Räkna sandkorn och öppna fönstret

Vi människor är rätt märkliga! Ibland tror några av oss att vi har koll på allt! Och rätt så ofta så visar det sig att vi inte förstått någonting! Särskilt gäller detta när vi talar om Gud och om tro. Där finns det många åsikter och alla verkar tro att just de själva vet bäst. Det verkar vara precis likadant i politiken också – men det får någon annan skriva om.

I en gammal bibeltext står det:

”Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald. Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos dig”.

(Psaltaren) 139:17-18)

Det finns mycket mer kunskap än vad jag som människa kan ta in. Inte ens om vi samlar all vår kunskap så kommer den att räcka till för att förstå allt. Vi kan förstås försöka att räkna kunskapen, men det är lika omöjligt som att räkna Guds tankar. Det är som att försöka räkna sandkornen i öknen för hand! Hur långt vi än kommer blir vi aldrig färdiga.

Vi är vanemänniskor, var och en av oss. Vi behöver trygghet och traditioner och därför håller vi ofta vakt om invanda mönster och traditioner. Vi kanske inte äter semlor till midsommar eller har kräftfest i mars. Traditioner har vi också i kyrkan: Det är ju så skönt att bara kunna gå in i det invanda och säga att ”nu är det Fastetid i kyrkan och sen blir det påsk” – och då vet väl alla vad det betyder?

Nej så är det förstås inte. Alla vet inte allt. Men i varje ny tid i kyrkans år så öppnas ett fönster – ett fönster mot Gud. Oftast öppnar vi ett fönster åt gången, släpper in de frågor och funderingar som hör till den tid vi befinner oss i och öppnar oss mot vad Gud vill tala till oss just där och då. Att öppna alla fönster på en gång kan vara riskabelt – vet alla som försökt vädra i en storm.

Fastetidens fönster öppnas i år på Askondagen den 1 mars. Fastetidens fönster talar om prövningar och lidande, om trons kamp och kampen mot ondskan, om den väg som Jesus gick ända upp till döden på korset. Varje gång ett nytt fönster öppnas tar vi vara på de erfarenheter som finns i traditionen och i de olika berättelser vi har med oss själva. Allt detta ryms i våra gudstjänster, i alla våra församlingar. En dag i taget – åtminstone på en söndag.

Den kristna tron som den ser ut idag skulle inte kunnat vara utspridd över hela jorden utan de människor som i varje tid har förstått att Gud alltid är större än vad vi kan tänka. Att ha ett öppet sinne är som att öppna ett fönster mot himmelen, det fönster som är vår förmåga till förundran, men också det fönster inom oss som har rum för våra tvivel därför att vi inom oss anar att vi bara har fått veta en bråkdel…

Den som bor i en längtan efter något större, håller förundrans fönster öppet mot Gud och är därför alltid på väg. Ett citat ur en bok jag läst (men inte längre kommer ihåg var) får avsluta:

”Att kunna förundras över hur Guds outgrundliga storhet och att ta vara på sitt tvivel är att hålla fönstret öppet mot Gud. Den som bor i en längtan efter något större är alltid på väg, törsten efter Gud är inte släckt. Ingen kan ju utforska hans beslut eller spåra hans vägar…”  


En text jag skrev för februarinumret av Uppvidinge Tidning – på pastoratets uppslag.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.