Ryggdunkande dubbelmoral

Jag kan inte hjälpa att händelserna i Libyen, Egypten, Tunisien och andra länder däromkring väcker ett väldigt stort intresse hos mig att vilja följa med och hoppas tillsammans med dem som protesterat mot mer eller mindre totalitära regimer. Det är härligt att se att människor sporras av varandra, och att diktatorer faller.

Men varför har det inte hänt tidigare? Vad är det som gjort att just nu var rätt tid? Är det bara den tekniska eran, med mobiler, Facebook, Twitter etc som gör det möjligt? Knappast så enkelt, även om det har hjälpt till.

Det jag däremot undrar är hur världssamfundet med dess ledare har haft så stort tålamod – och fortfarande har – med regimer som uppenbart utövar våld, beskär människors frihet och struntar i mänskliga och demokratiska rättigheter. De länder som varit i fokus de senaste två månaderna är ju inte de enda i högen – och många hoppas förstås att det ska bli en folklig resning i ännu fler länder, både i arabvärlden och i Sydostasien och säkert i fler länder både i Afrika och Sydamerika.

Min rubrik säger vad jag tror – att världens ledargarnityr håller varandra om ryggen så länge de kan ha nytta av varandra. När västvärldens ledare väldigt försiktigt kommenterat händelserna först i Tunisien och sen vidare så har det tagit tid innan de vågat säga mer än relativt tunna floskler. Först när de ser vartåt det lutar vågar de ta steget framåt. Fegt!

Så fega nu inte ur mer, ni ledare i Sverige som idag har högtidlighållet 25-års minnet av Olof Palmes död. Vad jag minns var han långt mer vågad i sina uttalanden och före sin tid i att säga ifrån om orättvisor i världen. Kanske hans minne kan få er att minnas vilka ideal ni en gång höll högt, innan ni fick för mycket makt och för många ryggar att dunka.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.