Problem i det demokratiska paradiset

Problem i det demokratiska paradiset
Det känns som en rubrik för den senaste veckans alla oroligheter på svensk mark. Vi har fått se poliser som i den ena staden efter andra använt enorma resurser och kraft för att ”garantera demokratin” i form av att tillåta ett mycket extremistiskt s.k. parti med ett namn som jag inte ens vill nämna här att gå en demonstration och basunera ut sitt rasistiska budskap fritt, uppmärksammat och garanterat skyddade av polisen.

Den knepiga frågan som jag skulle vilja ställa är hur långt måste demokratin värna om allas rätt att föra ut sitt budskap? Är inte det öppet rasistiska förbjudet? Varför vågar man inte säga ”NEJ!” – det här kan vi inte tillåta? Det finns många som kritiserat både polis och regering för handfallenhet. Och dessutom för att inte hålla sig till internationell rätt.

Vill vi ha tillbaka rasismens fula tryne? Är vi verkligen så blåögda att vi måste säga att de har sina rättigheter? Jag är mycket tveksam. Jag är förstås nöjd med att så många har protesterat öppet mot detta vansinne. Men uppmärksamheten för ett litet extremistiskt och rasistiskt parti har varit alldeles för stor! Och jag undrar om det är det politiska klimatet som hårdnat sen ett visst annat parti tog plats i Riksdagen för fyra år sen. Har det blivit rumsrent? Hur dumma får vi bli som i så fall tror det!

Visst är det problem i det demokratiska paradiset! Och jag tror inte ett ögonblick att det blir bättre de närmaste åren och det skrämmer mig. Var finns de goda motkrafterna som inte tolererar de idéer som medvetet gör skillnad på människor beroende på varifrån de kommer, som försöker tro att världen blir bättre av att stänga om sig…

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.