Religion och samhällsdebatt

Religion och samhällsdebatt, det är ett ämne som jag har berört ibland men inte på senaste tiden. Det kanske ser ut som om jag bara håller mig till söndagarna och deras ämnen och kanske predikan, men det är bara som det ser ut att vara. Det har varit något nytt för mig att jobba så och jag gillar det. Men jag har inte orkat bry mig om resten, i varje fall inte skriva.

Men jag funderar ändå. Dels på hur kyrkan och kristendomen i vårt land ska kunna göra något mer än att överleva inför framtiden. Det går nog inte att tala om det utan att samtidigt fundera över relationerna med samhället i övrigt, och hur kyrkans företrädare (från alla kristna samfund!) tar vara på bibelordet om att vara ett salt och ett ljus i världen. Det duger då inte att gömma sig i sanden eller bakom företrädare för olika föreningar och idésprutor och så att säga alltid vara i bakvattnet. Då blir sältan tillgjord och ljuset så svagt att ingen lyckas få syn på det.

Ett bekymmer, som jag ser det, är att ”vi” som vill vara kyrka ofta vill kunna styra förutsättningarna själva. Det gör vi när vi utgår ifrån att vi har fått den där ”kartan” som visar hur det skall vara bara för att vi har tron på Jesus samt kyrkans historia och lära bakom oss. Men trots att verkligheten inte är på det viset så håller en del av oss ändå fast vid den hemmagjorda bilden av att kartan ändå gäller. Det blir då fullständigt omöjligt att bli annat än ifrågasatt i det vi försöker säga utåt i frågor som har med samhället att göra. När jag läser om hur kampen för mänskliga rättigheter och rättvisa slåss mot religiös fundamentalism i delar av den muslimskt orienterade världen så ser jag samma sak fast från andra hållet. Där bestämmer religionen fortfarande spelrummet. När det var så också i den kristna västvärlden så var det inte mycket bättre.

För mig som kristen är det viktigt att få tolka det jag ser i samhället och människolivet utifrån min tro – också. Det går inte att göra det enbart utifrån tron. Om jag inte tolkar tron och livet vi lever som olika sidor av samma sak. Då är tron alltid integrerad i livet, samhället, politiken etc. Och vice versa. Så kan jag tänka mig att se det, men det är inte så det ser ut idag.

En amerikansk professor som jag hörde om i radio har länge försökt mäta livet i olika länder utifrån rationalism och självförverkligande. Där hamnar Sverige alltid längst ut på båda skalorna. Mest rationalism och mest självförverkligande = det mest sekulariserade landet i världen med störst individualism i fokus. Om det stämmer så är det inte underligt att det är svårt för kyrkorna och religionen över huvudtaget att få spelrum som en röst som räknas med. Inte heller så konstigt att makthavare och media ibland säger till kyrkans företrädare att hålla sig till religionen och låta bli att lägga sig i samhällsdebatten. Religionen och all form av tro kan ju inte vara trovärdig i ett samhälle där den totala rationalismen och individualismen härskar.

Men riktigt svart-vitt är det förstås inte. Både media och maktapparat ser ju gärna att ”kyrkan” håller på med välgörenhet och social hjälpverksamhet på olika sätt. Ibland kan jag se att det är positivt för kyrkan, här har vi en plats som inte ifrågasätts; i sammanhang som kris och katastrof, sjukhuskyrkan, engagemang för fattiga och utstötta. Ibland är det faktiskt mer ett uttryck för samma rationalism och individualism som inte vill kännas vid att också tron som sådan behöver ett utrymme och att det är utifrån det utrymmet som kyrkan i alla tider utövat de ”kärleksgärningar” som vår Herre lärt oss att vi måste göra utifrån Guds kärlek till oss. Hur då, undrar du kanske? Jo, då slipper ju samhället ta det ansvar som egentligen ska ligga där. Kyrkan tar ju hand om det som de andra inte har lust med.

Vi ser det överallt. Lagar stiftas för att strukturera ett samhälle. Men alla strukturer är inte goda. Vi kan tala om utförsäkringen av långtidssjuka, stelbenta tolkningar av stelt regelverk hos Försäkringskassa och Migrationsverk. Där ser vi gång på gång att det blir mer och mer av gränser som sätts, gränser som stänger ute, som ger de redan rika mer och de redan fattiga ingenting. Det kallas ibland valfrihet på politiskt språk. Men för mig ser det inte ut som någon valfrihet, bara ett utslag av den rådande individualismen som inte bryr sig om något annat än sitt eget självförverkligande. Men man kan kalla det vad som helst. Fel är det i vilket fall som helst.

Kyrkan skapar inte spelreglerna. Men vi behöver inte acceptera och ska inte acceptera någon form av diskriminering. Lika mycket som vi vet att varje människa är älskad av Gud, lika lite kan vi acceptera att makten – var den än sitter – undangräver vår möjlighet att tydligt utifrån vår tro tala om varför vi gör det vi gör, varför vi står på de utstöttas, de fattigas och oönskades sida. Därför att det i Guds ögon inte finns några sådana. Därför kan det inte heller finnas i våra ögon. Men onda strukturer måste vi bekämpa. Den råa individualismen och den fundamentalistiska rationalismen är inget som vi får låta ta över bara för att det verkar vara den spelhalvan som bestämmer.

Kampen den går vidare, den har bara börjat!

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.