor lika – exemplet om fiendens åsna är ett bra exempel därför att vi vet hur svårt vi har att tänka och göra väl för dem som vi inte tycker om.
Motarbeta allt förtryck – när vi ser hur den här världen fungerar är det bra att upptäcka att Guds vilja förbjuder all form av förtryck som kan drabba andra människor. Frågan är bara om vi förstår att alla dessa ord inte är till ”de andra” utan till oss själva?
Paulus vädjar till församlingen i Korinth att fortsätta insamlingen till de fattiga i Jerusalem och påminner om att varje bidrag är till hjälp. Var och en får ge efter sina egna möjligheter, det är den goda viljan som är huvudsaken. Dessutom finns det en god mening med att ge till sådana stora insamlingar som till Världens barn eller Cancerfonden eller Lutherhjälpen därför att det kommer människor till hjälp – och en annan gång kan det ju vara vår tur att behöva deras hjälp.

Vi lever här och vi lever nu. Våra liv är sådana att de också korsar andra människors liv. Somliga har vi nära oss – och dem är det lätt att vilja stödja när de är i svårigheter. Men samhällsansvar är mer än att hjälpa den som är närmast – det är att ta ansvar för helheten – hur stor den än är.
Men ibland kan en predikan i kyrkan om sådana ting bli till en börda i stället för till hjälp. För tungt vilar faktiskt ansvaret på våra axlar ändå. Det vet vi. Och vi vet också hur lite vi ser att vi kan göra. Åt fattigdomen i världen, åt katastrofer hit och dit kan vi inte göra någonting – eller är det så?

När allt tal om att ta ansvar för alla människor, för hela världen hit och dit blir för stort är det lätt att vi stänger av: ”Vi kan väl ändå ingenting göra…”

Vi kan också hamna i en fälla och tro att det är detta som är Kyrkans huvuduppgift i världen – att lindra nöden, hjälpa dem som behöver vår hjälp, kort sagt: vårt samhällsansvar är i huvudsak det vi ska göra i kyrkan.

Men så är det inte! Vårt samhällsansvar kommer vi aldrig ifrån. Men ibland måste vi gå till källan för att se varför vi har ansvaret i stället för att lägga på alla krav som ett dåligt samvete eftersom vi ju vet att vi aldrig klarar allt.

När Mose förbjuder ryktesspridning, mutor, förtryck eller att utnyttja svaghet hos andra människor så är det en god sak. Men det viktigaste med den är inte kravet utan insikten att detta hör ihop med Guds goda vilja för alla människor. Eftersom han älskar varje människa kan han inte önska något annat från oss samtliga än att vi behandlar varandra – och andra – utifrån det.

När Paulus talar om det goda med insamlingen till de fattiga utgår han ifrån Jesus som valde ”fattigdom” för vår skull. Det Paulus menar är att Jesus avstod från sin himmelska härlighet för att kunna bli en av oss och för att kunna gå den väg genom död till liv som var hans uppdrag på korset. Det är därför Paulus uppmanar andra kristna att handla – som Jesus gjorde, avstå från sitt eget för andras skull. Men – det handlar inte om att göra insamlingen i Korinth till en mall för att kunna kräva av församlingen att de ska lyda ett påbud ovanifrån! Det är en vädjan till församlingen att se hur det Jesus gjort manar oss att finna vägar till att på liknande sätt följa honom.

Vi kan också se på dagens evangelium. Här är det Jesus i fokus – eller snarare hans sätt att möta mänskliga behov och mänsklig nöd. Det fanns gott om mänsklig nöd också på den tiden. Reflektionen i evangeliet vill berätta för oss att Jesus är allt det som Gud genom tiden sagt om vad han vill med och för oss människor! Det är Jesus som är den utvalde och älskade tjänaren som skall förkunna rätten för folken. Men hur gör han detta? Gör han det genom att bli politiker? Nej, han blir i stället en som tjänar människorna med sig själv. Han talar med dem, han helar deras sår, han leder deras vägar – och han lever deras liv och dör deras död. Sådan är den väg Gud valt för att visa människor sin kärlek.

Där finns det stora uppdraget för kyrkan, för varje kristen – att förkunna Guds kärlek för människorna. Det kan vi göra i ord, men det görs bäst i handling. Och det är precis vad vi gör här och nu när vi tillsammans firar gudstjänst. Varje gudstjänst är till för att vi tillsammans ska öva oss i att ta emot Guds kärlek för att sedan i vardagen öva oss i att ge den vidare. Därför kan inte kyrkan leva utan att fira gudstjänst. Då reduceras den till en hjälporganisation eller något annat – som i och för sig är gott. Men om vi tappar bort anledningen till det ansvar som Gud har gett oss – nämligen Guds kärlek – så kommer kyrkans liv att dö och därmed också tron på Jesus Kristus.

Söndagens gudstjänst är församlingens gemensamma möte med Jesus – och det uttrycks genom lovsång, bön, lyssnande till Guds ord, och genom att möta honom i nattvardens måltid. Allt detta finns för att ge oss kraft att som kristna kunna leva våra liv där vi befinner oss. Vi har alla del i det gemensamma ansvaret för den värld vi lever i, och vi har också ett eget ansvar som vi inte kan kasta över på andra. När vi ser att allt detta hör ihop med det som Jesus gjort för oss – och att Guds vilja för varje människa ryms i detta ansvar – är det både oerhört stort och omöjligt och fantastiskt. Precis som livet i sin helhet – svårt men fantastiskt därför att någon finns som går med oss. Vi behöver inte göra allt på egen hand – varken lyckas eller misslyckas.

Men som kyrka måste vi lära oss att våra små gemensamma möten när vi firar gudstjänst inte är något som vi kan välja bort för att uppdraget att ta ansvar i världen är så stort. Utan mening blir målet bara ett krav. Utan glädje går vi under.
Avslutning ur Psaltaren 40:14-18 någonstans):
”Men alla som kommer till dig skall jubla av glädje över dig. De som längtar efter din hjälp skall alltid säga: ´Herren är stor.´”

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.